Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Pulinat pois

Frihetsretorikens begränsningar

Panikbantning eller dödsryckning? En kris är det i varje fall om en koncern sparkar var femte anställd. Den första oktober meddelade Konstsamfundet Media, utgivare av bland annat Hufvudstadsbladet, att 48 årsverken försvinner inom koncernen. Tårdränkta scener från redaktionsrummen blandades med ledningens mummel om att göra bättre tidningar med mindre resurser. Det sista är kanske vad marknadsavdelningar måste säga, men ändå blå dunster. Om Hbl:s upplaga har minskat 14,5% på bara två år så lär massflykten inte avta om det som bjuds ut är färre, tunnare, dyrare tidningar, gjorda av allt färre professionella journalister.

Också inom svenska YLE har resurserna skruvats ner. Håller Svenskfinland på att bli Det öde landet, journalistiskt sett?

Farhågor av det slaget formuleras ofta som en oro för Det Fria Ordet. Därför var det en viktig och ovanlig markering när Hbl-journalisternas fackklubb uppmanade sina medlemmar att ligga lågt och inte uttala sig på Publicistförbundets diskussion i september kring Konstsamfundet Media och den finlandssvenska journalistikens framtid. En ovanlig markering i ett finlandssvenskt sammanhang, där plan A brukar vara att mörka alla motsättningar bakom mysig trevlighetsretorik. En Partiet närstående arbetsplats som KSF Media ska underförstått vara som en filial till Strömsö.

Men en ovanlig markering också därför att just journalistiken, som sagt, gärna svänger sig med en frihetsretorik. Hur fritt är alltså ”det fria ordet”? I ett meddelande inför diskussionen 22.9 skriver journalisterna vid Hbl:

I en situation då 30 journalister ska sägas upp och då opposition tystas genom hot ser Fackklubben inga möjligheter att förutsätta att de egna medlemmarna i en debatt i kväll ger utlopp för den kritik som nu gror i det fördolda. Om man tar ledningen på orden kan varje kritiskt ord visa sig vara ödesdigert när uppsägningarna kungörs den 1 oktober.

Med andra ord: vi litar inte på ledningen och vi går inte med på spelet för gallerierna med ”öppna diskussioner” där ansvaret flyttas över på de drabbade själva. Kritiken gror ”i det fördolda” men den kan inte föras fram, för då får den kritiska gå som den första av alla.

Man fäster sig vid att KSF Media inte styrs eller företräds av en enda person med tung journalistisk auktoritet. En ”riktig” redaktör kunde vara klädsam som frontfigur, men i stället uttalar sig ekonomiska administratörer som Kaj-Gustav Bergh, Barbro Teir och till och med Christoffer Taxell. Här kunde det vara frestande att tala om ”arvet från Amos”: inte heller Hbl:s tidiga ägare Amos Anderson var auktoritet på annat än pengar.

Självklart är det omöjligt att utifrån, eller nerifrån, bedöma ekonomin bakom drastiska nerskärningar; på ett plan är de reaktioner på något som redan har skett. Vi får höra att Hbl går miljoners miljoner på minus, som så många gånger förr. Men om ägaren Konstsamfundet har råd – som författaren Monika Fagerholm påpekar i en Hbl-insändare 24.9 – med en investering på 55 miljoner euro för utvidgning av Amos Andersons museum, kan läget knappast vara så akut som ledningen låter förstå. En del av detta kapital borde kunnas styras in på att anpassa KSF:s ”produkter” till det förändrade medialandskapet. Det åstadkommer man ju knappast genom att avskeda journalisterna; om båten är på drift är det inte årorna som ska slängas över bord.

Sätten vi tar till oss journalistik förändras nu i rasande snabb takt, det är sant. Men att framställa de nya surfvanorna som en flykt från ”kvalitetsjournalistiken” är en egendomlig slutsats. Tänk om det tvärtom handlar om en flykt till kvalitet? Flykt till redaktioner som klarar av att förpacka journalistiskt ”innehåll” (konstigt ord) på sätt som motsvarar de nya teknologiska möjligheterna? I annat fall måste man ju hävda att papperstidningen före Internet bara var ett smart sätt att lura folk att – motvilligt, i brist på bättre – betala för det berömda ”fria ordet”. Tidningshusen skuldbelägger läsarna för att de inte ställer upp tillräckligt för ”sin” tidning. Ändå är det annonsörerna, inte läsarna, som har lett utmarschen. Varför inte erkänna att det är beroendet av reklampengarna som får dagspressens ”fria” journalistik att rasa samman, när annonserna, som murvlarna tidigare åkte snålskjuts på, uteblir?

Maktrelationer kan man bland annat närma sig som Hegel gjorde: i termer av herre och slav. Så länge slaven utför ett manuellt arbete spelar det ingen större roll för systemet vad hon eller han tänker och säger. Också av en löneslav kan arbetsgivaren – fram till en viss gräns – kräva lojalitet med företaget. Det är när själva den produkt som slaven ska producera ska kallas ”kritisk granskning” som saker blir komplicerade.

En omöjlig sits blir det om slaven tvingas att aktivt hylla slavägarens beslut, trots att just detta hyllande är en handling som undergräver slavens trovärdighet i sitt yrke – som professionell utövare av ”det fria ordet”.

Det är här tidningsledningens blomsterspråk (”vi diskuterar tillsammans”) krockar med samma lednings öppna hot (den som inte är med på våra beslut får gå). Helt fri är ingen journalist, inte ens den ensamma, frifräsande journalistbloggaren på nätet – hon eller han saknar de resurser att gräva i fakta som en riktig redaktion har. Vem kan alltså i framtiden erbjuda granskning och reflektion, alltså någonting annat än ”ren” nyhetsförmedling à la ett Twitterflöde – i själva verket ett nödvändigt korrektiv till flödesnyheterna? Hbl:s nya kulturchef Fredrik Sonck har lyft katten på bordet och talat för en nerskärning av antalet svenska studieplatser i journalistik. Ny Tids chefredaktör Janne Wass anser (19.9.) att det vore att ge upp journalisternas kritiska uppdrag, och riktar istället kritik mot mediehusens ”förvirrade strategier”:

Ledningarna för mediehusen står handfallna i en situation som de inte kan handskas med. I stället för att utveckla sina egna starka, högklassiga profiler, har de i takt med den förändrade medievärlden i stället försökt breda ut sig i för många nischer, på för många plattformer och med för små resurser för att klara av det. Tills de blivit, som J.R.R. Tolkiens Bilbo uttryckte det, som smör som bretts över en för stor brödskiva.

Vecko- och vänstertidningen Ny Tid själv är ett exempel på ett ”mediehus” som fungerar utan annonser och där största delen av intäkterna kommer från prenumeranter. Kanske ligger framtiden för Hufvudstadsbladet här, att bli ett slags borgerlig motsvarighet till Ny Tid? Säkert kan en och annan läsare uppbringas också på det hållet om priset är, som det heter, det rätta.

I vilket fall som helst är det dags att skruva ner frihetsretoriken kring journalistiken – om till exempel Hbl:s frihet var så beroende av annonsörerna att tidningen går i okontrollerad spinn när annonsfyrken tryter så var det aldrig särskilt fritt från första början. I det avseendet kan man skriva under Barbro Teirs slagord ”Pulinat pois”, slut på snattret, som har blivit något av ett motto för hela KSF Media. Slut på snattret om det fria ordet.

6.10.2014