Nr 6 • 2014

Vådan av att vara
finlandssvensk författare

Många gånger undrar Otto varför han velat bli författare.

Det har varit hans dröm redan under skolåren då han upplevde den starka känslan av glädje och befrielse efter att ha skrivit en så kallad fri uppsats som hans modersmålslärare uttalat sig uppskattande om inför klassen, eller då han läst en roman av Willy Kyrklund som likt en laterna magica öppnade nya okända världar för honom och fick honom att känna den där snöleopardkänslan av allsmäktighet som översteg allt annat han upplevt eller ens kunnat föreställa sig.

Känslan av att allt är möjligt i fantasin gör verkligheten oemotståndlig – och jämförbar med andra ljuvligheter, som det avgörande drömmålet i den avgörande fotbollsmatchen med hela världen – föräldrarna inberäknade – rusig av lycka på läktaren.

Sådana är Ottos ungdomsdrömmar.

Men det var inte enbart andras beröm som betydde. Ännu viktigare var den tillfredsställelse som själva akten av skrivande kunde skänka; känslan av att fritt få leka med och kombinera ord på ett nytt sätt så att nya syner, visioner och sammanhang uppenbarades. Och upplevelsen av maktfullkomlighet och suveränitet då han fritt kunde namnge sina gestalter och besluta om deras liv, deras känslor, passioner, drömmar och framtida öden. Om liv och död.

Lyckan att få vara Gud, om än för en kort stund.

Alltsedan pojkåren blir läsandet och skrivandet naturliga och omistliga delar av Ottos liv, lika oumbärliga som att äta och sova, eller vara förälskad, eller förorättad, eller spela piano eller lyssna på jazz i USA:s informationscenter som låg alldeles nära Ottos skola.

Otto sitter på sin halvt demolerade arbetsstol (han har ännu inte haft råd att skaffa en ny) och sprättar upp ett brev från kulturministeriet. Han räknar med att få bekräftat att han beviljats några tusen euro som biblioteksersättning. Han stirrar på brevet. Hur är detta möjligt! Här står att nämnden tyvärr inte kunnat bevilja några pengar därför att antalet ansökningar i år varit flera än vanligt! Han läser på nytt, men så står det verkligen. Ändå har Otto hört till de flitigaste författarna, med regelbundet publicerade diktböcker, romaner, pjästexter, recensioner och kolumner.

Några dagar tidigare har han fått avslag på sin ansökan om att få sin resa betald till den stora litteraturkonferensen i Belgrad. Också där samma svar: ett vänligt men bestämt nej.

I vredesmod rusar Otto till casinot där han på några timmar vinner exakt den summa han ansökt om i biblioteksersättning: 2 300 euro! Han blir kaxig. Uppriktigt sagt skiter han i deras allmosor! De kan behålla sina judaspengar! Pissbyråkrater, svensk-hatare, åldersfascister!

Pengarna lugnar honom en aning, men bara för stunden.

Otto känner ändå hur repet spänns åt kring halsen. Det är uppenbart att de önskar honom en snabb reträtt! Han borde omedelbart supa ihjäl sig, dränka sig i Kolerabassängen eller hoppa ner från Tornis ateljébar! Han har knappast blivit en sämre författare med åren, snarast tvärtom. Varför blir han då utan pengar, gång efter annan!?

Är han helt enkelt för gammal? Eller beror det på hans svenska modersmål? Eller på hans politiska vänsterengagemang?

Medan merparten av hans författarvänner har levat på fleråriga stipendier i årtionden har Otto inte på över trettio år haft ett enda årsstipendium och trots detta har han publicerat flera diktsamlingar, prosaböcker och scentexter än merparten av hans jämnåriga. Han inser att han lagt på gnällskivan, men han måste få det ur sig!

Det känns skönt att tycka synd om sig själv. En liten stund, som att kissa i byxorna. Sedan kommer det klibbiga själväcklet.

Han erinrar sig ett herdebrev från det stora förlagets chef för några månader sedan. Där läggs stor vikt på de nya författarnas representativitet, karisma och sexighet. Man anser att det till och med är det allra viktigaste för att nå framgång, för att bli kändis och idol och en god mannekäng för det stora förlaget.

