Nr 4–5 • 2014

  Kommodifierad intimitet

– intimitet som handelsvara

De flesta har åsikter om sexhandel även om de inte har någon specifik beröringspunkt med den. På sätt och vis har vi alla med sexhandeln att göra, men inte på det sätt som de flesta verkar vilja tro då man lyssnar på olika ståndpunkter i debatten. Debatten om sexhandel tenderar att vara polariserad. Antingen handlar argumenten om rätten, oftast männens men ibland allas, att konsumera sex; alternativt om sexhandel som uteslutande ett människorättsproblem. Sexhandeln ingår i ett ekonomiskt system, vare sig vi vill det eller inte, och vi alla ingår i det ekonomiska systemet, vare sig vi vill det eller inte.

Argumentet att män (eller det mystiska ’alla’) har rätt till sex och att sexhandel bör betraktas som vilket arbete som helst bortser från att konsumtion handlar om ekonomi och ett behov att få pengar att röra på sig i samhället, och att vissa har privilegiet att enklare ackumulera pengar än andra. Den konsumerande positionens privilegium tas för given som någonting neutralt och jämlikt. Det andra lägret i debatten, de som vill totalförbjuda sexköp och utan tvekan ser allt sexarbete som ett människorättsproblem, glömmer också bort den som säljer sex.

Med risk för att själv representera detta vill jag även kort uppmärksamma en tredje ståndpunkt i debatten, nämligen det läger som intellektualiserar bort hela frågan om prekatiatets utsatthet och snarare vältrar sig i sin egen förträfflighet genom att trassla in sig i diverse argument om sexualiteter, rättigheter och principiella människorättsfrågor. Jag syftar på att man först gör en entydig distinktion mellan fria sexentreprenörer och offer för trafficking, och utifrån den distinktionen sedan drar slutsatser om huruvuda sexköp är rätt eller fel. Inte heller detta läger, som till synes har förståelse för den polariserade debatten, bidrar till att begripliggöra sexhandel som fenomen eller olika sexarbetares utgångspunkter och motiv för varför de säljer sex, traffickade eller ej.

Vad är sex(handel)?

Är det alltid dåligt, eller moraliskt fel, att handla med sex? Sexhandel omfattar alltid i någon mening att andra människor och aspekter av mellanmänsklighet instrumentaliseras. Man kan uppriktigt fråga sig om detta rakt igenom kan vara rätt. Däremot är sexhandeln inte en unik form av instrumentalisering av intimitet och andra aspekter av mänskliga relationer. Att instrumentalisera relationer är inte ovanligt utanför den kommersiella sfären i vårt konsumtionsorienterade samhälle. Dessutom är det svårt att föreställa sig att inte sexhandeln kan vara en punkt där människor kan mötas, inte för att det handlar om sex, men för att man trots allt kanske berörs av den andra där man trodde att man inte skulle beröras. Att beröras av den andra är dock knappast syftet med att gå till prostituerade, snarare tvärtom; att inte beröras, att så att säga köpa sig fri från ansvar, att konsumera den produkt som döljer arbetet bakom: till exempel den fejkade orgasmen, de uppmuntrande orden och det outsinliga tålamodet hos den som säljer sin tid för klientens (erotiska) önskemål.

Denna text har sin utgångspunkt i aspekter av min forskning för en doktorsavhandling under arbete, med titeln ”Free to Love, Touch and Pray: A Critical Analysis of ’Freedom’ and ’Happiness’ within the Consumerist Conceptual Scheme”. I min forskning använder jag kommodifiering som ett analytiskt begrepp och undersöker dess begreppsliga koppling till olika samhälleliga dimensioner. Min forskning gäller inte enbart kommodifiering av intimitet, som är temat här. Jag använder begreppet kommodifiering så som begreppet härletts ur Karl Marx begrepp Verdinglichung (förtingligande) och kommoditetsfetisch, Georg Lukács begrepp reifikation och Karl Polanyis begrepp fiktiv kommoditet. Till exempel sociologen Don Slater förlitar sig på Marx, Lukács och Polanyis begrepp och definierar kommodifiering som en process där arbete blir kommodifierat och därmed alienerat. Människors kreativa relation till materia (arbete) blir någonting som går att sälja. Jag preciserar min användning av begreppet kommodifiering till att här handla om kommodifieringen av aspekter av mänskliga relationer i enlighet med hur den feministiska nymaterialisten Karen Barad (2003) definierar begreppet thingification (förtingligande). Marx har uttryckligen skrivit att det finns en dubbel metamorfos i varans tillblivelse som inte enbart härleds till transaktionen, utan som snarare genom transaktionen döljer hur varan kommit till. Barad, som inte befattar sig med den monetära transaktionen, hävdar att vår förståelse av och relation till världen är infekterad av ett förtingligande som innebär att omvandla relationer till ting, entiteter och det hon kallar för relata. Jag betonar alltså inte att pengar vore avgörande för att kommodifiering äger rum, snarare att kommodifiering företräder en monetär transaktion. Jag menar här att det inte är den monetära transaktionen som kommodifierar utan att kommodifieringen redan har skett då man har gjort någonting relationellt till någonting mätbart och alienerat och på så sätt möjliggjort den monetära transaktionen.

