Nr 8 • 2014

Fredrika, förälskelsen och slavarna

Lilla hjärta! Jag sitter under tropikens varma, klara himmel och sköna palmer; och det är vackert och underligt! […] det ovanliga och nya är så roligt och uppfriskande och så känner jag det nu och är förtjust att vara här.

Det är den femte februari 1851, Fredrika Bremer har nyss anlänt till Kuba och skriver till sin syster Agathe i Stockholm. Jag föreställer mig situationen: där stiger hon i land, den prydliga mamsell Bremer, 50 år gammal, klädd i svart klänning med vit spetskrage och vit spetsduk på huvudet, nyter och samlad efter en stormig ångbåtsfärd från New Orleans till Havanna. Så kunde de se ut, den tidens kvinnliga resenärer, och sådana fanns. Men få gick så grundligt till väga som Fredrika Bremer.

När hon kom till Kuba hade hon i bagaget erfarenheter från en två års odyssé genom Amerikas nord- och sydstater. Där var hon en celeber gäst, hennes romaner fanns översatta till engelska och folk stod i kö för att träffa henne. Hon möter författare och politiker, abolitionister och slavägare, societetsdamer och professorer. ”Finns det i världen något tråkigare, långtrådigare, bedrövligare, odrägligare, överdådigare, gräsligare, outhärdligare, något mera ägnat att döda själ och kropp, än – en stor middag i New York?” stönar hon, men hastar genast vidare på sin upptäcktsfärd. Hon besöker skolor, religiösa och idealistiska samfund av olika slag, och korrektionshus för fallna kvinnor. Däremellan hinner hon steka boveteplättar och spela polskor. Hon sitter på första parkett i Senaten när den skändliga lagen som stadgade att förrymda slavar skulle utlämnas till sina ägare kompromissades fram mellan syd- och nordstaterna. 

Om allt detta skriver hon långa, livliga, detaljrika brev till systern. Lätt redigerade publicerades breven 1853–1854 i tre volymer med sammeltiteln Hemmen i den Nya Världen. Av dem är det Kuba-breven jag i fortsättningen ska hålla mig till. Lästa i dag är de unika dokument, och lika daggfriska som de tidiga morgnar när Fredrika gjorde sina vandringar.

Vill du följa med mig på en av dem, den första, den mest förtjusande jag här gjort, den då jag tidigt en morgon ensam besökte Yumoridalen? […] Där glöder ”feberblomman” i guld och eld i obeskrivlig prakt. Där är mangrovens vackra, snövita blomma med en kalk, till hälften av convolvulus, till hälften av lilja och ljuvligt doftande. Där, längs med vägen, vid våra fötter, se den lilla buskväxten full av grant röda små blommor med hundrade små munnar och näbbar gapande på sina stjälkar. Se hur små sammetsgröna kolibris fladdrar omkring dem, hur förälskade i dem, hur orädda för oss! Se hur de doppar, svävande på vingarna, sina långa näbbar i blommornas öppnade näbbar – djurlivet och växterna kyssas här – det ser allrakäraste ut!

Så skriver hon, direkt till mig, och jag svarar med att kalla henne Fredrika rätt och slätt.

Fredrika förälskar sig i Kuba, i den balsamiska luften och den sensuella kreolska kulturen. Det är som ett uppvaknande till ett annat och lättsinnigare liv, och Fredrika, den strikt lutherskt uppfostrade Fredrika, låter sig förföras. Inte minst av dansen, negrernas ”vilt artistiska” dans, som hon åser på bohíans (slavkvarterets) solheta gård eller under skuggande mandelträd. ”Hur mycket livfullare och meningsfullare är den icke än de flesta av våra sällskapsdanser” utbrister Fredrika, och jag ser henne stå där med klappande hjärta under den svarta klänningen.

Kubas natur studerar hon med en forskares kreativa blick. De tropiska träden, och parasiterna som kramar dem till döds, de stolta palmerna och deras nyttoanvändning, sockerrörets väg från skörd till färdig produkt, den kubanska eldflugan Cucullos, som avsöndrar ett så starkt ljus att man kan läsa vid det… Allt noggrant beskrivet, ofta också dokumenterat i teckningar och akvareller.

