Kretsar kring ljudet av tystnad

När jag var liten brukade min kompis Johanna och jag leka Simon & Garfunkel. Vår bravur var Bridge over Troubled Water. Det var också det albumets omslag som gav oss vår uppställning, på det står långe Art till hälften skymd bakom korte Paul. Längdskillnaden mellan Johanna och mig var inte så stor men det löste vi genom att jag, som var rödhårig som Art, stod på sängen och sjöng och hon, som faktiskt var lite lik Paul, på golvet framför mig. Ända sedan dess har jag känt en särskild närhet till sångarduon.

I slutet av mars 2012 reste jag till Japan. När jag vid nio på morgonen landade på Narita flygfält hade jag sovit bara tre timmar – på sömnpiller, jag hade inte somnat annars, planet skakade och ljuset från lampor och skärmar flimrade i kabinen. Ombord på tåget in till Tokyo kände jag huvudvärken krypa på, hostade lite, och en vänlig japanska gav mig två karameller som genast fick mig att känna mig bättre. Jag tog metron till Asakusa där jag skulle bo. I det traditionella marknads- och tempelområdet vimlade det av folk, det vill säga japaner, mycket få västerländska turister syntes till. Jag skulle få mitt rum först klockan tre och gick till ett litet folkligt ställe och åt en skål med nudlar, grönsaker, räkor och champinjoner. En känsla av lugn rådde trots vimlet. Sedan drack jag en kopp svart kaffe på ett bakgatscafé där de spelade Simon & Garfunkels The Sound of Silence.

Några år tidigare hade jag haft The Sound of Silence som ringsignal i min mobil. När jag satt på ett café eller i en buss hände det att någon började nynna med när min telefon ringde. Det var en instrumentalversion som då spelades upp, fast det var sångens ord som fått mig att ladda ner ringsignalen. Egentligen var det bara två meningar i den jag fäst mig vid: börjans ”Hello darkness, my old friend / I’ve come to talk with you again”, och mot slutet: ”’Fools’, said I, ’You do not know / Silence like a cancer grows’”. Lite hade jag väl också noterat de upprörda anklagelserna i mitten: ”People talking without speaking / People hearing without listening”. Men jag brydde mig inte om att leta reda på orden till hela sången, de två meningarna gav den suggestionskraft och tyngd nog, och varje gång min telefon ringde påminde de mig om det omtumlande skeende som mitt liv då var inne i.

Senare har jag läst att de första orden i sången går tillbaka på den situation som de blev till i. Kennedymordet 1963 ska visserligen också ha funnits i bakgrunden men enligt Paul Simon gick det till såhär när han i början av år 1964 kom på dem:

Det viktigaste med att spela gitarr var ändå att jag då kunde sitta för mig själv och spela och drömma. Och jag var lycklig när jag gjorde det. Jag brukade gå in i badrummet, för det hade kakel som gav en svag ekoeffekt. Sedan vred jag på kranen så att vattnet rann (jag tycker om ljudet, det har en väldigt tröstande verkan på mig) och spelade. I mörkret.

Orden ”Hello darkness, my old friend / I’ve come to talk with you again” hade i sin tur en väldigt tröstande verkan på mig. Mörkret som något vardagligt man kan heja på, söka upp för att prata med, vill träffa som man vill träffa en gammal vän. Varken hotfullt eller skrämmande utan bekant, om än en aning tillknäppt. Att veta att orden beskriver situationen de kom till i minskar inte för mig deras kraft, tvärtom. Bilden av den helt unge Paul som sitter i badrummets mörker och spelar gitarr med vattnet brusande ur kranen känns mera magisk än prosaisk. Mörkret blir ett litet rum som det strömmar och ekar i.

Mörkret, eller tystnaden. Jag föreställde mig den gamle vännen inte bara som mörkret utan också som tystnaden i sångtiteln. Mörkret som tyst, tystnaden som mörk, men strömmande och ekande. När tystnaden längre fram i sången jämförs med en cancertumör, ”Silence like a cancer grows”, förde jag min fria tolkning vidare och föreställde mig också cancern som en gammal vän, mörk och tyst visserligen, men ändå någon man kan och vill ha kontakt med. Orden fick sin laddning av att jag vid det laget hade konkret erfarenhet av cancer – min mor hade dött i sjukdomen och jag hade också själv haft en liten tumör. Trots att den var helt och hållet bortopererad kändes det som om jag ännu inte vare sig ville eller kunde sluta umgås med den.