Vem vill rädda horan?

Bland dem som reagerar starkt på sexarbete som ett människorättsproblem handlar det om att inte kunna se sexarbete som ett prekärt arbete.(1) Man föreställer sig då att sex för pengar per definition måste vara exploaterande och att det handlar om mäns vilja att förnedra och förtrycka kvinnor. Sexarbete är inte den enda formen av prekärt arbete och kan i vissa fall vara att föredra framför ett lågavlönat slitjobb, säger vissa sexarbetare (se till exempel Anna Kontulas bok Punainen Eksodus från 2008). Med tanke på att våldtäkt i äktenskapet inte kriminaliserades förrän 1994 och att statistiken visar att övervåld mot kvinnor är utbrett i Finland, kan man konstatera att ett äktenskap kan vara mer exploaterande än ett sexarbetare/klient-förhållande.

Sexarbete sedd som klassfråga överskuggas ofta i debatten av sexarbete sedd som könsfråga. Visst, sexarbete är könat, och sexarbete kan tänkas vara ett uttryck för vissa föreställningar om kön och makt(löshet). Men att reducera frågan om sexarbete till att handla om kön, både bland dem som försvarar (sin) sexkonsumtion och dem som vill totalförbjuda sexköp, verkar vara ett självupptaget uttryck för en klassblindhet. Precis som det självupptagna sexkonsumtionsförsvaret osynliggör också sexköpsförbudsförespråkaren dem som i själva verket arbetar med sex. Vem är det som ska skydda vem från vad genom att förbjuda sexköp? Sexualiteten ingår i ett ekonomiskt system, vare sig vi vill det eller inte. Att föra en politik som möjliggör ekonomisk jämlikhet kunde motverka sexhandel, framförallt de mest exploaterande formerna av den. Vad kan ett förbud mot sexköp göra, då den ekonomiska ojämlikheten kvarstår? Man säger att ett totalförbud i lag mot sexköp skulle sända ut signaler i samhället om att sexköp inte är OK. Det kanske stämmer, men samtidigt verkar det skenheligt att förbjuda sex för pengar om man inte går till roten med den konsumtionsorienterade sexualitetssynen (och människosynen) som manifesteras diskursivt, visuellt och i praktiken, även i de fall pengar inte byter ägare. Med ”diskursivt och visuellt” menar jag hur sex konstrueras till exempel i medialandskapet och den urbana miljön. Med ”i praktiken, utan att pengar byter ägare”, syftar jag till exempel på krogmiljön och virtuella sammanhang där syftet är att knyta, ibland tillfälliga, (sexuella) ”relationer” utan starka känsloband. Här menar jag att man redan då gjort sex till en valuta som man förhandlar med/om. Det är inte pengarna som gör sex till en valuta, det är möjligheten att sex går att sälja som visar att sex redan betraktas som en valuta. Dessutom kan man undra vem det är som suckar av lättnad eller jublar av lycka då lagförslaget om att förbjuda sexköp klubbas igenom? Det lär inte vara de som säljer sex.

