Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

”Har kvalitetsjournalistiken en framtid när nätet tar över? Kommer bara skräpet att överleva?” Det frågar sig 2000-talets bekymrade tidningshus. Men diskussionen om digitala media förs på delvis konstiga premisser. Frågan som inte ställs är: har vi i nuläget en kvalitetsjournalistik?

Till någon del har vi det. Ibland. Men en smula realism vore ändå klädsam. På vissa inlägg låter det som om vi just nu (eller åtminstone intill alldeles nyligen) levde i den bästa tänkbara av journalistiska världar – en vacker blomma som riskerar att krossas och uppslukas av cyberrymdens kaos och digitaliseringens svarta hål.

Den tryckta tidningens ekonomiska kris beskrivs som en kris för journalistikens kvalitet, i förlängningen som ett ”hot mot demokratin”. Men var den mediala demokratin så fullständig igår? Inte liknar folkets röstningsbeteende ju heller dess tidningsbeteende?

Mångsidighet kunde vara ett kriterium på kvalitetsjournalistik. Men åtminstone dagens tryckta dagstidningsvärld präglas snarare – i synnerhet i Finland – av ett antal kvasi-monopol, av tidningshusen som ett antal lokala ”enpartistater”. Det är ett förväntat resultat av marknadsmekanismen, den så kallade upplagespiralen. Men ett val mellan den dominerande tidningen och ingen alls kan knappast kallas för ett mångsidigt medieutbud präglat av livlig konkurrens och debatt.

Oberoende kunde vara ett annat kriterium. Men hur oberoende är annonsberoende media, om journalistiskt sanningssökande skulle krocka mot annonsörernas intressen? Att det gör en skillnad när tidningen skrivs utan den sortens bindningar visar till exempel gratisbladet Voima. Utan stora resurser, men med några miljö- och medborgarorganisationer i ryggen, publicerar den journalistiska texter – ibland prisbelönta – som hade piggat upp Helsingin Sanomat betydligt om de tryckts där. Ännu är Voimas kritiska massa inte tillräcklig för att HS ska vara tvungen att haka på och debattera, men i teorin kunde det vara så.

Drömmen för dagens media-guruer och -visionärer på de stora tidningshusen tycks faktiskt inte vara dess mera ambitiös än att de nuvarande redaktionernas ”produkter” och ”konsumenter” smidigt ska byta kanal, från hemburet papper till uppkopplat webb-”innehåll” – uppiffat med videosnuttar och så kallad interaktivitet. Annars ska allt helst fortsätta som förut: samma journalister, samma annonser, samma prenumeranter. Men förtjänar de nuvarande strukturerna att fortsätta som förut?

På webben – det nya medieslagfältet – ser tidningshusen en hotfull konkurrent närma sig: public service. De ser en fruktansvärd orättvisa i att YLE, det skattefinansierade rundradiobolaget, gratis erbjuder surfarna samma nyheter som de själva hade tänkt ta betalt för. Public service försvarar sig med att information faktiskt är dess uppgift: ”Krav på sämre gör ingenting bättre”, som Marit af Björkesten rubricerade sin artikel på svenska.yle.fi (16.3 i fjol).

Hon kunde ha tillagt att public service står på en betydligt bredare och mera mångsidig politisk bas än dagens stora printmedia. Alltså själva motsatsen till den totalitära statsmegafon som en del debattörer gärna vill få oss att associera med samhällsägd radio och TV.

Yttranderymder

Den äldsta offentlighetsformen är skvallret. Lägerelden, arbetsplatsen, torget, kungörelsen, predikan, kyrkbacken, krogen, salongen – allt ”massmedia” för muntlig offentlighet.

Skriften bygger en ny våning över denna muntliga skvallertradition. Skriften saknar den talandes omedelbara närvaro, men kan å andra sidan både sprida och bevara talet på ett mera effektivt och bestående sätt: arkiverat prat. Med Gutenbergs revolution, 1450-tal, tar denna dimension fart på allvar. Men också foto och film kan i princip ses som utvidgade skriftformer.

Etermedia, eller fjärr-prat, fjärr-bild, skapade under 1900-talet en ny mediesituation, precis som webben gör nu. Men radio och TV råkade födas i en politisk situation där det (åtminstone i utvecklade demokratier) framstod som vettigt att skapa något helt nytt: public service, samhälleligt representativa redaktioner. Bland annat som komplement och motvikt till tryckta media, med deras mera partiska bindningar.

Nätet – två datorer pratar i telefon med varandra – liknar både talet, radion och TV:n genom sin ”flytande”, ”muntliga” karaktär. Visserligen liknar nätet också skriften, genom att också vara bra på arkivering. På sitt sätt är nätet överlägset den tryckta texten, eftersom det klarar blixtsnabb sökning i och kopiering av enorma arkiv, world wide. Något som inte minst Bradley Manning, Julian Assange och Edward Snowden påmint oss om – deras läckage har utan tvivel gett just kvalitetsjournalistiken en adrenalininjektion. Men samtidigt har nätet sin egen sårbarhet. En tryckt bok eller tidning är en ”hard copy”, en utskrift, med den speciella fördelen att den, väl i din hand, är teknologiskt autonom och inte längre hela tiden uppdateras, kanske censureras av källan.

Man kan kalla skriften, etermedia och webben – de tre ”nya” offentlighetsformerna i mänsklighetens historia – för sekundära yttranderymder (om talet och annat teckenspråk är den primära). Tittar vi i dag bakom det ohistoriska pratet om kvalitetsjournalistikens kris, ser vi en process av kolonisering av webben som den nyaste, mest kaotiska yttranderymden. I den försöker både etablerade och nya aktörer – redaktioner – just nu skapa så starka noder, ”yttrandecentra”, att vi som medborgare i en kollektiv dialog – kulturen – vill eller måste prenumerera på dem.

En ”prenumeration” i någon form är nämligen en förutsättning för att vi som läsare ska bli ansvariga för det som publiceras – och därmed också göra mediet/redaktionen i fråga ansvarig(t), i en dubbelriktad process. En nättidning läst av en diffus svärm surfande läsare är bara en bloggare bland andra, och vi vet sällan vilka andra som läst just den bloggen. En prenumererad tidning har däremot en definierad läsekrets. För att en redaktion ska vara något mera än en nyhetsström gäller det att ”sätta agendan” (som anglicismen lyder), eller annorlunda uttryckt: bli den nod som grupptrycket i min referensgrupp förutsätter att jag tagit del av.

I Sverige har Aftonbladet genom tidiga och framsynta nätsatsningar kommit långt på den vägen; i Finland saknas helt en motsvarande stor, politiskt pastellskär aktör. Vidare har i år den rödgröna Dagens ETC, parallellt med nätversionen, lanserats som ny hemburen dagstidning, den första i Sverige på cirka 30 år. Här är det i viss mån nätets möjligheter som skapar ett nytt printmedium – inte tvärtom.

Nätet är med andra ord intressant just som ett historiskt sett nytt politiskt rum: en tills vidare oskiftad yttranderymd. Just detta ofärdiga kan vara en tillgång för kvalitetsjournalistiken, eftersom de gamla inkörda medias kvalitet eller brist på kvalitet för många redaktörer framstår som så ”färdig” att de likt akvariefiskar inte ser glasväggarna i sitt akvarium.

3.3.2014