Allt om handen

Carl von Linné, den store namngivaren av djur och växter, placerade på 1700-talet människan tillsammans med aporna i en ”ordning” som han döpte till Primates. Namnet syftade på att dess medlemmar enligt Linné var ”de främsta” – de primära – bland de levande varelserna på jorden, naturligtvis med människan i spetsen. För den fromme Linné var det inget problematiskt med denna klassifikation. Den var endast ett uttryck för den gudomliga skapelseplanen, sådan som Linné uppfattade den. För många samtida var dock detta högst anstötligt. Vad än Linné kallade den grupp som han placerade människan i kvarstod det obehagliga faktum att han grupperade henne tillsammans med djuren. Den tyske naturforskaren Johann Blumenbach hörde till Linnés motståndare. Han föreslog att människan i stället skulle ges sin egen ordning som kunde heta Bimana, de tvåhänta (i motsats till aporna som enligt Blumenbach borde heta Quadrumana, de fyrhänta). Därmed ville Blumenbach dra uppmärksamhet till vad som i hans tycke var människans mest utmärkande anatomiska särdrag: hennes händer.

Linné och Blumenbach är endast två av de hundratals personer med någon slags professionell anknytning till den mänskliga handen som omnämns i Käsikirja. Bokens finska namn betyder helt enkelt ”handbok” (översättningar till svenska eller andra språk föreligger ännu inte). Detta ambitiösa verk har för avsikt att presentera det väsentliga om handen, vilket det gör på över 700 sidor tätskriven text. Bokens författare utgör ett imponerande team: Martin Panelius är professor emeritus i neurologi, Risto Santti är professor emeritus i anatomi och Jarkko S. Tuusvuori är doktor i filosofi. Den exakta arbetsfördelningen mellan författarna är inte angiven men bokens stil är överlag anmärkningsvärt enhetlig. Endast ställvis märker man stilistiska skillnader som tyder på att olika författare varit ansvariga för texten.

Varför skriva en bok om handen över huvud taget? I inledningen till Käsikirja hänvisar författarna till de grekiska filosoferna Anaxagoras och Aristoteles och deras idéer om hur ”handen och anden” är i intimt förbund med varandra. Handen är det konkreta redskap med vilken hjärnans produkter, de mänskliga tankarna, i huvudsak förverkligas. Därtill är handen självt ett viktigt sinnesorgan för känsloförnimmelser. Av dessa orsaker är det av människans kroppsdelar just handen som enligt Panelius et al. är av så särskilt stor betydelse.

Att handen och dess funktioner har både praktiska och andliga sidor är ett genomgående tema i Käsi-kirja. I elva kapitel skildras den mänskliga handen ur olika perspektiv. De fem första kapitlen koncentrerar sig på att behandla handen ur en biologisk synvinkel; dess struktur, funktion och evolutionshistoria. Människans hand uppstod ju inte ur det tomma intet – den har sitt biologiska ursprung i våra tidigare primatstamformers griphänder. De nu levande aporna har händer med vilka de kan gripa tag i föremål mycket effektivare än övriga däggdjur. Vad som ställer människan i en särklass är hennes särdeles effektiva precisionsgrepp, som i sin tur möjliggörs av att våra händer tack vare vår upprätta gång frigjorts från behovet att fungera som rörelseorgan. I det avseendet hade alltså gamle Blumenbach en poäng. Människan är speciell till stor del just på grund av sina händer.

Käsikirjas senare del skildrar handens samhälleliga och kulturella betydelse; handen som ett verktyg, handsignaler, samt handens och språkets samband. Vi möter Friedrich Engels åsikter om hur människan med hjälp av sina händers arbete bildligen lyfte sig upp från resten av djurriket; Rousseaus idéer om att undervisa skolbarnen i handarbeten; Muhammad Alis boxningskonster; handprotesernas historia; en diskussion om teckenspråk, och mycket, mycket annat. Man får en känsla att praktiskt taget alla ämnen som har ens en tangentiell anknytning till handen tas upp.

