Kommentarer: ANNA ROTKIRCH

Trängd stormakt eller maffiastat?

Femtusen döda, dubbelt fler sårade, närmare en och en halv miljon vars liv direkt påverkats. För ett år sedan var ett blodigt inbördeskrig i Ukraina det allra värsta scenariot. Nu är vi där. För ett år sedan trodde just ingen att Rysslands relationer till väst skulle frysa så snabbt. Nu känns det redan svårt att se en hoppfull väg ut ur dödläget.

Under Nya Argus paneldiskussion om Ryssland och Ukraina på bokmässan i Helsingfors i höstas tillfrågades panelisterna – som nästan alla medverkar i detta nummer – vilken händelse de personligen tänker tillbaka på som en avgörande vändpunkt. För en var det demonstrationerna på Majdan under vintern 2013–14 och i synnerhet den första större sammandrabbningen med regeringsstyrkorna i februari. För en annan var det Rysslands ockupation av Krim i mars. För en tredje ungdomarna som brann till döds inne i fackföreningshuset i Odessa i maj.

För mig själv var det nedskjutningen av Malaysian Airlines plan MH17 i slutet av juli. Jag hade just flugit en liknande lång sträcka över Uralbergen och tänkt, som man gör, på vad som händer med barnen därhemma om vi nu kraschar. Jag hade tid att följa med just den katastrofen, lyssna på bandet där separatistsoldaten plockar i bråtet och börjar undra varför inga kroppar är klädda militärt, vafan, här är ju toapapper och ett indonesiskt pass. Jag slogs av det psykologiskt riktiga i hans reaktion. Det var ingen tårfylld ånger utan ilsket självförsvar, vad hade de här att göra, det här är en krigszon! (Det finns givetvis de som anser att också det ljudbandet fabricerats. I så fall har Kiev både snabba och skickliga dramaturger.)

Ockupationen av Krim kommer som god tvåa i mitt minne. Den vårkvällen reste jag hem med tåget från Vasa och ringde till en kollega i Petersburg. Vi undrade om den ryska gränsen skulle stängas, om e-post och sociala medier skulle stängas, och hur hon då skulle handla. Hennes uppdateringar från 2014 publiceras också i det här numret, ett tidsdokument över hur kriget drabbade den ryska intelligentian.

Tragedier kan inte rangordnas. Nyheter berör mera då de människor och länder man känner berörs, eller man helt enkelt råkar vara nå- och sårbar. Det sägs att vår hjärna inte klarar av att ha mer än ett visst antal nära vänner, och man kan fråga sig om det inte också gäller fiender? Och internationella konflikter? Eller kan någon engagera sig helhjärtat i Nigeria, Ukraina, Pakistan, Irak, Syrien och Palestina samtidigt? Då Charlie Hebdos redaktion mördas är jag, under några dygn, inte lika arg på Putin.

När de nya mentala ridåerna formar sig mellan öst och väst ter sig de flesta scenarier obehagligt välbekanta. Många finländare, också bland de yngre, minns vinterkriget och släktingars berättelser. Ryssar minns, som Zinaida Lindén beskriver i numret, också andra världskriget och släktingars berättelser. 70 år gamla illdåd berättar hur vi ska tänka om östra Ukraina idag.

Bland förklaringarna i väst till Rysslands beteende tävlar två olika tolkningar, den geopolitiska och den kleptokratiska. Den geopolitiska tolkningen menar att Ryssland gjorde fel, men på ett begripligt sätt försvarar sina geopolitiska intressen. Krim har på det stora hela historiskt tillhört Ryssland och vill gärna göra det igen, Ryssland borde inte trängas in i ett hörn och förnedras av Nato och EU. Gränsstaterna gör bäst i att signalera god vänskap och neutralitet, hur nyckfullt den retliga björnen än beter sig.

Den här versionen av Paasikivi-Kekkonen-linjen har mycket som talar för sig, inte minst ur finländskt perspektiv. Lätt förvånande är ändå hur ofta de som stöder den här tolkningen hittas bland de politiska grupperingar som även tidigare ville förstå grannen, det dåvarande Sovjetunionen. Till exempel vänsterns protester mot sanktionerna ljuder konstigt bekant, vare sig de höjs i Finland eller Grekland. Samma argument med vilka socialismen skulle stödas tillämpas nu för att ”förstå” ett av världens mest ojämlika, rättslösa och korrumperade samhällen. En annan blind fläck är att den här tolkningen inte just alls beaktar hur den nya imperialismen påverkar utvecklingen inom Ryssland.