Jag tycker i allmänhet illa om att cancer används som en metafor. Den som gör det vill för det mesta peka på att en viss företeelse som verkar obetydlig kan vara förödande för hela samhällskroppen ifall den inte stoppas i tid. Cancern blir en symbol för någonting lömskt som växer i skymundan, i tystnaden då, i mörkret. Jag tycker illa om metaforen för att den spelar på den fasa som cancer förknippas med, och därför gör stora mängder människor som direkt eller indirekt drabbats av sjukdomen illa till mods. När jag sent omsider googlar The Sound of Silence och för första gången läser igenom orden från början till slut inser jag att metaforen används i sången just på det sättet. Fjärde versen lyder i sin helhet:

”Fools”, said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed
In the wells of silence

Paul Simon ska själv ha sagt att The Sound of Silence inte bottnar i någon djup upplevelse av kontaktlöshet utan i postpubertal angst, ”men på något plan var den sann och fann resonans hos miljoner människor”. Jag tänker mig att en stor del av dessa miljoner liksom jag snappade upp i stort sett vad de ville, och lät sin tolkning styras av den suggestiva musiken, som stegras mot mitten till en sorts upprört ropande för att sedan bli lugnare igen, man kan säga just tröstande. Orden ”the sound of silence” upprepas gång på gång likt en besvärjelse, och när de för sista gången tonar ut kan man höra tystnaden. Dit har man tagits av sången, och dit tas jag fortfarande. Och inte nu heller uppfattar jag ljudet av tystnaden som följer som förödande.

Numera hörs fågelsång när min mobil ringer, men The Sound of Silence kommer jag alltid att minnas som en ledsagare som hjälpte mig att bli frisk och acceptera att jag varit sjuk. Jag värjde mig instinktivt mot de uppmaningar som slentrianmässigt riktas till den som insjuknar i cancer: att det gäller att ”kämpa” och ”övervinna” sjukdomen, visa sig vara den starkare. För hur kan man skilja sig från sin sjukdom? Den är ingenting som angriper en utifrån, utan ens egen kropps celler har av någon anledning börjat dela sig på ett okontrollerat sätt. The Sound of Silence, som jag då (miss)tolkade den, påminde mig varje gång min mobil ringde om att jag kunde se cancern som vänskapligt sinnad, som något, någon man kan söka upp och prata med, för att man vill göra det.

Ibland tänkte jag mig till och med att jag skulle kunna få någon form av svar, att tumören exempelvis skulle kunna tala om för mig vad jag försummat och nu borde ge större uppmärksamhet om jag ville bli, och förbli, frisk. Den ”talade” naturligtvis aldrig om någonting för mig. Nu många år senare tänker jag att vad den framför allt gjorde var att förändra mitt sätt att förhålla mig, till mig själv och andra, till världen och verkligheten, till orden och tystnaden – till det som inte kommunicerar, som tiger, som ger sig till känna just genom sin otillgänglighet. Vad den gav mig var en större förmåga till uppmärksamhet, inte en skärpt sådan, utan snarare en vid och utsträckt uppmärksamhet av tålmodig art. Jag tvingades stanna upp och långsamt finna mig i att mycket, kanske det mesta, av det som är livsavgörande är otillgängligt, okommunicerbart, aldrig kommer att sluta tiga.

Men varför alls se tystnaden som någonting negativt, ett hinder, potentiellt nedbrytande? Varför inte i stället låta den utöva sin verkan utan någon förväntan om att få några ”svar”, om att tystnaden ska övergå i någonting annat, i det skrivna eller talade? Jag försöker föreställa mig tystnaden, vitheten, mörkret, det odifferentierade i sig, och inte som bakgrund eller förstadium till ord eller ljud. Jag inser att många kallar detta odifferentierade och otillgängliga Gud – och skulle helst inte slå in på den vägen.