Käsikirja är full med fascinerande detaljer och upplysningar. I själva verket är den så full av dem att det stundvis kan bli svårt för läsaren att se skogen för träden och komma ihåg bokens egentliga tema. I sin avsikt att få så mycket information som möjligt inpackad i boken går författarna ibland för långt. För varje person som omnämns i texten – även om det bara är helt förbigående – anges såväl nationalitet som födelse- och dödsår. Likaså anges de vetenskapliga namnen för alla organismer och anatomiska begrepp som omnämns i texten, oberoende av om de egentligen är väsentliga i sammanhanget eller inte. Detta leder till att textens läsbarhet ibland blir lidande. Det kunde gott ha sovrats en hel del bland alla dessa parentesomslutna årtal och latinska begrepp.

Beträffande de fakta som presenteras i boken finns det över lag inte mycket att anmärka på. Författarna är uppenbart djupt kunniga i sitt ämne och de få felaktigheter som förekommer är rätt triviala. Ett exempel på ett sådant litet fel finns i kapitel 3, där det påstås att det var den franske zoologen Georges Cuvier (och inte Johann Blumenbach) som föreslog namnet ”Bimana” eller ”Bimanes” för den ordning som människan borde klassificeras i. Ett stilistiskt fel som däremot konsekvent upprepas är författarnas sätt att skriva vetenskapliga namn på djur och djurgrupper med liten bokstav. Det skall inte vara homo sapiens utan Homo sapiens, och det skall inte vara primates utan Primates – bara för att ta två exempel.

Käsikirja är, som sagt, en massiv bok. Detta leder ironiskt nog till att den inte kan anses vara en verklig ”hand”-bok. För detta ändamål är den för tung och otymplig. (Författarna är medvetna om att bokens omfång kan göra den fysiskt svårhanterlig. De ursäktar sig dock genom att påpeka att boken lätt kunde ha blivit ännu längre än vad den nu är!) För vem är då Käsikirja avsedd? I bokens inledning uttrycker författarna förhoppningen att den skall vara till nytta och nöje för alla som är intresserade av handen och dess funktion; såväl forskare och konstnärer som vanliga lekmän. Det är en förståelig förhoppning – och vilka författare vill väl inte att deras böcker får den vidaste tänkbara läsekrets? Man undrar dock om inte många potentiella läsare blir avskräckta av bokens volym. Käsikirja är inte ett egentligt uppslagsverk; det är inte alldeles lätt att leta fram specifik information i den. Vill man göra detta blir man tvungen att läsa långa avsnitt av löpande text. Det är beklagligt att boken inte har ett sakregister. Ett personregister finns nog, men ett sådant är ju till föga hjälp om man snabbt vill kolla upp vad boken har att säga om ämnen som till exempel vänsterhänthet, fingernaglarnas struktur eller ursprunget till begreppet ”hålla tummarna”.

Litteraturförteckningen är omfattande. De flesta väsentliga arbeten som behandlar människans händer finns med. En mild överraskning kan man uttrycka över att endast fyra av den brittiske zoologen Desmond Morris arbeten konsulterats; Morris har publicerat ett rätt stort antal böcker som kunde anses vara relevanta ur denna boks synvinkel. Särskilt hade man förväntat sig en hänvisning till hans bok Manwatching (1977; utgiven på svenska respektive på finska under rubrikerna Människan: en fälthandbok och Eleet kertovat, ilmeet puhuvat), som innehåller en rätt detaljerad genomgång av handens bruk som kommunikationsmedel.

Käsikirja är måttligt illustrerad med svartvita teckningar och fotografier, mest detaljbilder av handens anatomi och bilder på konstverk med någon slags anknytning till handen eller handens funktioner. Personligen saknade jag bilder på till exempel de vanligaste hand- och fingersignaler som brukas i olika kulturer. Det hade också varit trevligt om boken, trots de extra produktionskostnader som detta hade medfört, även innehållit några färgbilder.

Dessa kritiska kommentarer till trots är huvudomdömet om Käsikirja klart positivt. Boken har definitivt förutsättningarna att bli en klassiker inom sitt område. Författarna förtjänar en rejäl handskakning för sitt arbete.

HENRY PIHLSTRÖM