Bakgrund

Genom år 2012 förblev Washingtons Iranpolitik fastlåst på en kurs som i slutändan kommer att leda till krig om inga genomgripande ändringar kommer till stånd.

Citatet kan tjäna som vinjett för den bok som recenseras i det följande. Om budskapet kom från en välunderrättad journalist eller akademiker skulle slutsatsen givetvis förtjäna uppmärksamhet. Men citatets källa, eller rättare sagt källor, är än mer oroande. Det rör sig om två tjänstemän, numera akademiskt verksamma, som innehaft ansvarsfulla positioner inom den amerikanska utrikesförvaltningen. Makarna Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett har bägge tjänstgjort under perioder för Vita Huset, utrikesdepartementet och CIA. De har långvarig erfarenhet av hur den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran och även Afghanistan utformats och kan därför förutsättas ha både insiderinformation och känsla för frågors hantering som är svåråtkomlig för journalister.

I deras beslut att publicera sin syn på den, som de ser det, katastrofala kursen i Iranpolitiken kan en parallell dras till Daniel Ellsberg. Ellsberg, även han en person med tillgång till mängder av hemligstämplad information, sade senare att han på nära håll fått erfara hur fem presidenter i rad farit fram med grav osanning gällande sitt lands agerande i Vietnam och han ansåg det som sin plikt att underrätta den amerikanska allmänheten genom att med dagspressens hjälp publicera Pentagonpappren. Makarna Leverett (i det följande: Leveretts) konstaterar för sin del att fyra administrationer i rad har misskött sig, genom att de från start gått in för en konfrontationspolitik med föga utsikter till framgång men med stor potential för förödande konsekvenser. Det ligger dock i sakens natur att det för Leveretts del inte handlar om att avslöja hemligheter utan om att förespråka realism i politiken på en för parterna hållbar grund.

Skälet till att Leveretts räknar till fyra presidenter med början från Bush den äldre är att relationerna under Carter och Reagan ännu var relativt outformade även om de var dåliga. Under Reagan var man återhållsam för att man befarade att Sovjetunionen kunde dra nytta av en amerikansk konfrontation. Men efter Sovjetunionens kollaps ansåg sig Washington besitta en förstärkt ställning som gav näring åt en ny våg av hegemonitankar. Och från den äldre Bush framåt har USA gjort bruk av direkta militära insatser för att omforma Mellanöstern efter sina geostrategiska intressen, såsom man uppfattar dem.

Leveretts å sin sida ser Nixons öppning gentemot Mao Zedongs Kina som föredöme för den alternativa Iranpolitik de talar för. I Nixons utspel fanns visserligen en bonus för amerikansk del i att den redan befintliga klyftan mellan Sovjet och Kina vidgades, men detta var inte det centrala motivet. Nixons politik framstår framför allt som ett eftersträvansvärt exempel på djärv och konstruktiv politisk omprövning som i förlängningen har gynnat alla parter, både USA och Kina som världen i övrigt. Samtidigt påminner Leveretts om hur försiktigt Nixon var tvungen att gå tillväga när politiken förbereddes. Såväl hemmaopinionen som det administrativa maskineriet var inriktat på en fientlig hållning och det hade för Nixon varit lättare att följa minsta motståndets väg. USA hade på 40-talet i Kina satsat på Chiang Kai-shek, vilken Röda armén fördrev till Taiwan. Efter detta gjorde USA allt för att isolera och demonisera regimen i Beijing. Plötsligt valde Nixon emellertid att skrota den gamla linjen och beslöt att relationerna framgent skulle bygga på erkännande och ömsesidig respekt med avvisande av militära medel. Att en synnerligen motstridig personlighet som Nixon åstadkom en sådan vändning kan te sig förbryllande men förblir ett faktum.

Tre myter om Iran

Leveretts redovisar för sin disposition av texten genom att citera president Kennedys memento om att sanningens största fiende oftast inte är lögnen, utan myten, som har en bedräglig förmåga att lamslå tanken. De menar att USA såsom i Kinas fall även nu odlar en rad snärjande myter från vilka det blivit allt svårare att slita sig loss. För det första har vi irrationalitetsmyten enligt vilken Iran drivs av sin islamska ideologi och därför är en otillräknelig motpart oförmögen till rationellt handlande. Den andra myten gäller regimens legitimitet där man utgår från att dagens regenter lyckades kapa den iranska revolten mot shahen till sin fördel utan brett stöd från landets befolkning. Den tredje och i framställningen sista myten omfattar politiken att isolera Iran i tron att man sålunda kan påskynda regimens sammanbrott.