Men någon idylliker är Fredrika inte, om den vackra Yumoridalen antecknar hon sorgset att den skall ha fått sitt namn efter indianernas dödsrop ”Yo mori” då de, för att inte massakreras av spanjorerna, kastade sig från klipporna ner i floden, samt att den nätta lilla gården i palmlunden bär på en blodig familjehistoria – elva lik.

Förälskad, men inte förblindad. Fredrika är ett sakligt fruntimmer med gott omdöme och kritisk blick. Det enda hon aldrig ifrågasätter är den kristna tron (eller sin version av den) och dess saliggörande uppgift.

Så mycket djupare är därför hennes sorg över den ytlighet hon ser i Kubas spanska kyrkor – damer i stor toalett, i siden och sammet, blommor och bara armar, och herrar sysselsatta med att kika på damerna – och det hyckleri hon tycker sig se:

I går under en procession i kyrkan och stor handkyssning av biskopen, som var en vacker prelat med feta vita händer, täckta med blixtrande juveler, såg jag en av storherrarna (jag tror att det var amiralen) skratta i det han knäböjde för den helige fadern och gjorde min av att kyssa hans hand, men sant är att även biskopen log. Båda visste att det var ett skådespel […] Ack att detta jordiska paradis skall vara så förgiftat av den gamle ormen.

Var man resenär och fin dam på 1800-talet kunde man i veckotal vistas som gäst hos den ena familjen efter den andra, och Fredrika njuter av livet på socker- och kaffeplantagerna. ”Jag har blivit riktigt fet och föryngrats”, skriver hon förnöjt till sin syster. Men så kommer ormen ringlande:

Här har jag nu levat nästan en vecka mitt i slaveriets blottade sköte och de första dagarna av min vistelse på detta ställe var jag så nertryckt därav, att jag ej dugde till mycket.

Slaveriet var tidens stora politiska fråga, som redan i sydstaterna hade upprört Fredrika ”ty denna institution är en alltför skärande lögn mot det amerikanska samhällets grundsatser”. På Kuba utnyttjar hon varje tillfälle att sätta sig in i slavarnas liv och arbete. Sockerskörden pågår, nätterna igenom hör hon piskornas klatschande och kvinnornas hasande steg när de släpar på sockerrören. Det finns plantager där slavarna jobbar tjugoen timmar om dygnet, ”plantageägaren räknar ut att han vinner på att driva sina slavar i arbete så att de dör ut inom sju år, under vilken tid han anskaffar friska slavar till plantagen vilka införs från Afrika” noterar hon, men tillägger – alltid mån om rättvisan – att det finns ägare som visserligen driver sina slavar hårt, men som också vårdar dem så att de arbetar ”muntert och raskt”.

Hon får höra om slavuppror och förrymda slavar uppe i bergen, och att självmord bland slavarna är vanliga. Hon hör också historier om slavar som med risk för sitt eget liv har räddat och beskyddat sina ägare.

Hon bekantar sig med bostäder och bespisning och lär sig de olika afrikanska folkens karaktärsdrag, dansstilar och tatueringar. Hon besöker också friköpta slavar, förnöjsamma människor i prydliga hyddor. På Kuba finns kanske flera lyckliga svarta än vita människor, tror Fredrika, ty slavägaren är inte lycklig för han fruktar att hans slavar ska göra uppror.

Samtidigt som Fredrika samlade sitt material och skickade sina rapporter – grävande journalistik skulle vi i dag kalla det – satt kväkarhustrun Harriet Beecher Stowe och skrev sin roman Onkel Toms stuga. Den utkom 1851 och blev en brandfackla i kampen för slaveriets avskaffande (se Nya Argus 7–8/2011). De två fromma damerna träffades aldrig, men hade de gjort det skulle de ha känt sig som själsfränder, fast med olika syn på hur kampen skulle föras. Kanske såg de också olika på ”negerrasen” över lag? Kanske var Fredrika mera fången i tidens syn på afrikaner som naturbarn och barbarer?