Den kleptokratiska tolkningen utgår från Kreml och vem som grabbade åt sig makten och rikedomen då Sovjet föll samman. Putins krets ”stal Ryssland” och förstör nu landet för att skydda sig själv. Anne Appelbaums recension i ¨New York Review of Books (18.12.2014) av politologen Karen Dawishas Putin’s Kleptocracy: Who stole Russia? är ett av de bästa exemplen på den här analysen. Applebaum citerar Dawishas inledning:

I stället för att uppfatta Ryssland som en ung demokrati som tampas med historien, tillfälliga självhärskare, tröga massor, byråkratisk inkompetens eller dåliga västliga råd, drar jag slutsatsen att Putin och hans krets redan från början strävade efter att skapa en auktoritär regim styrd av en sammansvetsad klick.

Journalisten Lev Ragozin uttrycker samma uppfattning i förhållande till Ukraina:

Detta krig […] handlar inte så mycket om att Ukraina lutar sig mot väst och att Ryssland försöker dra det i en annan riktning. Det handlar om maffiastaten: en brutal kleptokrati som ersatte det kommunistiska systemet i det forna Sovjet – som motsätter sig utvecklingen mot större transparens och laglydighet.

De med geopolitisk förståelse talar för diplomati och hävda sanktioner, de som ser Putin som kleptokrat anser att sanktioner är det minsta man kan göra och att militär hjälp till Ukraina borde diskuteras, eller åtminstone ordentligt ekonomiskt stöd för att hindra att landets ekonomi kollapsar.

Vem man än håller med om här, blir frågan i båda fallen hur och varför ett högt utbildat folk gått med på att stöda – inte bara legitima geopolitiska intressen, utan en hatisk och uppblåst retorik och frånvaron av demokrati.

Många ryssar offrar arbete, inkomst, hälsa eller livet för att tala ut. Men massorna gör det inte. Kring fyra femtedelar av ryssarna sägs stöda presidenten. Ja, ryska sociologer baxnar inför den rekordsnabba utvecklingen: samma medelklass som hösten 2010 djärvt protesterade mot Putin, krävde ärliga val och ny politik, stöder nu honom i gallup efter gallup – åtminstone fram till Rysslands nuvarande ekonomiska kris. Sociologernas förklaring är att ryssarna under de senaste åren åter, som på Sovjettiden, börjat svara i opinionsundersökningar så som de tror att de förväntas svara.

Varför måste det vara så? Många betonar den strukturella orsaken till symbiosen mellan folk och stat. Den ryska medelklassen lever inte av den privata sektorn, utan av statliga jobb. Mycket få har råd att inte ta hot om uppsägningar och karriärstopp på allvar. Olje- och gassektorn, som står för två tredjedelar av exporten, är inte arbetsintensiv. Som historikern Alexandr Etkind påpekat, är det endast kring en procent av Rysslands arbetskraft som sysslar med att producera och distribuera det mesta av välfärden. Därmed är eliten egentligen oberoende av de flesta ryssars arbetsinsats. Det uppstår i stället ett beroende där medborgarna får lön av staten mot att staten får stöd av medborgarna.

Innehållet i den ideologiska pakten är delvis slumpmässigt. Det kunde, anser många, ha varit en liberalare version än den nuvarande. Om den analysen stämmer är den ryska eliten i sig till exempel inte djupt troende eller homofobisk. Den började sprida ortodoxi och homofobi för att det var ett enkelt sätt att uppblåsa motsättningen mellan ”väst” och oss. Ryskheten är bara en dekoration, som Anna Temkina skriver i det här numret.

Fast om den här krisen lärt oss något är det att inte underskatta nationalismens kraft, dekoration eller inte. Den kluvna inställningen till Putin gäller ju också delvis i diasporan, som inte är beroende av den ryska statsmaktens löner. Förra månaden publicerade Taloustutkimus en enkät, enligt vilken 40 procent av Finlands ryska minoritet anser att finländska media är pålitligare än de ryska. 13 procent ansåg att Rysslands media är trovärdigare.

Resten – alltså de flesta – tog inte ställning.

Om vi bortser från nationella identiteter torde det stå utom all tvivel var de journalistiska principerna för tillfället iakttas lite bättre. Men det bortseendetkan vi inte göra. Fakta talar sällan för sig och i synnerhet inte nu.

16.2.2015

Tillägg 1.3.2015: Sedan Nya Argus temanummer på temat Post-Sovjet gick i tryck har det officiella antalet dödade i Ukraina ökat till nästan sextusen människor och en ledande rysk oppositionspolitiker blivit brutalt mördad ett stenkast från Röda torget. Vi tillägnar detta nummer minnet av Boris Nemtsov, 9.10.1959-27.2.2015.