Leveretts syfte är att påvisa att myterna är just myter, illa underbyggda men förföriska schabloner där amerikanska politiker tävlar om vem som är tuffast och där ett tillmötesgående genast skulle tolkas som svaghet. Författarna är inte nådiga mot amerikanska medier som de säger att i över trettio år, ända sedan shahen störtades, blandat okunskap och illvilja för att skapa idel desinformation. Stor uppmärksamhet ägnas det liberala USA:s stöd till den i grunden imperialistiska politiken. Här går man tillbaka till Woodrow Wilson och ännu längre, till brittisk liberalism som ansåg att ändamålen helgade medlen när det gällde civiliseringen av icke-européer. Dagens så kallade liberala internationalister omfattar kärnan av det demokratiska etablissemanget i USA och de förmår till och med engagera människorättsaktivister på sin sida för att bedriva en politik som så när som på ytans fernissa inte avviker från den hårdföra nykonservativa agendan. Till aktivisterna är författarnas budskap att krigshot och sanktioner knappast är det klimat som underlättar reformer, medan däremot avspänning och ekonomiska framsteg ger utrymme för nytänkande och oppositionell verksamhet. Dessutom påpekar de att utvecklingen trots krig och sanktioner är snabbare i Iran än i många jämförbara länder enligt socio-ekonomiska indikatorer som FN redovisar.

Den islamska republiken

När ajatollan Ruhollah Khomeini den första februari 1979 går ombord på ett chartrat flyg i Paris och några timmar senare landar i Teheran sker en omvälvning i Irans moderna historia, därom är alla eniga. Shahen hade som USA:s centrala bundsförvant styrt det strategiskt belägna och ofantligt resursrika landet sedan den CIA-styrda statskuppen mot den demokratiskt valda Mossadeg-regeringen år 1953. Shahen hade ansetts oövervinnelig, uppbackad av regionens starkaste militär och en allseende hemlig polis. Nu hade folkresningen mot alla odds tvingat honom att fly landet för att i hans ställe välkomna en landsflyktig andlig ledare.

I beskrivningen av den islamska republikens tillkomst drar Leveretts en parallell till ett annat muslimskt land, Turkiet. Trots ett långvarigt centralstyrt program – med början från Kemal Atatürk – för att separera religion från politik och främja sekularisering, har islamsk profilering haft nya framgångar i Turkiet. Enligt Leveretts har en klar majoritet iranier bejakat föreningen av islam och statsstyre i den form Khomeini förordat. För västerländska liberaler kan valet av riktning synas beklagligt men Leveretts anser att varje nation bör ha rätt att välja sin egen väg och även begå sina felsteg.

Leveretts ägnar mycket utrymme åt att reda ut Khomeinis väg till makten för att visa att utan Khomeini och hans program hade revolutionen inte blivit av. Shahen tvingade Khomeini att lämna landet redan år 1964 varefter denne vistades i Irak, innan han mot slutet av sin exil tog sin tillflykt till Paris. Under dessa år förfinade han sitt budskap som hans anhängare hjälpte till att sprida genom landet. Khomeini motsvarar inte bilden av en andlig ledare sådan västvärlden är van vid. Hans budskap var inte politiskt enbart i abstrakt form utan även konkret anti-imperialistiskt: ”Be så mycket ni önskar: det är er olja de är ute efter – varför skulle de bry sig om era böner? De är ute efter våra mineraler och vill omvandla vårt land till en marknad för sina produkter. Därför har de hindrat marionettregeringarna de installerat från att industrialisera”. Shahen trakasserade den sekulära politiska oppositionen men den islamska var svårare att komma åt och dess styrka underskattades framförallt i väst, där man i modern tid aldrig upplevt något liknande. Den franske filosofen Michel Foucault vistades i Iran som journalist och var en av de få som tidigt insåg de religiösa ledarnas politiska potential. Religiösa auktoriteter tävlar med varann om uppmärksamhet och de troende förutsätts inte följa en utsedd auktoritet utan väljer själva vilken de lyssnar till. De främsta lyckades vinna allmänhetens förtroende för sitt budskap i vilket motståndet mot shahen och hans amerikanska uppbackare var centrala komponenter.

