Kommentarer  / Lokala frågor:
TRYGVE SÖDERLING

Kan Konstsamfundets senaste markeringar tolkas som att koncernens journalistiska gren i dag fungerar ”alltför bra”?

Konstsamfundet (KSF) Media, som äger Huf­vud­stads­bla­det och fem lokaltidningar, meddelade i september om nedskärningar (så kallade samarbetsförhandlingar) för andra gången i år. Bara några dagar senare tillkännagavs att man kommer att plöja ner 50 miljoner euro i Amos Andersons konstmuseum. I en insändare (Hbl 12.9) påtalade Michel Ekman denna paradox och förespråkade i stället satsningar på språkliga media, som tidningar och bokförlag, som skulle främja den finlandssvenska minoritetens intressen. Konstmuseets utvidgning fungerar, skrev han, enbart som ett ”monument över sina skapare”.

Föreningen Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh svarade Ekman (Hbl 14.9) med allmänna funderingar kring medieutvecklingen: ”När den fysiska distributionen ersätts av den elektroniska blir det mycket enklare och snabbare att hålla ihop och att dela med sig. En minoritet bör vara en föregångare och visa positivt exempel.” På en YLE-nyhetssida (18.9) uttryckte sig Hbl:s VD Henrik Johansson mera öppet förklenande: ”Att Michel Ekman tagit sig rätten att ha åsikter om vad Konstsamfundet gör med sina pengar är inget nytt under solen”.

Tatjana Brandt ansåg (Hbl 22.9) att Berghs debattinlägg ”fullständigt saknar visioner för våra tidningars framtid”. ”Vilken marknadsanpassad firma hade kommit på idén att tillsätta chefer med så lite specialkompetens på de områden de är satta att navigera genom och vem har gått med på att låta KSF Medias ledning bestå av elva män och en kvinna?” Konstsamfundet borde inse, hävdade Brandt, att dagstidningarnas viktigaste roll inte är att konkurrera på en mättad nyhetsmarknad utan att skapa ”dialogiska rum” för seriös diskussion. Därför borde man nu satsa strategiskt på kunskap och överblick:

I dag är en stor del av de nordiska journalisterna och humanisterna antingen underbetalda eller arbetslösa. Det finns alltså strålande möjligheter att expandera! Men om det här ska ske kan inte KSF Media tanklöst driva ut på okända vatten medan de ekonomiskt ansvariga snarkar under durken.

Också Hbl:s korrespondent Anna-Lena Laurén kommenterade Berghs inlägg, i sin Moskvablogg (23.9):

Du skriver så här: ”Är man intresserad av arabvärldens åsikt är det bara att klicka in sig på någon av deras kanaler.” Bästa Kaj-Gustaf Bergh, jag undrar vilken kanal du med dina kunskaper i arabiska brukar klicka dig in på? Eller tror du att man får ”arabvärldens åsikt” genom att följa Al-Jazeeras engelskspråkiga utbud?

Journalistikens uppdrag i informationsflödet handlar om kunskap att samla och tolka information. Låt mig upprepa detta: Kunskap. Den är inte gratis. Nu befinner vi oss i en situation där vi inte är säkra på hur vi ska paketera kunskapen för att folk fortfarande ska vara beredda att betala för den. Av allt att döma finns det en vilja, det gäller att komma på hur det ska gå till. Det kräver satsningar, inte nedskärningar.

Till skillnad från Ekman och Brandt – frilansar, litteraturvetare – är Anna-Lena Laurén anställd i det me­dia­hus vars ledning hon i bloggen kritiserar för ”dösnack”. Att just hon (och inte till exempel Hbl:s ledaravdelning) tog till orda är naturligt, Laurén är troligen den minst utbytbara av alla KSF Medias anställda, en ”innehållsproducent” vars marknadsvärde också Svenska Dagbladet och TV4 i Sverige har insett. Laurén har – förhoppningsvis – råd att ställa de frågor som flera av hennes kolleger säkert grubblar på utan att kunna skriva ut: finns det hos tidningens ägare ett intresse för att fortsätta med också ’riktig’ journalistik, eller ska nerskärningsbuden och satsningen på nutidskonst i stället tolkas som ett missnöje med journalistik som sådan (oberoende av teknisk plattform)?