Däremot ska vi inte bortse från att sexarbete handlar om att vara tillgänglig för en klient, kroppsligt och emotionellt, på ekonomiska villkor. Känslolivet och kroppen har kommodifierats för att klientens ego är sårbart, i värsta fall så sårbart att sexarbetaren måste utstå våld. Våld, kränkningar och andra övergrepp och integritetsbrott är en relevant aspekt av riskerna i sexbranchen. Ibland lider prostituerade av posttraumatisk stress, samma syndrom som krigsveteraner.(2) Att vara på sin vakt mot vem man träffar är en relevant aspekt av sexarbetet. I vilket annat ”yrke” skulle vi förvänta oss våld som en del av riskerna med arbetet? Poliser och väktare är beväpnade, men det är inte sexarbetare. Dessutom skyddas sexarbetare dåligt av rättssystemet, ”en hora kan ju inte våldtas”. De som sexarbetaren ska ha riktigt nära sig är de som kan skada henne, och det måste hon kunna förutse. Det säger någonting om sexarbetets art.

Det kan vara svårt att gestalta traumats roll i utformningen av människors liv. Trauma bör inte behandlas som en irrelevant aspekt i diskussionen om sexarbete. Inte bara därför att ett trauma, efter till exempel sexuella eller andra övergrepp, kan spela en betydelsefull roll för varför en människa valt att prostituera sig, utan också för att själva sexarbetet kan vara traumatiserande. Samtidigt legitimerar traumats roll inte att sexarbetare, även eller kanske framförallt de traumatiserade, körs över då sexarbete diskuteras. Kanske är det så att det inte är per definition fruktansvärt att sälja sex? Däremot kan omständigheterna för utövandet göra det outhärdligt. Men alla sexarbetare kan inte välja ett arbete som är drägligt och tryggt.

Då man stiftar närmare bekantskap med material presenterat av sexköparna själva är det i själva verket inte svårt att förstå dem som vill förbjuda sexköp. Jag illustrerar hur diskussionen kan se ut med ett exempel från ett finländskt nätforum för sexarbetare och sexköpare. Någon som kallar sig för Kalervo Kanki skriver: ”[…] kerro ihmeessä miks se sama turska voi […] imettää paljasta kyrpäänsä ja juottaa spermansa timmille 19 vuotiaalle tsekkihupakolle 70 eurolla, onks niillä erilaiset peilit tai silmissä jotain vikaa?”. Svar på sin fråga får han av någon som på forumet kallar sig för PasiT: ”Ne on tsekkejä… juuri tuosta samasta syystä minäkin niitä panen”. Det som implicit framkommer i kommentarerna ovan är den ekonomiska obalansen mellan de tjeckiska sexarbetarna och de finländska. De tjeckiska har inte samma förhandlingsutrymme som de finländska. Detta är någonting som vissa av dem som diskuterar på forumet inte reflekterar över ur en moralisk synpunkt och en omständighet som ett förbud mot sexköp inte skulle motverka. Snarare tvärtom: de utländska sexarbetarna skulle få en ännu sämre förhandlingsposition. Vissa sexköpare ser det som en fördel som de gärna utnyttjar.

En relevant aspekt av sexhandel är konsumentens ovillighet att beröras av dimensioner av sitt eget känsloliv i den fysiska närhet som sex utgör. Centrala aspekter av sexarbetet är att vara fysiskt och emotionellt tillgänglig på konsumentens (nyckfulla, ibland infantila) villkor. I detta ingår en dimension av ansvarsflykt från konsumentens sida: att föredra att betala för sin (icke)relation med sexarbetaren i stället för att möta människor ”på riktigt” och bära ansvar för mötet med den andre.

Transaktionen

Transaktionen är en sida av det dolda arbetet. Priset på ”produkten” döljer arbetet bakom dess tillblivelse, någonting som är en ofrånkomlig sida av den instrumentaliserande konsumtionskulturen. Genom linsen ”handel och mätbarhet” går det att rättfärdiga sin konsumtion, sitt förtingligande, genom att man betalat för ”produkten”. Konsumenten kan fly in i självbedrägeriet genom att betala. Sexarbetaren fejkar orgasmer, visar upp en glad och tålmodig uppsyn, oberoende av hur hon själv känner sig. Konsumenten är i fokus, transaktionen kräver produkter och tjänster som döljer arbetet och osynliggör människan som skapar dem. De som betalar för sex betalar för närhet, betalar för att slippa beröras av dimensioner i sitt eget känsloliv. Den prostituerades roll blir att känna sin klient bättre än han eller hon känner sig själv och agera som ett redskap för konsumentens begär. Den prostituerade är i värsta fall ekonomiskt sårbar, klienten emotionellt.