Khomeini deklarerade redan före revolutionen att han eftersträvade inte endast en republik utan närmare bestämt en islamsk republik. Han hade skrivit om förhållandet mellan islam och samhällets världsliga styre i fyrtio år före revolutionen, varför ingen kan hävda att hans synpunkter inte var kända. Han hade många efterföljare bland de religiöst lärda fastän det även var många som tänkte annorlunda. Men när revolutionen tog vid låg allt fokus på Khomeini och hans agerande var helt avgörande. Den första folkomröstningen som anordnades gällde om Iran skulle bli en islamsk republik, ett förslag som vann en överväldigande majoritet. Vid den tidpunkten hade Khomeini ännu inte lagt fram förslag om den post som skulle bli republikens synligaste kännetecken, nämligen den högste ledarens. Leveretts hävdar att det ursprungligen inte fanns ett sådant krav från Khomeinis sida, men att han efter de förs­ta månadernas hårda dragkamp med sekulära och moderat religiösa krafter stannade för denna lösning, eftersom han ansåg att motståndarna försökte omintetgöra den första folkomröstningens budskap. Även utkastet till konstitution med den högste ledaren inkluderad underkastades folkomröstning och godkändes med samma starka majoritet som den islamska republiken. Leveretts konstaterar att oppositionen som bestod av sekulära liberaler och vänsterkrafter samt religiöst liberalare kretsar var alldeles för svag för att förmå bjuda Khomeini motstånd.

Att det iranska samhället är delat i sin syn på konstitutionen är säkerligen en källa till spänning. Leveretts påpekar dock att detta inte är någon grund för att ifrågasätta legitimiteten för det iranska styrelseskicket eftersom det tillkommit med starkt stöd från befolkningens majoritet. Västerlänningar gör här som Friedrich Engels på sin tid då han ansåg att arbetarna handlade i strid med sina egentliga klassintressen styrda av ”falskt medvetande”, de hävdar att iranierna inte begrep vad de valde och handlade tvärs mot sina djupare intressen.

I boken redogörs för samtliga presidentstyren i Iran, med slutsatsen att de politiska valmöjligheterna och variationerna varit beaktansvärda och att varje president representerat ett separat regeringsalternativ som kan analyseras med stöd av vedertagna politologiska begrepp. Bland annat karakteriseras den provokative Ahmadinejad som en högerpopulist, som har många likheter med sina europeiska motsvarigheter. En värdekonservativ man från en enkel bakgrund som känslomässigt vädjar till den fattigare delen av folket med populistiska och nationalistiska slagord. En sanniranier med andra ord, som dessutom helt otippad vann sitt första presidentval. Ahmadinejad har för väst representerat den idealiske fienden, fastän Leveretts också på denna punkt korrigerar västmediernas karakteristik.

Det påtvingade kriget

Knappt hade den islamska republiken hunnit etablera sig innan Iraks Saddam Hussein kastade sig över landet med benäget bistånd från oljerika arabländer och västmakter. Saddam hade vädrat morgonluft när han iakttagit hur den iranska armén försvagats. USA hade avbrutit alla materielleveranser till Iran och viktiga delar av den gamla officerskåren hade försvunnit i landsflykt eller avrättats. Det nya styret hade garderat sig mot en militärkupp genom att göra sig av med shahens män, men försvagade samtidigt drastiskt försvarets ledningsförmåga. Iran utsattes således för ett oprovocerat angreppskrig, men istället för att det så kallade världssamfundet skulle ha hindrat angriparen gavs denne hjälp både finansiellt, logistiskt och materiellt. Det talades senare mycket om Saddams gasangrepp mot sitt eget folk, men dessförinnan hade Saddam försetts med behövliga komponenter till kemiska stridsmedel för att angripa Iran. Central leverantör av dessa var Tyskland – av alla länder – som tydligen hade bevarat gamla formler. Leveretts påminner apropå hävdad brist på rationalitet att Iran tekniskt sett skulle ha kunnat svara med samma mått, men att man avstod från bruket av stridsgaser. Den nya högern, som bland andra Ahmadinejad är ett uttryck för, finner sina rötter bland de talrika skaror som med bristfällig utrustning mötte Saddams trupper i ett utnötande och förhärjande krig som pågick nästan hela 80-talet. Kriget omtalas i Iran som det påtvingade kriget genom vilket omvärlden cyniskt försökte utnyttja den nya regimens svaghet. Det man däremot inte verkar begripa i väst är att kriget allmänt ses som en nationens kamp för sin överlevnad och att minnet därom tjänar som en stark faktor för sammanhållning, oberoende av politiska skiljelinjer.

