Nr 7 • 2013

”Freundschaft ist im Anderen bei sich sein”, säger Friedrich Hegel. Jag tänker mig att det ofta är så vår livslånga vänskap med utvalda gestalter i böckernas värld uppstår. Vi känner igen oss, vi ser vårt eget ansikte skymta förbi i den spegel boken håller upp. Något eller någon talar till oss.

Jag tänker på min första ”riktiga” bok, Harry Martinsons självbiografiska Nässlorna blomma. Det var den som på allvar öppnade dörren till böckernas värld för mig. Den har jag inte läst sedan jag som barn fick den av min mormor. Det är rätt länge sedan.

Det var en märklig upplevelse att nu läsa den på nytt. Sockenbarnet Martins öde och totala utsatthet minns jag väl, hans ”trätofflor tunga som sorger”. Den sparsamma men försonande humorn kommer jag inte ihåg:

[…] i magasinet sutto säckarna som barnmorskeändor, utspända och runda av mjöl, kli, ärter, bönor m.m […]

Inte heller det uppdämda raseri som måtte vara den vuxna författarens. Men den ömhetstörstande pojken Martin kräver fortfarande att jag ser honom:

Det skulle ha gått att klappa honom såsom man klappar en katt, men med stor skillnad ifråga om följden.

Martin finns kvar hos mig.

Skribenterna i det här årets sommarupplaga av Favoriter ur världslitteraturen erbjöds möjligheten att, om de så ville, skriva ett brev till en litterär gestalt som de har en speciell relation till.

Barbro Enckell-Grimm skrev till Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff och Tapani Ritamäki till Austerlitz i W. G. Sebalds bok med samma namn.

Våra andra bidrag är att betrakta som angelägna brev till oss läsare, om betydelsefulla läsupplevelser. Överraskande många handlar den här sommaren om utsatthet och utanförskap, om kampen mellan gott och ont; utöver Dostojevskij och Sebald, Karin Boyes alltjämt högaktuella Kallocain och Michail Lermontovs Demonen – och om döden, i Philip Roths Patrimony. Om exceptionella människors ovanliga självbiografier: Jean-Paul Sartres frispråkiga Orden och T. E. Lawrences Seven Pillars of Wisdom, ”en fusion mellan självbiografi, ökenpoesi och historiskt dokument” för att citera Leif Salmén.Eller om en inhemsk klassiker ”som alltjämt sjuder av obändigt liv”. Så karaktäriserar Johannes Salminen Volter Kilpis I salen på Alastalo. Det ljusaste bidraget, Karel Čapeks Ett år med min trädgård, kommer från Mårten Westö, en charmerande beskrivning av ett dubbelt faderskap: författaren var nybliven far till sin förstfödde samtidigt som han sådde sina första grönsaker. En avväpnande studie i livets årstider.

Jag tackar våra skribenter för den stora omsorg de lagt ned på att formulera tankegångar som kräver den största uppmärksamhet också av oss läsare. Det är välkommet i dessa tider när så mycket är lättillgängligt och saknar betydelse.

Nya Argus önskar sina medläsare goda och inspirerade läsestunder!