Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Förlagsfission

Det finländska kulturfältet bjuder sällan på lika dramatiska nyheter. Den 7 oktober meddelade YLE Fem:s TV-nytt klockan 17:55 helt kort att Moomin Characters grundat ”ett nytt finlandssvenskt barnboksförlag”. Under de följande timmarna framgick att åtminstone 37 författare, inklusive många av de mest kända namnen, stöder idén och är beredda att flytta från före detta monopolförlaget S&S till den nya firman. Kulturrevolution i Mumindalen.

Förlaget ”Förlaget” är en större nyhet än fusionen av Schildts och Söderströms 2011. Av flera orsaker. Dels är det större att skapa en ny institution än att bara slå ihop existerande. Dels är författarflyktens omfattning finländskt, kanske nordiskt rekord (när till exempel bröderna Siltala 2008 startade eget fick de med sig ett tiotal av WSOY:s namn). Vilket i sin tur pekar på det mest överraskande av allt: en aktör som inte kontrolleras av de traditionella Fonderna tar här över en riktigt stor kaka av finlandssvensk skönlitterär utgivning – ”lönsam” som ”olönsam”.

Att det är avkastningen på Tove Janssons verk som står för ryggraden i startup-företaget är symboliskt viktigt. Längst inne – bakom alla Muminmuggar, suddgummin och nöjesparker – finns här en kärna av äkta konstnärlighet, visserligen helt frånvarande i alla taskiga spin off-fenomen (de som hämtar in fyrken), men desto viktigare för dem som känner till originalen. Skillnaden mellan Lilla My och My Little Pony är att Tove Janssons verk har ett innehåll, en själ. Och nu styrs en del av avkastningen från hennes hårda, begåvade och kärleksfulla arbete alltså postumt till yngre kolleger. Vem kunde vara lämpligare än Mårran som mecenat?

Det är S&S två mest erfarna förlagsredaktörer från Söderströms sida, Tapani Ritamäki och Sara Ehnholm Hielm, som står för kontaktkompetensen i Förlaget. Med andra ord är det Söderströms kulturella kapital, som byggts upp av dem och deras föregångare Johannes Salminen, Tua Forsström och Marianne Bargum, som nu bryter sig loss – men med hjälp av Tove Jansson, det forna Schildts viktigaste kassakista. En smått genial manöver som i schackterminologin kallas ”rockad”.

Mumin var länge Schildts ekonomiska trygghet och kunde ha varit det också idag, om inte ledningen hade spelat bort pengarna på förlagsköp i Sverige, digitala läromedelsexperiment med mera. Schildts gick under och fusionerades, men monopolet fortsatte att begå samma sorts fel som sänkte Schildts.

Varifrån kommer det missnöje som den massiva redaktörs- och författarflykten från S&S skvallrar om? Varför överger de Fondernas trygga famn? Ett av svaren ger Parkinsons lag. Parkinson observerade på 1940-talet att samtidigt som den brittiska flottan krympte (i takt med imperiet) växte antalet amiraler. En liknande ”kommittologi” verkar fungera i Svenskfinland, där antalet skapande individer är relativt konstant över tid, medan antalet högavlönade VD:r och kompisar till VD:r som uppifrån sätts att administrera till exempel författarnas output tycks växa exponentiellt, i takt med att den skattefria avkastningen på kapitalet gör det (kapital som ursprungligen donerats för att främja kultur). Vi får en förvaltningsstruktur i form av en omvänd pyramid. Minst två chefer på varje arbetare, och om pengarna räcker till sätts ovanför varje chef återigen två chefer.

Jessica Parland-von Essens Kommentar här intill, om bristerna i den finska regeringens ledartänk – ”Företaget Finland” – kan tillämpas också på förvaltningen av staten Svenskfinland, som den sett ut under till exempel de senaste tio åren. Energiska utspel, ihålig reklamretorik, drastiska beslut över huvudet på de grupper som sitter inne med den fältspecifika kunskapen – journalister, redaktörer, författare, förlagsredaktörer med flera. Facit för satsningar som Papper, Peppar, Volt, Hbl+ (minns ni dem ännu?), samt digitala läromedel och finskspråkig utgivning på S&S-förlaget, liknar facit för rege¬ringarna Stubbs och Sipiläs väldiga ”reformpaket”: hastigt framspottade, utan förankring i den verklighet de ska landa i, mer eller mindre floppade.

Formen är här budskapet: den maniska optimismen avslöjar obarmhärtigt sin ihålighet. Det hurtiga PR-språk som förenar till exempel en Jari Sarasvuo, en Alexander Stubb och en Barbro Teir (tidigare chef för Söderströms och S&S, tidigare chefredaktör för Hbl) leder lätt i fördärvet, eftersom dess ”positiva tänkande”, dess brutala Socker-Conny-ener¬gi bara kan uppskjuta krocken med verkligheten.

Verkliga proffs känns igen på kritiskt (i betydelsen analytiskt) tänkande, inklusive självkritik. Makthavarna verkar ändå ofta välja pratmakare framför proffs, kanske för att de känner igen sig, kanske framför allt för att de ”dynamiska” ledarna i sin brist på kunskaper, reflexion och djup är lätta att styra. I Hbl:s intervju för åtta år sen kallade då nytillsatta Söderströms-chefen Barbro Teir en förlagsfusion för ”en jättedålig idé. Det är viktigt med konkurrens. Det är bra med förlag med skilda profiler” (Hbl 18.12.2007) – och det hade hon rätt i. 2011 beslöt så ägarna av de två förlagen att genomföra just denna idé med just Barbro Teir som chefsim¬plementerare. Efter väldiga ekonomiska bakslag flyttade(s) Teir i fjol till en nyinrättad post som alla VD:rs VD inom Konstsamfundet Media.

På samma sätt som den kinesiska kulturrevolutionen förföljde intellektuella har fyrtio år av nyliberal revolution i den västerländska världsbilden och retoriken lett till en ny sorts okunnighet i den högsta ledningen. Den har redan länge plågat sektorer som universiteten, media och förlagsvärlden. Därför är spjälkningen av monopolet S&S och en nystart på basen av Mårran välkommen och den mest hoppingivande nyheten inom finlandssvensk kulturadministration sedan en grupp journalister på Ålandstidningen 1981 marscherade ut och startade Nya Åland. ”Nyan” utnämndes 2004 och 2010 av Tidningarnas Förbund till bästa lokaltidning i Finland.