Fjolårets poesiutgivning omfattar femton titlar. Åtta på Schilds & Söderströms, tre på Ellips, en var på ellerströms, PQR och Scriptum, samt en på eget förlag. Den nedgång i antalet smala titlar som befarades vid förlagsfusionen har alltså inte (ännu?) synts till. Däremot kan man, åter en gång, oroa sig över åldersstrukturen bland de finlandssvenska poeterna. Året bjuder på två debutanter, ingendera särskilt ung, och ytterligare en poet som är under fyrtio. Åtta är i åldern 45–60. Tre befinner sig på vardera sidan om åttioårsstrecket och en bok är postumt utgiven. Eftersom de här siffrorna åtminstone inte skiljer sig stort från det vanliga under senare år stämmer det till eftertanke. Varför ges det i Svenskfinland numera ut så lite ung poesi trots att till exempel skrivarskolorna blomstrar som aldrig förr?

Eftersom i stort sett alla poeterna i år är etablerade sedan länge, med många böcker bakom sig och en inarbetad estetik som de behärskar, ska man inte vänta sig några omvälvande upplevelser av estetisk förnyelse. Det gör förstås ingenting så länge böckerna är bra, och merparten av årets diktsamlingar är bra eller mycket bra. Men en viss känsla av förlamning eller åtminstone påfallande stark homogenitet ligger onekligen över hela fältet. Inga grupper av nya författare syns som skulle vilja ställa litteraturen under debatt, de två ”unglitterära” tidskrifter vi har, Kontur och Presens gör ofta ett ganska lamt intryck. Här kan man citera Presens presentation av sig själv i den finlandssvenska bokkatalogen: ”Presens är ett forum, en plats där vi och ni, utan ambitioner eller pretentioner, kan pröva våra texter, bilder, tankar och vår musik på varandra.” Knappast en formulering som vittnar om ett brinnande intresse för det man gör eller appellerar till den som vill åstadkomma något nytt. Detta är så mycket mera märkligt som tidskriftens redaktör är Heidi von Wright, Svenskfinlands intressantaste yngre poet idag. Debatt väckte det också under året att Tuva Korsströms annars välskrivna och sakkunniga bok om de senaste sextio årens finlandssvenska litteratur, Från Lexå till Glitterscenen (Schildts & Söderströms), behandlar den nyaste poesin synnerligen styvmoderligt.

Årets stora positiva överraskning var för mig Henrika Ringboms Öar i ett hav som strömmar. Ringbom publicerar sig sällan, och jag har ofta tyckt att det hon gör är mer välgjort än blodfullt och engagerande. Helt annorlunda i den nya boken. Inte för att den skulle vara mindre välgjord, tvärtom. Men den intellektuella distans som jag förbinder med författaren ingår här på ett nytt sätt i en förening med en vittfamnande tematik och ett starkt känslouttryck. De typiska distanseringseffekterna förminskar inte utan tydliggör bokens tematik.

I likhet med Ralf Andtbackas diktsamling Fält, som jag strax ska ta upp, är Öar i ett hav som strömmar snarare en dikt än en diktsamling – en helhet där elementen förutsätter varandra och förlorar en stor del av sin betydelsepotential då de rycks loss från den. Boken består dels av prosadikter, dels av regelrätta tankadikter. Dessa framstår som andningspauser, korta avklarnade reflexioner, medan prosadikterna på olika sätt bär på starkt uttryckta känslor och konfronterar läsaren med frågor om liv och död. De japanska intrycken är ett distanserande element, ett annat hänvisningarna till bilder av olika slag: konstverk, starkt visualiserade drömmar och film. Öar i ett hav som strömmar har ett distinkt centrum i den tiosidiga prosadikt som parallellställer diktjagets mors sista dagar och död med Utagawa Hiroshiges berömda serie av träsnitt från landsvägen mellan Edo och Kyoto. I dikten framstår jaget som en ledsagare på vägen mot döden, lika starkt betungat som bärarna på Hiroshiges bilder.

