KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

1. Av världens samlade militärbudget beräknas Förenta Staterna stå för 39 procent.¹ Diskussioner kring politik, ekonomi eller t.ex. film som inte beaktar de militära styrkeförhållandena är dömda att famla i det blå. Världen består inte av ett antal större och mindre stater, som i generalförsamlingen i FN – i den verkliga världen finns Imperiet, dess allierade, och de övriga. Något G8 finns inte heller, snarare Snövit och de sju dvärgarna.

2. Även om Edward Snowdens dramatiska läckage i juni i år i sig avslöjade en obekväm sanning, kom det allra mest obekväma avslöjandet – ur ett finländskt perspektiv – i dramats fortsättning: den flathet som Europa visade i asylfrågan.

Inget hade varit naturligare än att en lång rad västeuropeiska länder, varför inte EU som helhet, omedelbart hade erbjudit Snowden en fristad. Sett mot de allmänna principer vi låtsas följa (och ibland följer) borde beviljandet ha varit en rutinfråga. Nu uttalades den ståndpunkten bara av enskilda politiker, hos oss tydligast av Heidi Hautala.

För en västeuropisk asyl (som i princip fortfarande kan bli aktuell) finns dessutom två mindre viktiga argument. Dels står Europa i tacksamhetsskuld till Snowden för den detaljerade informationen om hur USA spionerar på oss. Dels hade en asyl för Snowden berövat Putin och Ryssland oförtjänta poäng som förmenta försvarare av informationsfrihet.²

I stället blottades alltså den mycket obekväma sanningen att inte bara Storbritannien lyder under USA – hela EU är en bananrepublik. Ett inte speciellt glansfullt ögonblick för så kallade europeiska värderingar:

Det är tydligen lättare att tvinga en latinamerikansk presidents plan att landa [i Österrike, på misstanken att Snowden kunde vara ombord / TS] än det var att kräva klara besked om påstådda CIA-transporter av fångar från krigen i Afghanistan och Irak per flyg över och genom Europa för ett antal år sedan. (Yrsa Grüne, ledare i Hufvudstadsbladet 6.7.2013)

3. Efter både Wikileaks och Snowdens avslöjanden sades att det vi fick veta i princip inte var oväntat, med USA i krig, med halva världen ansluten till sociala nätverk ägda av amerikanska företag o.s.v. Om överslag i våldsanvändning och spioneri är tekniskt möjliga så kommer de att ske, oberoende av legalitet, så länge risken för sanktioner är noll eller nära noll.

Lika ofta har det sagts att det ändå är en annan sak att ha bevisen, de konkreta detaljerna.

Den viktiga skillnaden är ändå inte informationen i sig, utan ansvaret för det vi nu vet: det är skillnad mellan att anta att brott har begåtts och att ha noggrann information om både brottet och förövaren. I det senare fallet är man själv medbrottslig om man inte anmäler saken till polisen, men vad göra om det är polisen som är brottslingen?

Frågan är vad som är ett större landsförräderi: att avslöja, eller att tyst bidra till landets förräderi. I fallen med My Lai-massakern, Pentagonpappren och Abu Ghurayb-fängelset har eftervärlden frikänt avslöjarna. Nu förföljs och straffas i alla fall Manning, Assange och Snowden, medan de ansvariga för de brott de avslöjat inte ställs till svars. Och genom att passivt acceptera det blir vi medskyldiga, på samma sätt som också tvekande medlemmar i terrorcellen i Dostojevskijs Onda andar tvingas delta i mordet på sin kamrat Sjatov för att ingen ska tjalla.

Förträngningens raseri: de som berättat den obekväma sanningen måste straffas, för att vi nu fått ännu svårare att förtränga vår medbrottslighet. Vi kan inte längre låtsas att vi inte vet – på sin höjd kan vi låtsas att vi inte låtsas att vi inte vet.

4. En ironisk detalj är att den allvarligaste anklagelsen den ’fria världen’ hade mot Östtyskland – och det med all rätt – var det allomfattande övervaknings- och angivarsystemet. Utan Stasi och Berlinmuren hade DDR inte existerat särskilt länge, men i teorin skulle Väst kanske annars ha kunnat förlåta östtyskarna deras fula kexpaket, miljöovänliga Trabantbilar och sexuellt frigjorda kvinnor.

Stasi engagerade en långt större andel av befolkningen i sin övervakning än amerikanska NSA gör. Ändå kan man fråga sig om inte Stasis enorma arkiv var en droppe i havet jämfört med NSA:s?

5. Läckare, väckarklockor, ’visselblåsare’ – mera förvånande än att det i en jättestor organisation finns blottare och oliktänkare är att de är så få. T.ex. de data Bradley (numera Breanna) Manning läckte lär ha varit tillgängliga för 10 000-tals anställda. Varför ställs inte istället dessa inför rätta och döms till 35 års fängelse?

Människan är ett socialt djur och därför är det – har det sagts – lättare att dra ut i krig än att sluta röka. Men i Stanley Milgrams klassiska lydnadsexperiment gick trots allt bara 65% av försökspersonerna med på att ge (som de trodde) dödliga elektriska stötar åt desperat skrikande försökspersoner i ett angränsande rum, trots att försöksledarna sade sig ta på sig ansvaret. I en väldig militär- och övervakningsapparat finns med samma lagbundenhet en minoritet av självständigt tänkande avhoppare. Många av dem hör vi sannolikt aldrig talas om; i totalitära länder spärras de in eller avrättas i tysthet.

6. Enda sättet att garantera att övervakarna inte kommer på andra tankar är att var och en av dem i sin tur övervakas av en övervakare, som i sin tur övervakas av en övervakare, och så vidare. I en av Jorge Luis Borges noveller förekommer en karta som för säkerhets skull ritas i skala 1:1 och som småningom täcker hela Jordens yta, varefter förvirring uppstår om vad som är kartan, vad terrängen – var börjar originalet, var slutar kopian och vad var avsikten med det hela?