Det tänker jag när jag läser Fredrikas brev till Hennes Majestät Änkedrottningen Carolina Amalia av Danmark som avslutar Hemmen i den Nya Världen. Där sammanfattar hon sina erfarenheter, inklusive sina tankar om slaveriet.

Hon gör en chockerande jämförelse:

Sedan jag på Cuba sett negrerna i deras vilda, ursprungliga tillstånd, sett deras danser, hört deras sång och kan jämföra dem med vad de är i Förenta Staterna, då de är som bäst, så är det icke mer möjligt för mig att tvivla på den anglo-amerikanska kulturens välgörande inflytande på negerrasen och på den stora mission Amerika är kallat att utföra hos Afrikas folk, just genom det folk, som det först förslavat, men en gång torde i dubbel mening göra fritt.

Det sura vildäpplet är ej mer olikt vår goda, klara astrakan än den vilde afrikanens sång är olik den kristne negerns sång i Förenta Staterna, må han nu sjunga psalmer eller glada negervisor, som han själv har diktat. Den liknelsen gäller hela hans liv och värld.

Samma oförstående och nedvärderande inställning skymtar också fram i hennes inställning till Amerikas urbefolkning. ”Varhelst Pilgrimernas söner och döttrar tränger fram”, skriver hon, ”bygger de upp hemmet, skolan och kyrkan, handelsboden och den lagstiftande församlingen […] Och där drar sig den röde mannen undan, numera nästan utan motstånd, med sina tält och sina förnedrade kvinnor, och går för att tända sina eldar och resa sina tält längre bort i ödemarken”. Hur ska man förklara att Fredrika har en så simpel syn på andra kulturer än den hon själv tillhör? ”Det anglo-amerikanska folkets rätt att bli ett stort folk ligger i dess kristologi” skriver hon. Är det förklaringen?

Om slavarnas förhållanden i Sydstaterna berättar Fredrika för änkedrottningen att de visserligen inte som sina olycksbröder på Kuba kan köpa sig fria, men att de i övrigt har det bättre ställt med bostäder och arbetstider, och att husslavarna i goda hus till och med har det bättre än ibland de fria tjänarna i Europa (för övrigt en jämförelse som också Beecher-Stowe i sin roman låter en sydstatare göra). Och ytterligare, förklarar hon, skulle sydstaterna inte klara sig utan sin svarta arbetskraft, ”riset, bomullen och sockret påstår man, kan ej odlas av andra än negerfolket för vilka solens glöd är vana och njutning”.

Att läsa Fredrika är också att inse hur till och med upplysta personer kunde tänka år 1850.

När det gäller slaveriets innersta väsen tvekar Fredrika ändå inte:

Men – det är icke gott att ge människan oinskränkt rätt över sin medmänniska […] även den bäste husbonde måste dö eller kan komma i penningsvårigheter och hans tjänare försäljas då som boskap.

Just det blev också Onkel Toms öde, hans goda, slarviga husbonde kom på obestånd och Tom såldes till en brutal bomullsodlare.

I förordet till Hemmen i Den Nya Världen ber Fredrika läsaren om ursäkt för att hon vid redigeringen av breven behållit så mycket av det självbiografiskt privata, men hoppas att läsaren ”liksom vid systerlig hand kan föras till en förtroligare och hjärtligare bekantskap med det stora landet bortom oceanen, dess folk, dess hem, dess inre liv, än som eljest kunnat bli dig till del – och det torde du dock finna lönar mödan”.

Till det vill jag svara:

Kära Fredrika. Du var min följeslagare när jag för några år sedan första gången reste till Kuba. Dina brev – en betagande kombination av förälskelse och kritisk granskning – gav min resa djup och perspektiv. En del av Dina åsikter gav mig också anledning att pröva mina egna.

Jag har sedermera med stor behållning läst Din Livet i Gamla Världen, och kan rekommendera Dina odysséer för alla och envar. Du hör numera till den brokiga skara reseskildrare jag särskilt uppskattar, Harry Martinson, Bruce Chatwin, Henri Michaux och några till.

Avslutningsvis vill jag säga: visst lönar det mödan att läsa Dig.

Högaktningsfullt