Nr 4–5 • 2014

   Roman om språkets nyanser

De första raderna i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande (som fick Augustpriset 2013) påminner mig om de i Voltaires Candide, och om Rabelais’ utopiska renässanskloster. Huvudpersonen Ester verkar att leva i det slag av intellektuellt paradis många har medan de studerar men som de flesta, av praktiska eller andra orsaker, förlorar. Hon är trettioett och har ”åtta förtätade broschyrer” (diktsamlingar) bakom sig, lever med Per som ger henne allt det egna rum hon behöver, samtidigt som han tillfredsställer ”fysiska och mentala behov.” Den bästa av världar är här: ”Sedan Ester Nilsson vid arton års ålder insett att livet ytterst gick ut på att förjaga tristessen och i detta syfte och på egen hand upptäckte språket och idéerna, hade hon inte känt någon vantrivsel i livet, knappt ens vanlig nedstämdhet.”

Ester har kunnat fortsätta det samtal många har nästan på heltid under sina första studieår, som på en gång är intellektuellt och lillgammalt (och roligt), och filat begreppen och språkbruket så att de inte längre är valpiga utan behärskar nyanserna.

En dag blir Ester ombedd att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask, träffar i samband med det honom, och blir förälskad på ett sätt som inte passar in i hennes system. Trots detta är hon till en början lycklig. De två har underbara samtal och underbart sex en gång, efter det drar Hugo sig på ett långsamt och plågsamt sätt ur, utan att förklara orsaken för Ester. Här börjar hennes kris; hon har mist sin nya lycka och den gamla går det inte längre att hitta tillbaka till.

Anderssons språk speglar Esters begreppsvärld, som är nyanserad intill gränsen för det komiska: ”Hugo Rask var en konstnär de båda hade betraktat med förhöjd uppmärksamhet.” I kombination med nyanserna finns en distans till känslorna, författaren verkar parodiera Ester när hon talar om hur hon ligger på golvet och kvider, hur hon ligger ”halvt i koma av trånad”. Eller sedan är det här ett sätt att visa hur Ester parodierar sig själv. Hennes världsbild är trots allt från början mycket förnuftsinriktad, och när hon på bokens sista sidor börjar komma över Hugo verkar den återgå till att vara det.

Att det är just Leksand Hugo i början säger att han en dag ska visa Ester, vilket får henne så glatt upphetsad, är ett underbart val av ortnamn. Jag minns hur roligt jag tyckte stället lät när jag som barn hittade det på en karta. Sand att leka i.

Språkets nyanser står i den här boken i fokus mer än vad någon av personerna gör. De har alltid intresserat mig och det var de som fick mig nyfiken på att läsa boken när jag först bläddrade i den. Av personerna är Ester den enda som är beskriven på ett levande sätt. Emellanåt tänker jag att i en roman som skickligt, nästan på 1800-talsvis, visar hur ett känslokaos bryter fram hos en välorganiserad kvinna, kunde mannen som är föremålet för passionen få ha lite mera Rochester i sig än Hugo Rask. Den här bilden av en berömd konstnär som försvarar den ”svaga” människan mot Västerlandets förtryck på ett så enkelspårigt sätt att han i samband med det försvarar diktatorer som Milosevic och Stalin, som säger att det sista han är är borgerlig samtidigt som han gör ceremonier av sina handrörelser när han tar fram plånboken och bjuder, som talar om mänskligheten men är otrevlig mot människor enskilt, den är en stereotyp man ibland träffar på i sinnevärlden. Men i de fallen har personen ändå alltid olika slags andra drag och nyanser. Den fiktive mannen Hugo Rask förblir endimensionell. Hurdan konst han skapar, och varför den är berömd, får jag inte heller någon uppfattning om.

Beskrivningarna av måltiderna med Hugo är krystade. Som det brukar vara när en författare påpekar att personerna skrattar, förstår läsaren inte vad de skrattar åt. På många andra ställen har jag själv roligt, till exempel åt de överdrivet pedantiska uttrycken: ”Konstnären skulle lära känna henne och Per och komma hem till dem på middagar. De skulle diskutera de stora frågorna och utveckla varandra genom samtal.” Är det ett föräldramöte läsaren ska få följa med på? Det här är antagligen menat att vara komiskt. Alldeles säker är jag inte men det spelar inte heller så stor roll.