Och visst är Otto en skröplig gubbe i jämförelse med dessa unga kvinnor, militanta, feministiska (bra på att skära upp män!), vackra, själv- och modemedvetna, talföra och suveräna särskilt i televisionen och i sina superintressanta bloggar på facebook och twitter och gud vet vad.

Några av dem är till råga på allt mycket bra författare!

Fan också! Helvetes helvetes helvete!

Otto förstår att han helt enkelt blivit ett fossil och därmed ointressant och olönsam. Han har framtiden bakom sig, det kunde ju ett barn förstå! För att inte tala om de katatona fondgubbarna och -gummorna som gjorde sitt bästa för att strypa både honom och vår finlandssvenska skönlitteratur.

För att inte implodera går Otto upp på Brunnsparksberget och skriker ut sin ilska. Måsarna hånar honom med gälla skratt. En oformligt fläskig Stockholmsbåt släpper en fjärt i hans riktning.

Han beslutar sig för att personligen besöka det stora förlaget för att framföra sina tungt vägande synpunkter.

Hade mänskorna på förlaget en aning om hur fattiga deras skönlitterära författare var? Otto läser igenom det så kallade ”normalkontraktet” som varje författare måste underteckna innan en ny bok ges ut. I kontraktet framgår att förlaget tar över åttio (80) procent av de pengar som boken hämtar in. Och att förlaget dessutom har rätt att hålla författarens pengar innestående upp till åtta månader innan de utbetalas, och att förlaget under den tiden också konfiskerar räntan!

Det ska fan vara med om en sådan hantering!

Otto sätter sig i sin vingliga arbetsstol, kavlar upp skjortärmarna, tänder dagens tolfte cigarill av märket Bodega, knäpper på sin MacBook och sätter igång. Till chefen på det stora förlaget… nej, borde det inte vara Till personalen? Men där vimlar ju av chefer, och av litteraturredaktörer, och marknadsförare… och distributörer… det måste bli Till cheferna och redaktörerna vid det stora förlaget, det får duga.

Hur skall han börja? Vad vill han säga? Hur skall han säga det som han vill säga? Gå rakt på sak!, minns han rådet han själv brukade ge nybörjarna. Alltså:

Att bli författare innebär att välja ett liv i relativ fattigdom. Författarens årsinkomst uppges vara cirka 2 000 euro. Tycker Ni på förlaget att det är rimligt? Skulle någon av Er välja ett yrke med en sådan inkomst, knappt 200 euro per månad? Ni alla som jobbar på förlaget har högre månadslön än en författare förtjänar på ett helt år!”

Nej stopp! Inte kan hans huvuduppgift vara att skuldbelägga de trevliga och kompetenta redaktörerna på förlaget. Som han gillar och respekterar, en av dem har han till och med varit hemligt förälskad i sedan hon refuserade ett av hans romanutkast. Varför kan han inte hålla isär sina sakliga argument och aggressionerna som visar sitt fula tryne i snart sagt varje mening han skriver?

Måste han alltid blanda ihop gröten och vällingen, fåren och getterna, förläggare och slavdrivare, sak och person?

De tre första meningarna får duga. Nu vidare, utan hat och bitterhet!

Hur en sådan inkomst skall räcka till för mat, hyra, kläder etc, för att inte tala om vad en familj och eventuella barn kommer att kosta, är en fråga som Ni på förlaget borde finna ett svar på. Visserligen finns det stipendier och pris att söka, men sådana tillägg är alltid positiva överraskningar, ingenting som man kan ta för givet och basera sin ekonomi på.

Såhär långt allt väl. Otto tänder sin trettonde cigarill av märket Bodega, stiger upp och utför några knäböjningar, dricker ett glas vatten och börjar knapra på en morot som legat glömd i kylskåpet. Han föreställer sig den iskalla stämning som breder ut sig likt en kallbrand när cheferna läser upp hans brev på styrelsens möte. Otto ryser men tänker inte låta sig hindras. Han känner sig som löjtnant Zidén i Fänrik Ståls sägner: ”Och framåt såg han, han såg sig ej om / När så mot faran det bar / Hur tätt i spåren hans skara kom / Det brukte han sällan varsna / Förrn mitt i striden han var / Först då, när fiendens hop han nått / Och börjat hugga och slå / Då såg han efter, hur flinkt de gått / Hans kära vasagossar / Hur nära de voro uppå / Och hände då, att han kring sig fann / Sitt hela kompani / Då var allt präktigt, då ropte han: / ’Hurra, det var flink manöver / Nu äro vi herrar, vi’.”