Allianser och isolering

Irans försvarsbudget är en dryg procent av USA:s, en fjärdedel av Saudiarabiens och hälften så stor som Israels. Leveretts betonar att eftersom Irans militära kapacitet är begränsad har landet tvingats att istället satsa på ”soft power”, mjuka maktmedel, genom att skapa allianser eller förtroendefulla relationer med sin omgivning. Iran är etniskt ett brokigt mönster där endast hälften av befolkningen är perser. Bortåt en fjärdedel är azerer, bland dem den nuvarande högste ledaren Khamenei. Övriga är kurder, araber, balocher och turkomener. Potentiellt kunde både den etniska sammansättningen såsom det faktum att shia-islam är en minoritetsriktning inom den muslimska världen utgöra försvagande faktorer. Iran har dock haft förmågan att vända denna utmaning till sin fördel. Med hjälp av sina etniska minoriteter och sina shia-bundsförvanter har man vunnit ett inflytande i regionen som enligt författarna är nästintill imponerande. Iran har således genom praktisk handling avlivat myterna om otillräknelighet och isolering. Som illustration tas en jämförelse mellan presidenternas besök i Irak. Medan de amerikanska smyger in oannonserade i skydd av nattens mörker och förskansar sig på militärbaser, kommer Irans president i fullt dagsljus och färdas på öppna gator som kantas av jublande irakier. Betydelsefull är också utbyggnaden av ekonomiskt samarbete med nya partners. Irans största handelspartner i dagsläget är Kina, som inte låter sig imponeras av retoriken från Washington. Och inte ens Ahmadinejad lyckades misskreditera sitt land mer än att Iran utsågs till ordförande för de alliansfria staternas organisation, NAM, som omfattar flertalet av världens länder.

I sitt bruk av diplomati har Iran räckt USA handen vid en rad olika tillfällen med hopp om bättre relationer. Men USA har efter erhållen hjälp fortsatt i gamla spår, vilket småningom fått Iran att bli allt återhållsammare. Leveretts nämner som exempel de gisslandramer som utspelades på 80-talet i Libanon, där Iran genom sina kontakter bidrog till frigivningen. Ett av de märkligaste ingreppen stod Bill Clinton för. I Iran hade den ekonomiskt liberale presidenten Rafsanjani föreslagit att ett betydande kontrakt inom oljeförädlingen skulle ges till det amerikanska oljebolaget Conoco. Rafsanjani hade här ett dubbelt motiv, ett teknologiskt såväl som ett politiskt. Men istället för att gripa den utsträckta handen förbjöd Clinton Conoco att överhuvudtaget engagera sig i Iran. Och för att understryka sin avoghet belade han Iran med ett antal nya ekonomiska sanktioner.

Framför allt har Iran haft stort inflytande i Afghanistan där man tidigt bistod USA med att få kontroll efter terrorattackerna den elfte september 2001. Iran har nämligen varit betydligt konsekventare än USA självt med att avvisa den salafistiska islamismen exemplifierad av al-Qaida och av de pakistanska koranskolornas studenter, taliban. Iran har dels på grund av trosfrändskap och dels genom språklig samhörighet sedan länge haft ett omfattande nätverk av kontakter i Afghanistan. Därför var man välpositionerad när det gällde att fördriva taliban från Kabul och landets ledning. Iran valde även att starkt stöda USA när Karzai-regimen bildades i Bonn år 2001. Men efter att läget i Afghanistan tillfälligt stabiliserats efter talibans fördrivning låtsades USA som om den iranska hjälpen aldrig förekommit. Endast sex veckor efter Bonnkonferensen placerade president Bush Iran bland ”ondskans axelmakter”, ett ögonblick som bör ha tagit kål på all optimism inom den iranska ledningen.

Kärnteknologin

Grunden till iranskt kunnande inom kärnteknologin lades på shahens tid, med omfattande hjälp från USA, som inte vid den tidpunkten såg några strategiska risker härvidlag. Shahen gjorde heller inte någon hemlighet av att han önskade inlemma kärnvapen i sin redan omfattande arsenal, och hade han inte störtats hade han sannolikt hunnit före både Pakistan och Indien med att skaffa sig dessa. Som mest, på 70-talet, fanns det planer på tjugotre kärnreaktorer. När därför konservativa amerikanska politiker efter år 2000 frågade varför det oljerika Iran skulle behöva kärnkraft hade de bekvämt glömt sin egen historia där svaret fanns. Ett strategipapper från 1976, då Dick Cheney var stabschef för Vita Huset och Donald Rumsfeld försvarsminister, deklarerade att ”ibruktagandet av kärnkraft tillgodoser den växande iranska ekonomins energibehov och frigör oljereserver att brukas för export eller förädling”.

