Fosterländska dikter (I-V)

I

Född i republiken Finland

Känner mitt land, är en del av det och

       älskar det

Också hatat det, som jag ibland har

       hatat mig själv

Vi har både hatat och frusit ihop

Jag känner starkt för mitt land, jag känner att det

       är en bärande del av mig

Jag känner mitt land som jag känner mitt eget

       kött och blod

Jag är en del av det landet, hemlandet, födslolandet

Här blev jag till ur en äggcell och en spermie

Mammas och pappas, båda är döda sedan länge, men de

       dröjer kvar i kromosomerna

Minnen, drömmarna

Det var  f ö r v å n i n g  jag kände när jag märkte 

       var jag hamnat

Av mina två systrar lever bara den äldre, frid över

       min lillasysters minne

Det var krig när vi var små, kriget var det normala

Det var ont om allt, det var det normala

Det var pappas förtjänst att inte Stalin kom hem till oss

       och dödade oss

Pappa var i luftvärnet, det var inte lätt att träffa de små

       prickarna högt på den svarta himlen

Med en kanon, bland alla irrande strålkastarljus

Suomi Filmi visade långa rader av kistor inlindade i vita

       flaggor med blåa kors

Vi var bäst på att stupa, många vi kände kom aldrig hem

       hittades aldrig

Påstods det

Vi var bäst på många saker: mörkläggning, långdistanslöpning

       boboll och molotovcocktailar

Bäst på att tiga och lida still, bäst på att svära, bäst på att frysa

Det fanns två fosterland, vinterlandet och sommarlandet

Vinterlandet med tidig väckning, skyndsamt till skolan, kvällar

       med vägglöss och barnförbjuden bio

En väldig hunger efter karameller

Sommarlandet igen: sväva med kanot över fjärden, fånga ål

       äta fil, fester på ungdomsgården, slagsmål

Allt som var på riktigt hände här hemma, på våra bakgårdar, i

       mammas och pappas sängkammare, i hemknutarna

Det fanns inget land som mitt land, det fanns inget annat land, det var

       det enda landet som fanns

Det vita landet med de blå korsen, de tusen korsens land, mitt

       kyliga fosterland

Som jag älskade redan som barn, utan att jag

       visste om det

Nu vet jag det, sent omsider förstod jag hur mycket jag älskar det

II

Mänskorna i mitt land är lika värda, en är inte

       förmer än en annan

Kvinnan och mannen är olika men lika värda

Med lika möjligheter att få lära sig, att gå i skola

       välja yrke, bli det man vill bli, det

som man har fallenhet för och vilja att förverkliga

Mänskorna i mitt land föds till ett likvärdigt liv, växer

       i kärlek och omsorg, blir sedda och

hörda, respekterade och tagna på allvar för vad de är

Sådant är mitt fosterland

Sådant är mitt fosterland inte

Fattigdomen mötte jag först när de hemlösa pojkarna frös

       ihjäl på gatorna

Jag fick ta emot de döda och nästan döda pojkarna på

       intensiven där de överlevande avundas de döda

För många blev självmordet den första utlandsresan

Vilka ville jag stödja: de rika och nöjda eller de försummade

       och betryckta?

Borgarna behövde mig inte och jag inte dem – på det sättet

       blev mitt val enkelt och självklart

III

Om jag, som min pappa, hade tvingats tillbringa fem år

       av min ungdom vid fronten

avskild från min hustru och mina små barn, i ständig

       livsfara, utan annat mål än att överleva

Hur hade jag då reagerat?

Hur hade jag reagerat på att min son efter krigsslutet

       tog avstånd från det jag gjort och ironiserade

över min fosterländska insats, förlöjligade den i studentikosa

       kåserier och kabaréer, blev nästan

kommunist eller åtminstone socialist och radikalpacifist

Hade jag då, i hans ställe, beundrat och accepterat hans idéer?

Hade jag ens hyst honom i mitt hem?

Hög tid att fundera på nu när sonens liv är på slutrakan

       och fadern har varit död i trettio år

IV

Hur farlig är en granne som bränt alla broar och som därför

       ingen återvändo har, som

bygger sin expansiva våldsstrategi på svek och lögner

Hur farlig är en granne som bygger sin framtid på dimridåer

       och önskedrömmar utan verklighetsförankring

Hur farlig är en granne som ständigt fruktar för sitt liv och inte

       vågar äta den mat han erbjuds av skräck att bli förgiftad

Hur farlig är en sådan granne

Om han förråder sitt folk hellre än att medge att han har fel 

Hur farlig är en sådan granne

Skall vi arbeta för att ytterligare isolera honom och undvika allt

       samarbete

Skall vi öppet visa vårt förakt och vår avsky

Eller?

Ska vi ändå vara öppna för diskussioner och förhandlingar?

Skall vi visa att vi trots allt tror på en fredlig väg?

Hur farlig är en granne som är beredd att dö för sin egen villfarelse

V

(vulkaner av lust och vattenfall av gråt)

Mänskor som kommer hit från andra länder förundras över

       att vi är så tysta och nästan aldrig säger nånting

Vi hälsar inte och besvarar givetvis inte främlingars hälsningar

I bussar och spårvagnar är det tyst och stilla som vid en likvaka

Då vi inte tummar på våra paddor och iphones vänder vi blicken

       inåt mot våra bottenfrusna själar

Även den eldigaste spanjor och den mest karismatiska amerikan

       tystnar så småningom och blir som vi 

Här  g ö r  vi saker i stället för att prata, så enkelt är det

Vad tjänar det till att bråka och skrika när man kan  g ö r a  saker

       som visar hur lite prat betyder

När vi samlas för att ha roligt säger vi ”int har vi väl kommi hit

       för att prata heller”

Vi korkar snabbt upp och dricker ur den första av våra

       brännvinsflaskor

När vi druckit ur händer det ju att vi vill sjunga och svära lite och

       få ut allt det som vi tyst och tåligt burit inombords

Det som inte utlänningen förstår är att bakom våra igenbommade

       ansikten finns vulkaner av lust och vattenfall av gråt

Att vi är helhjärtade riktiga äkta kännande lojala omtänksamma

       och rejäla mänskor

Hur skulle en utlandspellejöns fatta ens en så enkel sak

Claes Andersson