Vad är det för fel på Ottos huvud? Varför skulle han göra sig löjlig och framställa sig som en runebergsk antihjälte. Hellre då Sven Dufva? Nej, Runeberg kan dra åt helvete! Otto raderar snabbt ut Zidén-dikten. Nu måste han vidare, på saklinjen. Logiskt. Oemotsägbart. Analytiskt. Rakbladsvasst som en ledare i Hufvudstadsbladet! Han fortsätter:

Undertecknad beklagar sig inte, men kräver en förändring! De författare som skriver kriminalromaner och deckare kan givetvis räkna med betydligt större inkomster. Mordhistorier i all ära, men inte kan de vara substansen i vårt litterära arv! För undertecknads del skulle det innebära att ge avkall på den konstnärliga integriteten. Att skriva om mord, våld och sataniska intriger är enligt undertecknad inte konstnärligt intressant. Varför just mord och ond bråd död är det enda som får fart på PR-mänskorna och marknadsförarna på förlaget är för mig en gåta.

De två stora förlagen i Svenskfinland har nyligen blivit ett, vilket skapat en monopolsituation som ingalunda gynnar unga författare som vill få ut sina böcker. De stora förlagens så kallade normalkontrakt med författaren kan närmast ses som en sorts slavkontrakt, där upphovsmannen/författaren genom kontraktet avstår från nästan hela den avkastning som boken inbringar förlaget vid försäljning.

Undertecknad missunnar ingen på förlaget deras välförtjänta lön men undrar om någonting kunde göras för att upphovsmännen, de som skapar och levererar själva råvaran utan vilken ingen förlagsverksamhet är möjlig, kunde garanteras en något anständigare del av kakan?

Och författaren är ingalunda förlagets ”kund”, så som en hög kulturfondmäklare yttrade i den litterära debatten! Författaren är snarast förläggarens ”arbetsgivare”.

Hur vore det med fifty/fifty? Eller ens tretti/sjutti?

(Otto kan redan höra de uppsluppna och råa skratten).

Undertecknad har tagit upp frågan i författarnas fackförening, men där fanns litet eller inget intresse alls att ta till kampåtgärder i frågan.

Otto kände sig lite nöjd med vad han åstadkommit. Det var kanske sakligt i överkant? Han måste absolut få ge en känga åt de författare som mutats till tystnad och medgörlighet och av rädsla att förlora sitt goda rykte och sina stipendier inte vågade ta kamp för den gemensamma saken. Otto kände att han svällde upp, hur huvudets handboll blev en fotboll som blev en basketboll. Nu ville han verkligen ge järnet:

Många författare är givetvis djupt missnöjda med sin ekonomiska situation. Att skriva på heltid är för det flesta en omöjlighet, en förflugen dröm. Dessvärre kanaliseras missnöjet inte till någon samfälld aktion för att förhandla fram fördelaktigare ekonomiska villkor. Några tappra författare har grundat egna små förlag, men deras möjligheter att konkurrera med de stora förlagen om recensioner och synlighet i media är mycket små.

Enstaka etablerade författare som tidigare förklarat sitt missnöje med förlagssituationen och talat om ett gemensamt författardrivet förlag, har efter en egen oväntad försäljningsframgång totalt tappat intresset för att medverka i någon form av kollektiv aktion. Det gemensamma intresset står hjälplöst mot egennyttan.

Nu råder stiltje och handlingsförlamning.

Otto läser rodnande igenom vad han skrivit och inser att han för länge sedan bränt alla sina broar och gjort sig omöjlig i de bättre kretsarna. Lika så gott att tömma hela magasinet på en gång. Bättre att vara ärlig en gång än att skämmas ögonen ur sig resten av livet! Ta bort säkringen! Sikta! Ge fyr!

Den ekonomiska oligarki som förvaltar det svenska fondkapitalet och är nära lierad med det stora svenska borgerliga parti som säger sig värna om det svenska språket och den svenska kulturen och identiteten, anser sig nog ha råd att finansiera megaprojekt i form av tankesmedjor och formatbundna musikteaterproduktioner och delta i finansieringen av internationella arkitekttävlingar (som troligen aldrig kommer att realiseras) men verkar inte förstå att skönlitteraturen är den finlandssvenska kulturens hjärtmuskel och en förutsättning för att vårt svenska språk skall kunna leva och utvecklas.