Det kanske är författarens syfte att Rask ska framstå som en i sig menlös karaktär. Liksom Marcel Proust på sin tid vill hon visa i hur hög grad starka känslor handlar om projektioner, mer än om att målet för dem skulle behöva ha några speciella karismatiska egenskaper. Det är snarare en föråldrad del av mig som vill läsa om Rochester.

Och nästa steg i min tankegång får mig att inse att jag nyss missade hela poängen i Esters passion: för henne finns karisman i hur någon kan uttrycka sig, i att mannen kan och orkar fila lika länge på nyanserna som hon. Vid ett tillfälle säger sig Hugo vara ”besatt av människan som sådan”, men specificerar: besatt är för negativt, snarare är han ”utförligt intresserad”. Om Ester och Hugo var två datorer skulle det vara lätt att sammankoppla dem.

I en tid när barndomen brukar anses som en nödvändig referensram i en roman om starka känslor, är det sällan läsaren får veta så lite om huvudpersonens familj och bakgrund som här. Efter att ha lämnat Per bor Ester en kort tid hos sin mor, om henne är det enda vi får veta att hon predikar självbehärskning och att man inte ska inlåta sig med upptagna män. Eller att hon skulle predika det här, om Ester gjorde misstaget att tala med henne om Hugo. Modern dyker aldrig själv upp i boken. Den här minimalismen när det gäller beskrivningarna av Esters familj ska säkert stärka intrycket av i hur hög grad hennes liv rör sig bland idéerna.

En undertext jag bara anar men som känns stark i de korta partier där det talas om modern, är den som antyder att det någonstans i bakgrunden finns en totalitär puritanism. Som kanske är motorn i att jaget talar så mycket om (sexuell med mera) frihet, men ändå aldrig verkar fri annat än i umgänget med orden. Den här läsningen styrks av ett emellanåt bibliskt eller prästerligt tonfall i de introspektiva delarna av texten.

Först efter att ha läst ut romanen hittar jag en artikel av litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström (Dagens Nyheter 8.1.2014), där hon presenterar romanen som ett ”storartat inlägg i kampen mellan feminism och sexualradikalism”. Ämnet kvinnans rätt till sin kropp är evigt och viktigt, men jag tycker mig ändå inte se att fokus i den här romanen finns på det. Eller speciellt mycket på någon kvinnovärld överhuvudtaget. De övriga kvinnorna i boken är, förutom den vaga oroande modern och några ytliga beundrarinnor kring Hugo, väninnorna som aldrig kommer närmare att bli individer än att kallas ”väninnekören” eller ”delar av väninnekören”. Den här kören har samma uppgift som den i det grekiska dramat, att kommentera skeendet kring huvudpersonerna mitt på scenen och att förutse och varna. Romanens kör blir sällan tagen på allvar, vare sig av jaget eller av den implicita författaren.

Esters individualism går så långt att det är svårt att få några andra ismer att rymmas med. Den är lika central som hennes ensamhet, som inte alls bara är av sexuell natur. Mannen Hugo är inte empatisk, men Ester är bara snäppet mer empatisk mot den man hon i början lämnar, för att inte tala om den stackars amerikanske student hon ett tag vill att flyttar in till sig och sedan vill att flyttar ut. Snarare än att vilja visa på några skillnader i empati mellan könen visar författaren här på berömdheters sätt att handskas med icke-berömdheter. Det finns kvinnliga konstnärer man ibland stöter på med ett likadant hov kring sig som Hugo har, som, i det fall att de här berömdheterna stannar och säger något till en vanlig dödlig, också stannar och ser på den personen med en min av att ”fattar du vilken ynnest det där är för dig”. Ester är inte berömd men ändå en märkessjäl i jämförelse med den snälle men tydligen inte kreative man hon i början lämnar.

Här finns Anderssons ironi. Hon säger varken ”det finns snälla och elaka” eller ”vi gör ju sist och slutligen alla vårt bästa”. Det hon säger är: ”en del av oss är känsligare än andra, men vi kan alla vara pottiga”. Och här tänker jag ännu en gång på Marcel Proust. Man kan liksom när det gäller jaget i Egenmäktigt förfarande tolka det i På spaning efter den tid som flytt som mindre arrogant än det på varje sida självt på ett underförstått sätt medger sig vara, men det är önsketänkande. Romaner är bland annat till för att visa upp de sidor människor bär på utan att berätta att de bär på dem.

Robin Valtiala

Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Natur & Kultur 2013