Hur samvetet vaknar – Harper Lee

När Harper Lee gav ut sin första roman To Kill a Mockingbird (sv. Dödssynden) år 1960 hade hon inga stora förväntningar. Inte kunde hon veta att hennes skildring av pojkflickan Jean Louise ”Scout” Finchs uppväxt i sydstaterna under mellankrigstiden skulle vinna Pulitzerpriset, sälja över 30 miljoner exemplar och bli en av Förenta staternas mest populära böcker genom tiderna. I sitt hemland har den bland annat röstats till den mest inflytelserika boken efter Bibeln och den mest älskade romanen under 1900-talet.

Men för mycket beröm i ett tidigt skede kan kväva en ung författare och Lee tystnade för gott. Nu – över ett halvsekel senare – kommer hennes andra bok ut, vilket är en mediehändelse som bara kan jämföras med utgivningen av den sista Harry Potter-boken i USA. Den första upplagan av Go Set a Watchman (ett citat ur Jesaja 21:6) är på två miljoner och de svenska och finska översättningarna kom redan i slutet på sommaren (Ställ ut en väktare respektive Kaikki taivaan linnut).

Lee skrev romanen i slutet på 1950-talet före To Kill a Mockingbird och den handlar om Jean Louise som ung vuxen och hennes problematiska förhållande till sin avgudade far, som hon upptäcker har blivit något av en rasist på gamla dagar. Det var faktiskt manuskriptet till denna roman som Lees förläggare tyckte hon kunde skriva om till en barndomsskildring (som alltså blev To Kill a Mockingbird), eftersom dess mest levande avsnitt verkade vara tillbakablickarna till huvudpersonens barndom. Så märkligt nog skrevs denna version av Jean Louises senare liv före debutromanen.

Den Gode Fadern

Filmversionen av To Kill A Mockingbird med Gregory Peck som Scouts ensamförsörjande juristfar bidrog till att göra Atticus Finch till Den Gode Fadern, så att amerikaners ögon lätt fuktas då man nämner hans namn. Han är den rättvisa och rakryggade mannen, som hjälper alla, inte minst svarta, och alltid har tid för sina barn. Han anses ha ett hjärta av guld och vara en skönlitteraturens motsvarighet till James Stewarts fadersfigur i julfilmsklassikern It’s a Wonderful Life.

Själv har jag haft svårt att förstå att Atticus Finch blivit så dyrkad. Visserligen är han på många sätt en hygglig man, men hans tankevärld är strikt hierarkisk, inte minst avskyr han ”vitt slödder” (white trash), som inte gör rätt för sig, till skillnad från de svarta som därför bör respekteras. För mig är Atticus helt enkelt – i To Kill a Mockingbird alltså – den puritanske patriarken, som anser sig ha rätt att hata slödder med Gud på sin sida, något som amerikanska läsare tydligen accepterat eller inte fått upp ögonen för. Intressant nog är poängen med Go Set a Watchman, vars manuskript uppdagades 2011 i ett bankvalv och nu med den 89-åriga Lees samtycke publiceras, just att noggrannare granska Atticus och därmed sydstaternas förhållande till rasismen på 1950-talet, knappt två decennier efter handlingen i den förra romanen.

Rasfrågan dramatiserad

Denna tid var en vågbrytare för den svarta medborgarrättsrörelsen, inte minst i ”Djupa Södern”. Flera personer i romanen, inte minst Atticus och hans bror Doktor Finch, kritiserar USA:s högsta domstols beslut att fördöma skolsegregering och göra det lättare för svarta att registrera sig som röstberättigade, vilket Jean Louise inte kan förlika sig med efter att ha bott några år i det förhållandevis liberala och mångkulturella New York. Far och farbror står så för sydstaternas traditionella livsstil: segregeringen måste avvecklas långsamt och medborgerliga rättigheter breddas i sakta mak eftersom de svarta ännu inte är mogna att axla dem. Jean Louise, som i denna bok också tar vitt slödder i försvar, ställer sig däremot helt oförstående till sina äldre släktingars närmast rasistiska ståndpunkt. Men fast hon tycker att segregeringen omedelbart måste avvecklas bekänner faktiskt även hon att svarta ännu kan vara ”omogna”.

Med andra ord är detta brännhett stoff också i dagens USA med dess kravaller orsakade av polisens övervåld mot svarta. Och jag hoppas verkligen att romanens huvudpersons omedvetet rasistiska drag inte skall underblåsa motsättningarna i landets ständigt aktuella rasfråga. Alla romanpersoner använder den nu stigmatiserade termen Negro och de mest rasistiska av dem ordet nigger. Det skulle ju vara märkligt om författaren till den mest berömda antirasistiska amerikanska romanen nu skulle stämplas som rasist. Också avslutningens försiktiga balansgång mellan tradition och förnyelse kan reta gallfeber på folk som inte har förståelse för traditionalister i medborgarrättsfrågor. Lee borde, kan någon tycka, tydligare ha skrivit in en moralisk väktare i sin roman.

Men vad Lee här gör är att hon dramatiserar rasdiskussionen på 1950-talet genom den kanske något schematiska konflikten mellan två generationer. Jämfört med To Kill a Mockingbird saknar denna tidigare version vissa drag: den är inte berättad i första person av en livlig och älskvärd ung pojkflicka och den har inte så mycket av ungdomens livsglädje och sydstaternas charm som sin föregångare, vilken har likheter med Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Dessutom är den rätt och slätt realistisk och saknar debutens ”Southern Gothic”-motiv, såsom en mystisk enstöring, en sur gammal tant som visar sig vara morfinist och ett nattligt mord. Framför allt fattas den dramatik som så småningom växer fram i To Kill a Mockingbird i och med att Atticus försvarar en svart man som orättvist anklagats för våldtäkt av en vit flicka.