Är EU värt att bevara?

Unionen ska bygga på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Artikel 2, EU-fördraget (efter konsolideringen av Lissabonfördraget)

Den självgodhet jag, som identifierar mig som finlandssvensk, finländare och europé, kan känna över att kontinenten jag härstammar ifrån är fylld av de mest subtila konstverk, den vackraste arkitektur och de mest fantastiska kulinariska upplevelser blir som bortblåst när jag besöker Holocaust Memorial i Washington, D.C. Videotagningar av folk som marscherar och bränner böcker, de utställda järndörrarna till gaskamrarna, berättelserna om samhället som sluter ögonen, allt detta ter sig overkligt. Men det är också Europa, eller rättare sagt, det var Europa. Jag tillhör lyckligtvis en generation för vilken krig och extremism hittills varit mycket abstrakt – vi har vuxit upp i ett enat EU-Europa, där raserandet av gränser tett sig som en del av en positiv och fredlig utveckling mot det bättre. Att vara progressiv har varit lika med att vara pro-europé.

Men hur ska vi då förhålla oss till EU nu när Grekland blivit förnedrat av en eurofamilj där de politiska ledarna istället för att söka europeiska, solidariska lösningar, tycks vara inbegripna i ett race to the bottom för att rädda sitt eget skinn genom att spä på nationella fördomar istället för att medge att den politik som påtvingats Italien, Portugal, Spanien, Irland och Grekland inte fungerat.

Ett alternativ som många med socialt samvete kan tänkas ty sig till är att söka räddningen genom att splittra EU. Bland andra har den unga brittiska vänsterns tongivande kolumnist Owen Jones i The Guardian 14.7.2015 skrivit att vänstern inför den stundande brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap bör ta ställning för ett utträde ur unionen. Hans argument är att greklandsfallet visar att EU endast skyddar kapitalistiska intressen och att EU på grund av sin konstruktion inte går ihop med vänstervärderingar. Jones är inte ensam om sin åsikt. Brittiska Labour-partiets ledande ordförandekandidat, den 66-årige Jeremy Corbyn, är inte heller odelat förtjust i EU, åtminstone inte i dess nuvarande form. Det är kanske inte heller konstigt att en yngre generation, som är trött på att inkomskillnaderna vuxit och arbetsmarknaden blivit mer prekär, och den äldre vänstergenerationen som från början varit skeptisk inför kapitalets fria rörlighet möts här. Folkomröstningens resultat kommer att spela en roll för hela EU:s framtid, så den debatt som nu äger rum i Storbritannien är viktig att följa. Det är också viktigt att förstå varför EU-kritiken vinner mark hos många. Känslan av politisk utrymmesbrist i dagens läge gör att den ideologiska vägen ut för många kan bli att rasera hela EU-projektet. Man måste skapa andrum, helt enkelt, annars kvävs man.