Khomeini deklarerade efter sitt makttillträde att kärnvapnen var djävulens verktyg och inget för Iran. Kort därpå följde kriget mot Irak vilket föranledde att de kunskaper som fanns trots allt bevarades och utvecklades. För närvarande är propagandakriget i full gång om huruvida Iran avser att utveckla kärnvapen och spekulationer råder det ingen brist på. Den amerikanska underrättelsetjänsten har emellertid meddelat att det inte finns bevis för ett aktivt program efter år 2003. Denna slutsats var även det viktigaste skälet för president Bush att avvisa Dick Cheneys och andras krav på bombattacker mot iranska kärnanläggningar år 2007. (Författarna nämner inte att även överbefälhavaren för CENTCOM, amiral William Fallon, vid samma tidpunkt privat hade signalerat att ett angrepp mot Iran inte skulle komma ifråga under hans överkommando, vilket i klartext betydde att han i annat fall skulle avgå.) Enligt författarna underskattar man i väst vikten av den moraliska barriär de iranska ledarna upprepade gånger deklarerat mot utvecklandet av kärnvapen. Att göra en helomvändning i en för de religiösa ledarna viktig fråga skulle kräva att något dramatiskt skulle inträffa, såsom en massiv attack mot landet. Leveretts anser det däremot för troligt att Iran eftersträvar en position liknande till exempel Japans och Kanadas, nämligen att de vill besitta nog kunskap för att vid behov kunna gå vidare med att ta fram ett kärnvapen. En sådan kunskap betraktas inte som ett brott mot regelverket i icke-spridningsavtalet för kärnvapen, NPT.

Medier som trummar på om det iranska hotet tiger helst om att Obama-administrationens ”Nuclear Posture Review” år 2010 nämner Iran som ett potentiellt mål för ett första angrepp med kärnvapen. När därför forskare från universiteten i Harvard och Georgia tidigare i år tillkännagav att sju miljoner människor skulle dödas vid ett första slag mot Teheran får man förmoda att forskarnas tanke med framtagningen av scenariot var att få landets ledare att besinna sig. Annars skulle man ha kunnat räkna på rent hypotetiska dödsoffer i vilken storstad som helst, såsom London eller Chicago. Attackerande part i scenariot är visserligen Israel, men en sådan attack skulle knappast kunna tänkas ske utan amerikanskt klartecken. (Publicerat i tidskriften Conflict and Health: ”Nuclear war between Israel and Iran. Lethality beyond the pale.”)

Skälet till att det iranska kärnteknologiska programmet hamnat i blickfånget är inte att det skulle uppfattas som ett stort militärt hot ens i det fall att steget togs fullt ut till kärnvapen. Istället bör förklaringen sökas i huvudmålet för den amerikanska politiken som de senaste tjugofem åren varit att uppnå ett regimskifte i Iran. Kärnprogrammet fungerar som bästa tänkbara hävstång i strävandena att skapa bilden av en hotfull och opålitlig regim. I linje med denna politik försöker man förvägra Iran rättigheter som enligt icke-spridningsavtalet tillkommer avtalets undertecknare. Iran har tidigare gjort eftergifter som sträckt sig utöver det obligatoriska men har, som ovan relaterats, blivit allt restriktivare då motparten inte visat kompromissvilja. Enligt författarnas egna intervjuer med internationella inspektörer har dessa sagt sig ha bättre tillträde till Irans anläggningar än till flera motsvarande övriga länders.

I detta sammanhang är det lämpligt att nämna två brittiska skribenter, en fysiker och en journalist, som givit utlopp för sin upprördhet över den snedvridna rapporteringen genom att ge ut en bok i ämnet (Peter Oborne & David Morrison: A Dangerous Delusion, Why the West is wrong about nuclear Iran, London 2013). Texten är kort och koncis, skriven för dagens läsare med ont om tid. I sak är författarna helt överens med Leveretts, den lilla bokens förtjänst ligger i att den lättbegripligt reder ut turerna kring kärnprogrammet. Med vassa sarkasmer presenteras den västliga politikens dubbelspel med särskild tonvikt på britternas roll. Två avsnitt beskrivs här kort.