7. Istället för att rekapitulera de välkända vändningarna i de aktuella läckage-dramerna – Manning, Assange, Snowden – är det värt att ta en titt på oliktänkarens figur i vår folklore och litteratur.

I den grekiska mytologin har vi åtminstone två klassiska avslöjare: Kassandra och Prometheus. Kassandra, som fick förmågan att se in i framtiden, straffades med att ingen lyssnade till henne. Pro­me­the­us, som stal elden från gudarna och gav den till människorna, straffades med att kedjas till en klippa där en rovfågel i all evighet hackar ut hans lever.

Från den judiska sagovärlden å sin sida minns vi Eva, världens första självständigt handlande män­niska, uppfinnaren av det kritiska tänkandet (”kunskapens frukt på gott och ont”). För detta informationsläckage dömdes hon till fyra straff: utdrivning ur paradiset, smärtsamma födslar, tungt arbete och livslång samlevnad med skvallerbyttan Adam.

8. Bland motsvarande litterära gestalter från vår egen tid har vi till exempel doktor Stockmann i Ibsens En Folkefiende (1882) och D-503, jag-personen i Eugen Zamjatins klassiska dystopi Vi (Мы, 1921/1924). D-503 grips av misstro mot det allomfattande totalitära system han lever i, med dess totala transparens (allt är byggt av glas). Samjatins roman är till formen radikal och modernistisk; några decennier senare återberättas den i populärare format i Aldous Huxleys Brave New World (1932), Karin Boyes Kallocain (1940) och George Orwells Nineteen Eighty-Four (1949). Efterföljarna tillför sina egna innovationer (t.ex. den passiverande drogen soma hos Huxley, sanningsdrogen kallocain hos Boye, begrepp som ’newspeak’, ’unperson’ och ’Big Brother’ hos Orwell).³

Tommi Uschanov påpekar (Helsingin Sanomat 16.6.2013) att vi snarare lever i Brave New World, där medborgarna dränks i irrelevant information, än i 1984, där informationen undanhålls och dagböcker är förbjudna. Att vi idag ivrigt skriver offentliga dagböcker (bloggar, Facebook o.s.v.) är en självpåtagen Kallocain-aktig kontroll som ännu 1900-talets dystopier inte riktigt kunde föreställa sig.

Både de gamla och nya oliktänkar-legenderna slutar alltså med att upproret mot gudarnas/Systemets informationsmonopol krossas. Prometheus får visserligen till stånd en bestående förändring: människorna har fortfarande elden. Också Vi slutar öppet, trots att D-503 själv lobotomeras.

9. En kraftfull metafor för extern kontroll är filosofen Jeremy Benthams fängelseprojekt ”Panopticon”, or, the Inspection-House (1791). Huvudprincipen för Panoptikon är att övervakaren/fångvaktaren, själv osynlig, i varje ögonblick kan iaktta vilken som helst av fångarna, som själva varken kan se övervakaren eller varandra.

Idag är fängelset globalt: envägsspeglar, övervakningskameror, PRISM.

10. Världens mest omfattande och heltäckande spionageapparat hindrade inte Georg W. Bushs neocon-regim från att fabricera ”bevis” för Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen och samarbete med Al-Qaida, som motiv för det andra Irakkriget. Saddam må ha varit skyldig till mycket annat, men i just det fallet dömdes han av en högre makt som inte behövde bry sig om fakta, eftersom han liksom ”K” i Kafkas Der Prozeß på ett metafysiskt sätt förklarats ”skyldig”.

På samma sätt har under Obama tusentals människor i Somalia, Jemen, Pakistan – en del av dem ”skyldiga”, en del inte – avrättats av anonyma kontorsarbetare – själva ”oskyldiga”– per fjärrkontroll från en eller annan bunker i USA. Användningen av drönare har ökat kraftigt eftersom Bush-erans levande fångar ledde till ”problem” (t.ex. publicitet kring Guantánamo), misstankar om tortyr och så vidare. 

11. Dostojevskij beskriver i Idioten den förvirring som uppstår när furst Mysjkin inte spelar enligt omgivningens konventioner (vita lögner, underförstådda strategier o.s.v.) utan ”barnsligt” säger som det är och handlar som man borde. Också läsaren är förbryllad: vad är han ute efter? Det måste väl finnas en dold förklaring till denna ”idioti”?

På samma sätt förbryllar dagens ’visselblåsare’ världen. I brist på annat misstänks de ha ’hjälpt fienden’, och ’fienden’ är i det här fallet allmänheten, de vanliga medborgarna, i USA och andra länder. Varför skulle någon vilja hjälpa oss?

12. I takt med den globala webbens expansion blir begreppet ogooglebart allt intressantare. Ogooglebart är det som (ännu) inte digitaliserats och lagts ut på nätet – t.ex. oscannade pappersböcker eller kunskap inne i kommersiellt ointressanta människors huvuden, kanske i någon regnskog på Borneo.

Till det ogooglebara hör också de gigantiska och växande förråden av hemligstämplad digital information. Inom det stora fältet av för vanliga mänskor onåbar/ogooglebar kunskap har vi alltså en mindre sektor som dessutom ligger utanför NSA:s och andra säkerhetstjänsters täckning. I sitt gömställe i Pakistan var Osama bin Laden tvungen att försöka göra sig ”oPRISMatisk”, digitalt ospårbar, genom att aldrig använda mobiltelefon, internet o.s.v. Många unga idag ser nog en sådan tillvaro som ett värre straff än den avrättning som till slut nådde honom.