Mot dikterna om moderns död och om drömmar om ett förlorat förflutet står dikter om livet. Prosadiktsviten ”En fikongetinghonas liv” framställer tillvaron som en skoningslös maskin för reproduktion och försvinnande, en oändlig kedja av upprepningar likgiltiga för individens öde. Bara i de korta tankadikterna uppnår boken korta stunder av stillhet:

Nå, här är jag nu.
Jag skulle kunna skratta
högt och har gjort det.
Men jag vet, jag ska stanna
här bara en liten stund.

Kaj Hedmans Septemberliv dubbelexponerar ett livsskede – den sena medelåldern – med den tidiga höst boktiteln nämner. Hedmans poetiska språk är knappt och välavvägt och hans dikter tar ofta avstamp i hastiga naturiakttagelser. Men de är inga stilleben – det som iakttas beskrivs påfallande ofta med hjälp av rörelseverb. Vad vi inbjuds att observera är processer, förändringar, framväxt och avtagande. Dikterna kommer så att gestalta en livskänsla präglad av uppmärksamheten på tidens allt snabbare flykt, men också medvetenheten om att olika livsskeden existerar parallellt, att det som hänt i våra liv alltid finns kvar. Mot de korta lyriska dikterna står en avdelning av prosadikter med biografisk tematik. Där betonas särskilt barndomens utsatthet, men också hur denna utsatthet lever kvar i den vuxna människan. Ett exempel på hur Hedman parallellställer det som iakttas med den iakttagande är följande dikt:

prövar sen vind grens bärighet
moll djupnar i vinter väntan på
snöis, vante, mörkerglöd
någonstans ligger
vattnet stilla
om du försiktigt rör
vid det, vaknar det med
ett dån blir en
apokalyps, omedveten om
sin förmåga att
dränka

I grund och botten artikulerar Hedman en upplevelse av maktlöshet inför de förändringens lagar som gäller oss alla. Maktlöshet, men uttryckt med ett emotionellt utspel av helt annat slag, utmärker även Martin Enckells Skrift. Enckells poetpersona är en skådare och iakttagare som delar den sociala marginaliseringen med dem han diktar om. Det hindrar honom inte att aktivt vända sig till läsarna. Suggestionskraften är hans viktigaste poetiska verkningsmedel. Enckells dikter saknar för det mesta vilopunkter: oförtröttligt angriper han sina läsare både med skärpan av sin tematik och med ett språk som använder upprepningar, hamrande rytm, ljudmässig suggestion. Vill man koncentrera hans ärende i ett enda ord skulle det vara: alienation. Slumpmässigt utkastade i samhället, främmande för sig själva och varandra rör sig människorna han ser:

det spelade ingen roll
på vilken station jag steg av

där jag borde ha sett människor
såg jag enbart djur, dysfunktionella
djur, driftdrivna maskiner, rovhumanoider
och blyögda varelser som evakuerat sig
ut ur ynnesten att bry sig, underliga
järvar, boskap, anfrätta drivverk, redskap
för gud vet vem, solokörda, hopsvetsade
med sina habegär, skadade, färdiga
för det enda, det enda barmhärtiga,

och mina ögon, mina ögon gick på sorg,
mina ögon gick i terapi i en trädgård
där vintern inte ville visa annat än det vackra
i ekvationen människa, och jag såg, jag såg enbart
djur, obryende djur brutalt på väg in i varandra,
    varelser
som inte visste att de köade för att få dö med
    tungt bagage,
och mina ögon, mina ögon klarade inte av,
mina ögon gick in i en ödemark, och mina ögon
    gick i ide,
tills, tills det skulle gå att stiga av, in i ett annat
    landskap,
in i den dagsmeja som grenslar frostnätterna,
    rider dem
djupt in under det liv som trots allt måste levas

Skrift är en tudelad bok. Efter det urbana infernot i dess första hälft kommer en avdelning dikt dels om naturen, dels om en gammal anhörigs död. Tonläget förändras och människosynen blir mjukare men eftersom läsaren hela tiden har den desperata och kraftfulla första avdelningen i minnet blir resultatet snarare ambivalens än katharsis. Skrift är en av årets mest minnesvärda böcker.