På våren 2005 sitter brittiska, franska och tyska förhandlare i möte med sin iranska motpart i Paris. Under pågående diskussion lägger den iranska delegationen fram ett förslag om kontroll av landets urananrikning som får förhandlarna att tappa hakan. Som drivna sakkunniga fattar de omedelbart att förslaget både ligger i linje med vad icke-spridningsavtalet föreskriver och samtidigt ger en förbättrad insyn i den iranska verksamheten. Planen lovordas inför iranierna men strax därefter ute i korridoren säger européerna till varandra att situationen förblir låst, oavsett vad som föreslås kommer USA inte att acceptera en endaste bränslecentrifug på iransk mark. Och så blir det. Förslaget ges ingen offentlighet, som ledande censor agerar Tony Blair.

I november 2007 landar ett papper på presidentens bord i Vita Huset, undertecknat av sexton amerikanska underrättelse- och säkerhetsorgan. Deras enhälliga slutsats är att Iran saknar ett aktivt kärnvapenprogram. Underrättelsetjänsterna har således meddelat presidenten ett glädjebudskap om frånvaro av akut fara som kunde förmodas ge anledning till beröm och lättnad. Men följden är den rakt motsatta, president Bush blir rent ut sagt förbannad och låter detta komma till uttryck i sina memoarer Decision Points. Bush säger bland annat: ”Efter NIE-rapporten, hur skulle jag kunna förklara bruket av militärmakt för att förstöra kärnanläggningarna i ett land om vilket underrättelsetjänsterna sagt att saknar ett aktivt kärnvapenprogram?” Presidenten kan inte begripa att säkerhetsorganen haft den dåliga smaken att hålla sig till fakta. Han avslutar därför med att konstatera: ”Vilken förklaringen till rapporten än må ha varit så hade den en stor inverkan – och ingen god sådan.”

Ny kurs

I motsats till många västmakter som betraktar landet som en paria har Iran inte i modern tid angripit något grannland. En gaphals till president kunde inte ha ändrat på detta redan av den anledningen att han inte ens var överbefälhavare för försvaret, och nu har han lämnat sitt uppdrag. Men i linje med Leveretts dystra prognos meddelade kongressen i USA om skärpta handelssanktioner redan innan den nyvalde presidenten i Iran, Hassan Rohani, hunnit svära sin ämbetsed. Från iransk sida har dock signaler om omstart kunnat iakttagas. Landet har precis bildat ny regering. En president som betraktas som förhandlingsvillig har som sin utrikesminister valt Mohamed Jawad Zarif, som i Iran lär bära på beteckningen ”Newyorkbon”. Zarif lovordades tidigare av amerikanska tjänstemän som drivande för att man lyckades skapa den koalition som backade upp den nya Karzai-regimen då den tillkom genom förhandlingar i Bonn år 2001. Barack Obama, som löper risken att gå till historien som den utrikespolitiskt svagaste presidenten i mannaminne, skulle här erbjudas ett tillfälle till omprövning och verklig förändring. Detta skulle dock förutsätta en genomgripande revidering av den hittillsvarande kursen.

Efter höstens session i FN:s generalförsamling kan faktiskt en strimma hopp skönjas, då Irans och USA:s presidenter samtalat över telefon i försonliga ordalag och en ny förhandlingsomgång har inletts. Samtidigt har dock Israel och Saudi-Arabien inlett en frenetisk motlobbying i syfte att hindra alla kompromisser som skulle ge Iran ny rörelsefrihet.

Vad som än kommer ut av förhandlingarna kommer Iran knappast att avsäga sig de rättigheter som tillkommer landet som undertecknare av icke-spridningsavtalet som ger rätt till civilt bruk av kärnteknologi inklusive urananrikning under internationell kontroll. I sak måste således en förhandlingslösning ligga mycket nära det iranska förslaget från 2005. Men lösningen kan säljas till respektive hemma-opinioner genom hänvisning till förbättrad övervakning.

Och sedan kan man undra, samtidigt som Kina och Ryssland utökar samarbetet, hur länge det dröjer innan man i USA inser att Iran även för dem skulle erbjuda stora investeringsmöjligheter som nu utnyttjas av andra.

jan nybondas