(Där satt den! Men det satt hårt åt, Ottos hjärta har förvandlats till en slägga.)

Varför finansiera en så kallad nationalscen som nöjer sig med medioker estradunderhållning utan konstnärliga ambitioner och helt försummar sin uppgift: att bereda plats för det nya, unga, experimentella och nyskapande?

(Otto hade i färskt och pinsamt minne den familjepjäs han nyligen genomlidit, då han faktiskt skämts för att tillhöra publiken, och över att sådan smörja överhuvudtaget kunde visas, till råga på allt understödd av så kallade fondpengar. Finns det något värre än medioker teater!)

En enkel fråga till våra penningförvaltande fondgubbar och -gummor: Varför slösar ni bort våra gemensamma pengar på menlösa och resultatlösa projekt i stället för att garantera en vital och livskraftig finlandssvensk kultur genom att förbättra författarnas, skådespelarnas och alla andra finlandssvenska konstnärers arbetsmöjligheter?

Högaktningsfullt, Otto

Adrenalinrusig tar han tians spårvagn in till centrum, där förlaget numera bor (i stadens dyraste kvarter). Men det är ingen ände på motgångarna, idag råder Murphys lag.

De litterära cheferna är tyvärr på möte (de sitter inlåsta på ett rum tillsammans med utvalda representanter för författarkåren, som där hålls som gisslan utan möjligheter att påverka varken sin egen ekonomi, förlagets beslut eller den nya koncernens policy).

Också de litterära redaktörerna sitter på möte och får absolut inte störas.

Uppe i receptionen sitter en ung och vänlig dam som frågar efter Ottos namn, frågar om han eventuellt är författare, vilket hans ärende är och om han kommit överens med någon av cheferna om ett möte.

Då Otto skamset medger att han kommit till sitt förlag alldeles spontant, och i akut penningnöd (!) ser han hur den vänliga damen blir lite röd om öronen och förklarar, att i så fall kan han inte träffa någon av cheferna, och inte heller någon av redaktörerna, för de är alla upptagna, och Otto ombeds att ringa en annan dag. Idag svarar de inte heller i telefon. Någon ordning måste det vara! Vem som helst kan inte bara stövla in här och kräva att få träffa någon utan att ha reserverat tid.

Vem som helst!

Otto tackar (han har svårt att andas) och tar hissen ner till bottenvåningen och stiger ut på gatan. Han märker då att han glömt att lämna sitt brev till cheferna varför han åker upp igen och utan att bevärdiga den vänliga damen en blick slänger han sitt brev på hennes bord. Sedan ner igen med hissen.

Väl ute på gatan grips han av svindel och skakningar. Han har just avslutat sin karriär som (någorlunda) respekterad författare. Han har förolämpat dem som härskar över pengarna (och därigenom också över våra kroppar och själar). Han har för en gångs skull ropat så som hjärtat ropar. Han har varit ärlig och uppriktig. Han skall som alla sanningssägare bära sitt eget kors till Olympos för att där, till ackompanjemang av det rasande litterära etablissemanget spikas upp på korset med fem tums spik från Fiskars.

Otto stapplar blind och utan hopp genom Gamla kyrkans skvär, bland nerträckade gravstenar och avslocknade hemlösa barn, tills han når restaurang Kosmos, hans ungdoms Waterloo. Efter sin fjärde starköl börjar han igen känna sig nykter och normal.

Han sitter i sin gamla loge, gråter och tycker synd om, inte bara sig själv, utan också om sina svältande kolleger och hela den svenskspråkiga litteraturen i Finland.

I sitt martyrskap har han tillfälligt glömt alla dem som varken har mat för dagen eller friheten att skriva och publicera sina texter utan hot om repressalier, utfrysning, deportationer eller avrättning.

En gammal militärkompis sticker in sitt huvud i båset och frågar: hur e de?

Helt okej, svarar Otto utan att blinka. Sätt dej, jag bjuder gärna på en öl.

claes andersson

Texten är ett utdrag ur författarens eventuella kommande bok ”Stilla dagar i Mejlans”.

Publicerad på nätet 24.5.2013