Sexköpet legitimeras ibland med att det motsvarar sex utan kärlek, med hänvisningar till en fri och oförpliktigande sexualitetssyn. Två centrala frågor uppstår då. Dels om inte romantik i sig kan kommodifieras, dels om inte den transaktionsbetonade sexualiteten i själva verket är mycket förpliktigande, framförallt för den som säljer sex (eller ”kärlek”). Att betala för sex kan ses som att man genom att betala förpliktigar den andre att agera objekt för sitt begär. Dessutom handlar inte sexbranchen uteslutande om sex. Att det finns service man kallar för ”girlfriend experience” eller att S/M och eskortservice hör till de allra dyraste tjänsterna inom sexbranchen kunde illustrera detta. Sexhandel är en kommodifiering av aspekter av mellanmänsklighet och intimitet där man förhandlar med pengar, makt och begär.

Samtidigt är vi inte så främmande för tanken att aspekter av mänskliga relationer är kommodifierade: våra barn tas om hand av andra, för pengar, våra hus städas av andra, för pengar. Utan att ha läst Arlie Hochschilds bok The Outsourced Self träffas jag av titelns förträfflighet och förväntar mig att den innehåller många insikter angående detta tema. Även om vissa relationer är av kommodifierad natur tenderar den västerländska begreppsligheten inte att fånga upp det utan att den monetära transaktionen infinner sig. Begreppet kärlek till exempel förknippas med romantik och förälskelse som vi föreställer oss att inte kan köpas för pengar (till skillnad från sex). Men det är inte sant, förälskelse kan ha ett stort kommersiellt värde, vilket namnet ”girlfriend experience” vittnar om.

Den uttalat kommersiella sexualiteten befäster den transaktionsnatur den sexuella relationen har, men är inte unikt manifesterad där. En monetär transaktion behövs inte för att en transaktionsrelation ska förverkligas. Att reducera andra till redskap för egna syften är kärnan i en transaktionsrelation. På så sätt gör man någonting relationellt till någonting mätbart och instrumentaliserat. Vårt sätt att tala om att fixa sig ett ligg, eller att få och ge sex, att hitta kärlek, är uttryck för en instrumentaliserande relationssyn.

Sexhandel som klassfråga

Jag har utgått från att diskussionen om sexhandel ofta är polariserad och att vi behöver komma ifrån polariseringen för att få en djupare förståelse för sexhandel och vår egen relation till den. Jag betonar att sexhandel är en klassfråga, vilket ofta förbises av både dem som försvarar sexköp och av dem som vill totalförbjuda sexköp. Sexhandel är en könsfråga för att den handlar om klass, inte för att den handlar om sex.

Jag har här diskuterat gränsdragningar anknutna till diskussionen om sexhandel. Jag har fokuserat på att peka ut problematiska och vilseledande gränsdragningar som förvirrar debatten om och förståelsen för sexhandel. Gränsdragningarna är både begreppsliga och diskursiva. Istället för att gå med på distinktionen mellan ”fria sexentreprenörer” och ”offer för sexslaveri” betonar jag handlingsutrymmet och intresserar mig för dess kopplingar till ekonomi, intimitet och sårbarhet. Intimitet och romantik är attraktiva handelsvaror i en (själv)upptagen värld där tillgångar ackumuleras ojämlikt. Detta är problem som det vore viktigt att ta på allvar då till exempel politiker diskuterar sexarbete, prekariat, hälsa och andra liknande frågor som anknyter till ekonomi och resursfördelning.

Nana Blomqvist

Noter

1. Osäkra arbetsvillkor som präglas av att arbetsförhållandena inte är traditionella heltids- och tillsvidare­anställningar (”snuttjobb”), kan ha låga löner och utesluter en från såväl avtalade som lagstadgade förmåner. Hit hör t.ex. hemhjälp, telefonförsäljning, översättning, socialsjukvård, sexarbete och stipendieforskning (Hoivaajien kapina, Like, 2009).

2. Se till exempel artikeln ”Prostitution och Trauma” av Ann Wilkens, www.krisochtraumacentrum.se