Metha Skog är en seende poet. Det är inte förvånande att hon också är bildkonstnär som står för de renodlade och vackra omslagen till förlaget Ellips böcker. Dikterna i Sov fortare utgår ofta från iakttagelser av vardagliga situationer och miljöbilder. Religionens förhållande till andra, mindre högtflygande aspekter av livet är ett annat tema. De får liv av poetens genomträngande och analytiska blick, och av språkfantasins överraskningar. Skogs syntax är ofta kompakt samtidigt som allitterationer och andra ljudliga effekter driver läsningen framåt. I spänningen mellan att läsa vidare och stanna kvar och reda ut uppstår dikt som förmedlar det poeten ser till läsaren. Dessutom bär bilderna på en vrång, marionettartad humor, som i denna dikt om att streta i stormen:

Mun ses ropa från andra sidan blåsten
Vilket väder! hörs först vid tredje gången
tre gånger hör vi ihop det uppenbara för att vara
flera mot en vind vi inte visat vart vi är på väg
till dörrar dit den hittar snabbare runt knutarna än
ett gemensamt upprop för väderkvarnar med eluttag
att blåsa liv i vad vi vill med vingesus och samma
    tvekan
som över grävandet så djupsvart efter oljigt mörker     att tända
innandöme gröpt ur urmoder eldat högt urbant
längst bort från himlen att lämna ett ställe tomt på
när vi kletat ner till vanetrivs behöver vädra
öppna mönster vidare på gavlar och dra egen anda

Regnet har med vinden klistrat blad på väggarna
Ska se vad det står

Förr fanns ett pejorativt begrepp som löd ”kapellmästarmusik”. Med det avsågs musik av en kompositör – ofta just en kapellmästare – som behärskade de professionella, musikaliska uttrycksmedlen till fulländning men vars tematiska uppfinningsförmåga inte stod i paritet med skickligheten. När jag läser Ralf Andtbackas av många poesikritiker lovordade Fält kommer jag att tänka på just det begreppet. Andtbacka kan sin sak, utan tvekan. Med det mångskiftande fältbegreppet i centrum rör han sig kring frågor om språkets förhållande till verkligheten, kommunikationens möjlighet och omöjlighet, tidens gång i språket, läsningens begränsningar. Med outtröttligt tålamod varierar han sin tematik i olika diktformer över 170 sidor. Humor uppstår på ett för honom typiskt sätt genom spänningen mellan det intellektuella förhållningssättet och det konkreta, ofta lantliga eller ålderdomligt tekniska stoffet. Dikterna handlar om cyklar, radioapparater och flygmaskiner, om gräs och harar (fältharar). Antydda berättelser uppstår – cyklistminnen, teknikens ankomst till platser bakom Guds rygg (där vi alla mer eller mindre befinner oss).

Allt väl, om det inte i längden vore ganska tråkigt och mycket långt. Fält påminner lite om ett sällskapsspel för dem som gillar sällskapsspel som tar hela kvällen. Den belönar dem som vill bli belönade genom aha-upplevelser. För mig kommer aha-upplevelserna sällan, och det kan, sagt utan koketteri, bero på att jag inte är tillräckligt fiffig för boken. Men upplevelsen av glädje i språket slits ner långt innan insikterna kommer. Det är kanske Andtbackas avsikt men gör boken till en torso av tankeverksamhet. Hans förra bok Magnetmemoarerna påminde om Fält men var mycket bättre. Det berodde kanske på att Andtbacka då utvecklade en berättelse där stoffet hade en mycket starkare självständig närvaro samtidigt som den intellektuella tematiken kontrapunktiskt utvecklades genom texten.

Både en trevlig bagatell och en provokation är Eva-Stina Byggmästars Locus amoenus, i översättning ”En trevlig plats”. I ett drygt tjugotal helt korta dikter, flankerade av två något längre, vistas Byggmästar i en idealiserad park med drag av både herdedikt och orientalisk prakt: ”Vi sökte skydd / i det av kaprifol / överväxta ekotemplet, / undan ett häftigt sommarregn.” Där besjunger hon en anonym älskad; varken föremålet för kärleken eller relationen mellan de två får någonsin tydlig karaktär. Huvudsyftet med dikterna är att hopa vackra och angenäma ord tills läsaren knappt förmår ta emot mera. Alltemellanåt går Byggmästar på ett självmedvetet retsamt sätt över alla gränser: ”Enhörningen lämnade/ små hovspår efter sig,/ i form av hjärtan”. Om man störs av något i boken är det en viss infantil sipphet.