Frågan kan också formuleras: kommer ägaren att tolerera att riktig journalistik à la fjärde statsmakten bedrivs, trots att den med nödvändighet måste bekostas med annonser, fondbidrag och s.k. livsstilsmaterial – konsumtionstips, gemenskapsodlande myspys?

Det är här Johan Bargums sarkastiska och underhållande ”brev” i Nya Argus 1976 till Konstsamfundets VD, som vi trycker om på de följande sidorna, kommer in. Bargum föreställer sig att Amos Anderson, tidningens forna ägare och KSF:s grundare, blandar sig i debatten och rekommenderar KSF ett väl avvägt mått av repressiv tolerans (som Herbert Marcuse skulle ha uttryckt det). ”Ser du ni måste förstå att det är mycket bättre att nära några ormar vid sin egen barm. Då vet man ju var man har dem. Och så skaffar man sig en massa goodwill på köpet, och får namn om sig att vara pluralistisk och allt annat fint”.

Det viktiga är inte hur det är utan hur det ser ut, inskärper Johan Bargums macchiavelliska ”Amos” gång på gång. Texten har inte förlorat sin aktualitet (varför skulle den?) och man kan konstatera att me­die­diskussionen inte bara var politiskt mera klarsynt förr, den var också roligare.

Ett politiskt perspektiv (förutom det snävt språkpolitiska) saknas nämligen i den snävt teknisk-ekonomiska me­die­debatt som nu förs. Bakom allmänna fraser om kvalitetsjournalistikens betydelse för det demokratiska samtalet gömmer sig en politisk spänning som har tappats bort bland spekulationerna kring digitalisering och läsplattor. När den borgerliga pressen idag anar ett apokalyptiskt bortfall av annonsintäkter kunde vänsterpressen däruppe i sin himmel säga: vi vet hur det känns. Efter arbetarpressens undergång i Finland (Työ­mies var i början av 1900-talet landets mest spridda dagstidning) har printjournalistiken suttit i famnen på annonsmarknaden och diverse stiftelser, och som Bargums fiktiva ”Amos Anderson” konstaterar i sitt ”brev” sammanfaller marknadens intressen inte nödvändigtvis med tidningsläsarnas.

Genom att ompublicera Bargums satir hoppas Nya Argus att diskussionen om Konstsamfundets linje ska kunna växlas ut från ofruktbara stickspår som ”vad skulle Amos ha gjort?” eller ”vad står det i KSF:s stadgar?”. I biografierna av Torsten Bergman och Tors­ten Steinby framstår Anderson som en hårdför företagare som insåg att ”kultur” kunde ge en guldkant åt hans namn, ofta till billigt pris, men som inte hade mycket till övers för kritisk journalistik. Välkänt är Andersons avskedande av Svenska Pressens chefredaktör Max Hanemann 1930 för att denne motsatte sig den framväxande finländska fascismen.

Att fantisera kring ”vad Amos skulle ha gjort” kan alltså vara direkt livsfarligt, med tanke på Andersons reaktionära linje och undanglidande figur. Lyckligt­vis har KSF:s tidningar inte i alla avseenden följt ”Amos linje”. Granskande nedslag i till exempel finlandssvensk korruption är tecken på att en viss kritisk ambition lever. Men skandalreportage som de i Hbl kring Bensow-stiftelsen riskerar (även om de ekonomiskt sett handlar om småpotatis) att sprida olust i ägarens, Konstsamfundets styrelserum, där en själv-regenererande grupp stiftelsemakthavare med sexsiffriga årsinkomster (många av dem listade i Hbl 2.11) kanske tycker att journalistik av detta slag väcker olämpliga associationer bland läsarna (det ”ser inte bra ut”) och att det säkert blir bättre att satsa alla pengarna på harmlös undergroundkonst i en källare under Mannerheimvägen.

Nya Argus hör till den skara tidskrifter som genom åren har understötts ekonomiskt av bland andra före­ningen Konstsamfundet. Det kunde vara klok realpolitik att upphöra med vår långa tradition att kommentera också mecenater i våra spalter. Frågan är vem som i så fall ska göra det?

27.11.2013

---

Publicerad på nätet 27.11.2013