Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Fjolårets läckraste samtalsämne var nog dispyten mellan Noam Chomsky och Slavoj Žižek. Två av vänsterns främsta affischnamn såg för ett ögonblick ut som två stora tankfartyg på kollisionskurs, allt verkade upplagt för en episk, Star Wars-liknande kamp mellan två lärda titaner – med åtföljande förvirring i sympatisörernas led och lika självklar skadeglädje bland deras politiska motståndare.

Någon verklig debatt blev det ändå inte. Efter att Chomsky i ett par sammanhang, oväntat aggressivt, hade avfärdat hela Žižeks teoretiska arbete som ”tomt poserande” (”empty posturing”), försvann han så att säga från radarn. Ur Chomskys synvinkel kanske logiskt: om Žižek nu enligt honom är totalt ointressant, varför ens ägna tid åt att polemisera?

Intrycket blev ändå att Chomsky egentligen inte hade något att säga i ämnet Žižek, trots det provokativa tonfallet. Det kändes snopet, med tanke på den minutiösa faktakontroll som annars har varit styrkan i språkforskaren Chomskys politiska arbeten under hans långa karriär som amerikansk dissident.

Behållningen av den uteblivna debatten blev i stället en längre essä av Žižek (publicerad på www.versobooks.com), som också har allmänt intresse. Žižek konstaterar här att hans och Chomskys syn på t.ex. internationell politik till allra största delen sammanfaller. Undantagen handlar närmast om gamla synder (som Chomskys underskattande av Röda Khmernas folkmord i Kambodja).

Viktigare är då enligt Žižek skillnaden i synen på hur ideologi fungerar och den skillnaden kan, menar Žižek, föras tillbaka på den gamla konflikten mellan anglosaxisk empirism och kontinental filosofi. Empirister som Chomsky har, konstaterar Žižek, genom tiderna alltid avfärdat ”kontintentalt” tänkande – från Hegel till Derrida (och till Žižek) – som irrationellt pladder, ”konstiga ord” utan innehåll. Kort och gott: som ”theory”.

För en utomstående verkar det ligga mycket i detta. I sin absoluta tilltro till ”common sense” och objektiva fakta missar empirismen att viktiga delar av vår verklighet inte kan mätas, de måste tolkas. Man kunde tillägga att om detta är skillnaden mellan Chomsky (f. 1928) och Žižek (f. 1949) så yttrar den sig också i filosofisk stil och retorik.

Chomsky samlar empiriska fakta om stormakten USA:s ljusskygga sidor, hopar så att säga glödande kol på imperiets panna. Han tycks förlita sig på att om dessa fakta en dag tränger igenom muren av propaganda så kommer folket att inse sanningen.

Žižeks polemik fungerar på ett mera aktivt bearbetande sätt: fakta, men också djärva paralleller och oväntade kopplingar. Där Chomsky på sin höjd använder torr ironi som stilmedel – så torr att den lätt går läsaren förbi – är det centrala för Žižek att skapa länkar mellan välkänt och okänt, högt och lågt, att sokratiskt tvinga läsaren ut ur förutfattade positioner. ”Som han själv sagt har han inte, som domaren i Kafkas Processen, en porrtidning dold i lagboken, utan Hegel dold i en porrtidning.” (Fredrik Hertzberg, Hufvudstadsbladet 27.11.2000.)

Redan i sina tidiga, snåriga, lacanska texter på hög abstraktionsnivå plockade Žižek gärna in både jugoslaviska vitsar och filmscener ur usla populära hollywoodprodukter typ Hajen. Metoden har fungerat: i filmdokumentet Žižek! (2005) kan man spana in den stämning av intellektuell rockkonsert som präglar hans numera fullbokade framträdanden inför väldiga auditorier på olika håll i världen. Žižek spelar gärna, och med inlevelse, en roll som ”mad professor”, med vilda gester och en överdrivet bruten slavisk engelska – en habitus värdig en öststatsskurk i någon tidig James Bond-film. Samma självironiska, teatraliska persona odlar Žižek i Sophie Fiennes två filmer The Pervert’s Guide to Cinema (2006) och The Pervert’s Guide to Ideology (2012; samtliga tre har visats på YLE Teema). Marxistisk-freudiansk analys visar sig här vara ett framgångsrikt underhållningskoncept.

Det är ingen långsökt teori att det är Žižeks yttre åthävor, clownerier och – inte minst – popularitet som irriterar en Noam Chomsky, får honom att instinktivt avfärda denna ”posör”. Samtidigt tyder det gruffiga omdömet på att Chomsky inte alls observerat hur Žižek under de senaste 10–15 åren allt mera energiskt har kommenterat aktuella politiska skeenden, från Irakkriget och finanskrisen till arabvåren och Syrien, och hur han därmed har fyllt en nisch som offentlig kritisk intellektuell som i ett tidigare skede innehades av bland andra Naomi Klein, efter hennes No Logo och The Shock Doctrine.

Många av den produktive Žižeks nyare böcker är aktuella pamfletter med en filosofisk twist, som Welcome to the Desert of the Real (2002), Iraq: the Borrowed Kettle (2004), Violence (2008), First As Tragedy, Then As Farce (2009), The Year of Dreaming Dangerously (2012) och Demanding the Impossible (2013). I november i fjol kunde man förresten i The Guardian läsa utdrag ur en brevväxling som Žižek och den då ännu fängslade Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikova hade fört under början av året.

Chomsky eller Žižek? Det ”valet” är förstås till stor del skenbart, de två kompletterar varandra och man kan utan djupare schizofreni fortsätta att läsa bägge. Chomsky driver envetet en tes: det imperiala USA:s brott och medias förskönande av dem. Måltavlan är så stor att han oftast träffar rätt; Chomsky har blivit ett i USA halvbekant men globalt sett berömt motgift mot vad man kunde kalla för ”Amnesi International”. Men samtidigt blir det lätt något mekaniskt, katalogmässigt över Chomskys faktaanhopande.

Žižek använder delvis samma fakta, men sätter en ära i att blanda om korten, dra in aspekter vi aldrig tänkt på, utmana det lineära tänkandet. Chomsky står för katalogen över det förträngda vetandet, Žižek för den aktiva bearbetningen, ett slags inträngande psykoanalys på hela det västerländska politiska undermedvetna.

Typisk för Žižeks provokativa-kreativa metod var hans kommentar när mannen som skulle dövtolka talen under Nelson Mandelas begravning visade sig ha viftat helt planlöst med händerna, utanför alla teckenspråkssystem. Medan de flesta var upprörda över ”bedrägeriet”, var enligt Žižek tolkens gestikulerande i själva verket den ”underliggande sanningen” om vad världens dignitärer yttrade under ceremonin. Nämligen absolut ingenting.

3.2.2014