Mer hejdlös är då Robin Valtiala i en samling av mer eller mindre fria haikudikter kallad Barnvagn i överhastighet. Som så ofta med Valtiala får jag känslan av att se in i en absolut originell tankevärld. Kombinationerna är branta och läsaren får konfrontera dem nästan som koan-gåtor. I olösligheten uppstår absurd humor: ”lukten av mössor/ i Tölö, kladdkakan/ och överkladdkakan”. Mycket är bekant, rent av vardagligt, men skruvas samtidigt till en aning. Perceptionen vacklar: ”i röret mellan/ varuhusets två delar/ bildas turister”.

Peter Sandelin, Gösta Ågren och Bo Carpelan var några av de viktigaste och produktivaste svenskspråkiga poeterna under 1900-talets senare hälft. Sandelin och Ågren är fortfarande aktiva, av Carpelan, som avled 2011, utkom Mot natten som han färdigställde under sitt sista levnadsår. Alla tre har mycket länge varit trogna sina estetiska principer. Carpelans uppmaning ”förändra dig inte, fördjupa dig” gäller för samtliga. Målarpoeten Sandelin är impressionist, oförtröttligt uppmärksam på ljusets, vindens och vattnets spel, skiftningarna i den älskades hud och ögon. Diktjaget rör sig mellan förvåning över sin egen existens i alltet och självförglömmelse, försvinnande i det sedda. Dikterna är korta, fulla av pauser som ger sinnesintrycken plats att sjunka in:

det osagdas vibrering
i ditt ansikte
och mellan skimmerbrösten

… en fors vill inte stanna
i den öppna rymden

trädet störtar sig i djupet

Men Sandelin är inte alltid den avklarnade, eftertänksamma förnimmaren. Måsen och skeppet innehåller också intensiva kärleksdikter, reflexioner över skapandeprocesserna och drastiskt humoristiska situationsbilder. Trots sitt allvar skyr han alla slag av överdriven högtidlighet.

Om Sandelin är målaren är Gösta Ågren filosofen. Centrum i hans poetik är aforismen. Påståendesatser och noggrant avvägda överklivningar som ger orden betoning strukturerar dikterna. Behovet att förstå och förklara världen för dikterna framåt. Eftersom världen på det fundamentala metafysiska och etiska plan Ågren rör sig i grund och botten är oförklarlig drivs han ständigt vidare, mot nya försök, nya formuleringar. Centralsång heter hans nyaste diktsamling, efter den långdikt som utgör dess centrum. Spänningen i boken, liksom i så mycket av det Ågren skrivit, uppstår mellan livets ständiga, våldsamma framfart där individerna alltid på nytt utsätts för lidanden och orättvisor, och den distans, det lugn, som behövs för att diktaren, tänkaren, konstnären skall kunna skildra och analysera allt det han ser omkring sig. Ågrens anspråk för diktens del är både stora och små: den förändrar ingenting, men samtidigt allt eftersom den förändrar vårt sätt att uppfatta världen. Mitt i Centralsång står dikten ”En röst” som skildrar hur dikten tar kontrollen över diktaren och för honom in på okända vägar:

[…]
En, som söker, söker
något annat. Ekot är inte
de ropandes röst. Den,

som förbereder en dikt,
söker form, som är försvar,
inte budskap, som är anfall,
men när han läser den äntligen
färdiga texten, hör han
det växande ekot. En röst

har befriats. Samtal behöver
trötthet för att djupna, inte
åsikter. Till och med röster
kan hejda dem. Vaka är samtal
utan ord. Du lyssnar i mörkret
till din existens. […]