På prov letar jag ändå upp AA:s tolv steg och formulerar om de tre första punkterna så att de i stället för alkohol och Gud handlar om tystnaden:

1. Jag erkände att jag var maktlös inför tystnaden – att mitt liv hade blivit ohanterligt

2. Jag kom till tro att tystnaden kunde återge mig mitt förstånd

3. Jag beslöt att lägga min vilja och mitt liv i tystnadens händer.

Och jag kan inte förneka att den beskrivningen känns som en ganska riktig sammanfattning av den process jag då gick igenom.

I Richard Linklaters Before Sunset säger den ena hälften av filmens kärlekspar, Céline, spelad av Julie Delpy, om just Gud (som jag alltså helst inte skulle dra in, men om jag nu ska göra det bör det kanske göras på det här sättet, subjektivt och hypotetiskt):

Jag tror att om det finns någon form av Gud är det inte i någon av oss, inte i dig eller mig utan bara det här lilla mellanrummet mellan oss. Om det finns någonting magiskt i den här världen måste det vara i strävan efter att förstå när någon försöker säga någonting. Jag vet, det är nästan omöjligt att lyckas men vem bryr sig egentligen? Svaret måste finnas i försöket.

Men det där lilla mellanrummet där något kan synas eller sägas som man kan försöka förstå, finns det inte också inom oss? Är det inte det mellanrummet som gör till exempel läsning möjlig, i form av ett inre möte med en annan röst? Och kan vi inte urskilja mängder av röster inom oss också när vi inte har satt igång dem med en bok eller något annat yttre hjälpmedel? Bland dem sådana som för det mesta tiger, stora inre vidder som är otillgängliga också för oss själva, som kanske aldrig kommer att yppa någonting. Om det finns någon form av Gud tror jag att det är i försöket att förstå när någonting ger sig till känna inom eller utom oss, om det så är genom sin frånvaro och bortvändhet. I beredskapen att då stanna upp, vidkännas dess betydelse och låta sin uppmärksamhet tänjas ut och sträckas.

Om tystnaden kan man tala och skriva bara genom att bryta den, med ord, som jag gör här nu. En aforism av den finska poeten Mirkka Rekola lyder: ”Också när jag pratar hör jag mig själv vara tyst.” Även Rekola var en ledsagare som hjälpte mig att bli frisk och acceptera att jag varit sjuk. I hennes poetik är språkets motsatspar – dag och natt, sjukt och friskt, tystnad och tal – inte poler som utesluter varandra, utan sinsemellan avhängiga, liksom en vinge behöver den andra vingen för att bli bärande. Hon talar om en ”parens process” där de språkliga motsatserna sätts i rörelse, förändras och upplöser sig i en organiskt växande enhet, som ett träd eller stigande vatten. Ofta åstadkommer hon denna uppluckring genom att gå in i en av språkets minsta beståndsdelar, ordet, och visa på dess inneboende kraft och mångtydighet. När jag översätter hennes dikter når jag ofta fram till de smältpunkter där ordens betydelser sprids ut och tystnaden tar över, men lyckas inte alltid ta mig ut igen med hjälp av en svensk motsvarighet. Så utgörs exempelvis det finska ordet för ”värld”, ”maailma” av två mindre ord: ”maa” som betyder ”jord” och ”ilma” som betyder ”luft”. Denna ”jordluft” kunde Rekola naturligtvis inte låta bli att göra poesi av, och efter det blir alla hennes dikter där ordet förekommer utan en viktig dimension i översättning. På liknande sätt har hon gått in i och löst upp flera andra ord inifrån. Jag har därför för det mesta nöjt mig med att översätta dikter där motsättningarna spelar inte i, utan mellan orden:

Även om jag skulle kunna ropa på dig
sjunger jag med sluten mun, och huset skälver
i vattnet, ett eko, frånvarons stora kropp.

Här slutar mitt kretsande kring tystnaden. Men för att få ljudet av den att vidga sig tar jag vad jag har, några ord, och förmår med dem Bashos groda att hoppa:

Den gamla dammen
En groda hoppar i
Ljudet av vatten

Och ljudet av tystnad.