Men nationalism är inte heller denna gång vägen framåt för progressiva krafter. Istället bör man erinra sig den grundläggande insikten om varför djupare EU-integration behövs. Därtill måste EU komma ifrån den rådande ”austerity-dogmen”, samtidigt som tanken på gemensamma institutioner för ett gemensamt EU bör ersätta idén om ett splittrat EU med splittrade institutioner. Den ideologiska grunden för nödvändigheten av ett förenat Europa kan bland andra tillskrivas politikern och tänkaren Altiero Spinelli. Spinelli skrev, med insikter härstammande från ön Ventotene, där han satt inspärrad som politisk fånge under andra världskriget, att skiljelinjen mellan progressiva och reaktionära partier inte längre gick mellan dem som ville ha mer eller mindre demokrati eller mer eller mindre socialism. Istället gick gränsen mellan dem som ville arbeta för att vinna nationell makt och därmed sökte stöd för sina maktanspråk i hemlandet, och dem som försökte kanalisera människors passioner för att bygga en internationell politisk enhet. Det förra, att bygga politiken på nationalism, leder enligt Spinelli obönhörligen till att extremisterna och totalitaristerna vinner i slutändan. Är det då så att idén om ett förenat Europa, efter vad som skett i Grekland, måste betraktas som befängd, att den endast är fantasier och en utopi? Svaret på frågan är både ja och nej: EU måste reformeras så att unionen kan bli ett instrument för att faktiskt skapa en bättre vardag åt européerna. Det å sin sida innebär, att den progressiva delen av Europas politiska spektrum slutar anamma det som bland andra socialdemokraten Jutta Urpilanen säger i HBL 23.7.2015, nämligen att ”[…] i Europa godkänner man humanitär hjälp, men aldrig att man betalar ett annat folks skulder” och att ”i ekonomiska frågor är det naturligt att man ser till sina egna intressen, men i flyktingfrågor är jag liberal”. Urpilainen upprepar egentligen det som blivit också de europeiska socialdemokraternas och den politiska mittens linje. Man vill separera ekonomin från de övriga frågorna, som om det inte skulle ligga en värdeladdning i valet att acceptera den rådande åtstramningspolitiken. Åtstramningen, som ingalunda är ny som politisk tanke, slår obönhörligen mest mot de svagaste i samhället eftersom den i grunden handlar om att strypa socialförmåner och minska köpkraften hos befolkningen i gemen, vilket påstås öka konkurrenskraften. Det i sin tur är mycket svårt att, åtminstone i sin mest dogmatiska form, se som någotsånär progressiv politik. Men när även de till synes progressiva krafterna nu anammat åtstramningen, med den fiktiva nödvändigheten som argument, blir det lätt för kritiker att skylla på att EU i sig självt är orsaken till att arbetslösheten i Syd-europa är hög och att barnfattigdomen i Grekland ökat. Saken blir inte heller bättre av EU:s oförmåga att tillräckligt seriöst angripa skatteparadisen, den skandalösa bristen på demokratisk insyn i hur handelsavtal uppkommer eller oförmågan att skapa en gemensam flyktingpolitik. Det är dock viktigt att minnas att det inte är EU i sig självt som skapat problemen. Tvärtemot Timo Soinis sloganpopulism försvinner inte problemen om EU försvinner, de blir bara större.

I detta nu får visserligen EU som abstrakt politisk enhet ge bränsle åt dem som med social rättvisa som argument vill stänga gränser – som om det skulle trolla bort de underliggande problemen som den globala kapitalismen bereder oss. Vad som gäller är att arbeta för att rikta människors passioner till att bygga ett gemensamt Europa för medborgarna, där solidaritet kan förverkligas i praktiken genom en gemensam ekonomisk politik som även möjliggör direkta inkomst-överföringar inom unionen. Det i sin tur kräver gemensamma institutioner och en tanke om att EU är ett projekt i vilken utvecklingen av institutionerna och integrationen bör ske i en takt som passar alla. Krisen vi nu ser kan nämligen också till en del tänkas härstamma i den syn på EU som år 1994 framställdes av en viss framstående tysk CDU-politiker vid namn Wolfgang Schäuble. I en rapport om hur EU skulle klara en expansion till en större union argumenterade Schäuble och hans kollega Karl Lamers för att man skulle bilda ett så kallat Kerneuropa innefattande, förutom Tyskland, också Frankrike och Benelux-länderna. Till exempel Italien ansågs inte ha förutsättningar att höra till integrationens kärntrupp på grund av sin ekonomiska svaghet. Det är inte alltför långsökt att tänka att finansminister Schäuble fortfarande ser Europa genom de glasögon han skaffade sig år 1994, det vill säga med synen att de som inte anpassar sig till kärnan måste bli utslängda. Men för att Europa ska integreras i samma takt krävs en insikt om att slutmålet ska vara ett federalt Europa, där de politiska kamperna inte baserar sig på nationella intressen, utan på ideologiska skiljelinjer som inte a priori kännetecknas av vilken sida om Alperna människorna kommer ifrån. Måhända är det utopistiskt, men att på progressivt håll gräva fram nationalismen som ett alternativ, hur goda avsikterna än skulle vara, är det säkraste sättet att göra världen till en sämre plats.