Det är förstås svårt att inte läsa Bo Carpelans Mot natten som ett avsked till livet, särskilt med tanke på titeln, som han själv valde. Känslorna av ensamhet och förlust är ofta starka och poeten kämpar för den livsviktiga förmågan att knyta an till den omgivande världen. Det var alltid en central tanke hos Carpelan – att den samhörighet med världen och medmänniskorna som beredde vägen för skapandet inte var något självklart utan en gåva, något poeten med tålamod inväntar och bereder sig för. Många gånger citerade han John Keats ord om ”negative capability”, som innebär att man uthärdar denna osäkerhet. I Mot natten finns till exempel dikten ”Ting”, som gestaltar ett skapande uppvaknande:

Dagar vi kallar
döda ting, plötsligt
när vi ser dem
talar med tystnad
språk som en del av vårt språks
skönhet,
nytta

Ofta skildras också situationer när världen förfrämligas, jaget överfalls av ensamhet och isolering och minnet blir ”en varg/ som blev en skugga”. Bokens dynamik och spänningar skapas till stor del av denna rörelse mellan mening och meningslöshet, närhet till världen och avstånd.

Elsa Boströms återkomst till poesin efter drygt tjugo år, På svartvita trösklar, har en starkt biografisk prägel, därmed inte sagt att den skulle vara självbiografisk. Den skildrar knutpunkter i ett liv – en kärlekshistoria med tragisk upplösning, en vistelse på mentalsjukhus, upplevelsen av att åldras och se tillbaka på sitt liv. Boströms poesi har ett berättande drag med utpräglat sinne för pregnanta detaljer. Kärlekshistorien tilldrar sig mellan en svart man och en vit kvinna i en tid då sådant var osett i Finland, och den kontrasterar upplevelser av närhet och sinnlighet med omgivningens kyla och avstånd. Att mannen blir överkörd och omkommer ter sig i sammanhanget som allmängiltigt symboliskt. Förundran är den dominerande känslan i livsåterblickarna. En recensent associerade till Bertil Malmberg, och honom kan man tänka på inför en dikt som denna:

Ligga stilla
bli tystnad
I sömnen åkallar jag mannen
själavandraren, nästan självlysande
han som en vinterdag drog mig
i en grön liten släde
över Alperna

Vem var han?
Och vem jag?
Frågorna sträcker, vildgäss
som söker en rastplats
på den svävande gränslinjen
mellan öknar och oceaner.

Anspråkslös men sympatisk är Gunilla Malms egenförlagsbok Livet är den vackraste drömmen. Malm skriver om förhållandet mellan barn och vuxna och om grundpelare i livet som vänskap, kärlek och förtroende, och hon interfolierar ibland sina reflexioner med välfunna naturbilder. 

Prosa på korta rader är den nya unga poesin, åtminstone om man får tro lektörerna på Schildts & Söderströms. Både debutanten Petter Sandelins I stället för grindcore och Bosse Hellstens Eldorado (tredje boken!) representerar den estetiken. Vardera håller sig också med ett romantiserat outsiderdiktjag som lider av Weltschmerz och alkoholbesvär. Hellsten har dragit sig tillbaka till en stuga i Lappland och dikterna handlar till stor del om poetjagets interaktion med ölgropen bakom huset, bokens viktigaste karaktär. Sandelin befinner sig i stan och det är motionslöpning, baksmälla och ibland små sprittningar av revolutionär entusiasm som gäller. Bägge skriver otätt som ett dragigt fuskbygge.

Till sist Johanna Boholms debut Bygdebok, som inte är en diktsamling utan en kort lyrisk berättelse. Den handlar om två systrar som möjligen är en och densamma, möjligen mentalt instabil. I bakgrunden finns en diffus fadersgestalt som personifierar en försvunnen barndom och en dubbelfigur av mor och moster som kommer med påträngande omsorger i nuet. Miljöerna i boken är sjaskiga – en rörig förortslägenhet är nuets plats, ett fallfärdigt, fuktskadat hus barndomens. Boholm skapar skickligt tillstånd mellan dröm och vaka, mellan skarpa, fragmentariska minnen och ett suddigt, undflyende nu. Möjligen handlar det om att närma sig något smärtsamt barndomsminne, men allt är väldigt diffust med en viss smak av skrivövning.

Michel Ekman