Främlingen knackar på

Sommaren 2002 reste min man och jag i Savolax och finska Karelen. I Ilomants fann vi ett boende i Haapovaara hos familjen Kettunen. Kettunens hade egentligen slutat med inkvartering av gäster (jag hade hittat dem i en gammal inkvarteringsguide), de tyckte de var för gamla, men då jag nu ringde och sade att det var svårt att finna något i Ilomants, sade Erkki Kettunen att visst fanns det ännu rum på vinden.

En kväll vid tedrickningen berättade Erkki att han var flyktingbarn. Familjen Kettunen hade sin hemgård i en by som förlorats 1944. Kettunens hade inte besökt byn (vilket blivit möjligt först på 1990-talet) men andra hade berättat att hus och by inte längre fanns kvar. Raserade hus, igenväxta åkrar.

Att vara flykting i Karelen på 1940- och 1950-talet hade inte varit lätt. Erkki berättade om sin förtvivlan en höst när skolan skulle börja och han inte hade några skor, fötterna hade växt. Skulle han gå barfota till skolan? Och när snön kom? Men så hade det kommit ett hjälppaket från Helsingfors och där hade det funnits ett par kängor för Erkki.

Erkki berättade också om hur han nyligen gått igenom en svår sjukdom, och plötsligt hade ”dikterna börjat komma”. Erkki var ingen studerad karl, dikterna hade hos honom sprungit fram ur samma källor som hos dem som Elias Lönnrot en gång lyssnade till. En av Erkki Jaakko Kettunens dikter berörde mig starkt.

Herra muisti Villeä

Ville nukkui vuoteessaan,
näki unen Herrastaan;
– Tulen luokses huomenna,
Varustaudu huolella.

Ville heräs aamulla,
loistavalla tuulella.
Siivouksen aloitti,
Herraansa hän odotti.

Joku oveen kolkutti,
avaamaan hän kiiruhti.
Orvot vain ne kapusi.
Toiste auttaa lupasi.

Ville jatkoi hommiaan,
heräs oven kolinaan.
Joko Herra saapuisi?
Oven hälle avasi.

Kerjäläinen ojensi,
Tyhjän käden ylensi.
– Minulla ei aikaa nyt.
Olen vähän pettynyt.

Missä Herra viipynee?
Ville vähän epäilee.
Pettikö jo Herrani,
lupauksen unohti.

Ville jaksoi odottaa,
toivoi Herran tuloa.
Laittoi ruokaa Herralle
kattoi pöytään kahdelle.

Ilta alkoi saapua.
Mummo pyysi apua.
– Tule ensi viikolla,
ootan vieraan tuloa.

Pöydän päähän istahti
väsyneena aidosti,
ootti Herran tuloa,
jaksoiko hän valvoa?

Pöydän päässä kolahti
siihen Ville nukahti.
Unessansa tapasi
Herransa hän hetkeksi.

– Miks’et tullut Herrani
siihen meni päiväni.
Paikat kaikki siivosin
pöydän katoin Sullekin.

Herra oli murheissaan,
Villeä hän katsoi vaan
– Kävin täällä kolmesti!
Ville itkuun ratkesi.

– Anna mulle anteeksi
kaikki pahat tekoni.
Aukaise mun silmäni
näkemään sun omasi

Julen 2008 tillbringade vi i Venedig. Inför julen (Kristi födelse – Natale) bygger man alltid i italienska kyrkor en julkrubba – presepe – som ofta består av mycket mera än stallet med Maria och barnet, Josef, herdarna och de tre vise männen. Där kan finnas ett helt landskap som liknar det som finns utanför kyrkan, ett Venedig i miniatyr, ett Neapel. Den heliga platsen, krubban där Jesusbarnet ligger, är sålunda placerad ”mitt ibland oss”.

Denna jul hade prästen Don Prospero i kyrkan Nostra Signora della Providenza i staden Genua låtit en liten moské få plats i det palestinska landskapet runt det traditionella stallet. Detta såg han som en gest för att öppna ”den svåra dialogen med den islamska världen”. Don Prospero hade gjort en pilgrimsresa till Palestina och där sett ”hur det verkligen stod till”. Varför kunde inte denna byggnad få finnas i julkrubban, den finns ju nu i Palestina, och någon ”historisk riktighet” brukar inte känneteckna julkrubborna.

Don Prosperos tanke om julkrubban som en fridens plats, ett härbärge där det finns rum för alla, stötte emellertid på patrull. Intressant nog kom protesterna inte från kyrkans män utan från politiker av en viss riktning – högerpartiet Lega Nord. ”En idiotisk gest, nu fattas bara en självmordsbombare beredd att spränga stallet i luften”, ansåg europarlamentarikern Mario Borghezio, sekunderad av en annan Lega-politiker: ”motbjudande främlingskärlek” (esterofilia). Aktivister i Forza Nuova var inte sena med att hota prästen Don Prospero om han inte genast tog bort moskén ur julkrubban – ”vi vill överräcka en trevlig gåva klockan fyra imorgon”.

Don Prospero såg ingen annan utväg än att vända sig till sina överordnade som gav honom rådet att ta bort moskén ”för att inte störa den allmänna ordningen”. Men Don Prospero tog i alla fall en liten revansch – på moskéns plats placerade han Evangeliet uppslaget i Matteus 25:43: ”Jag var hemlös och ni tog inte hand om mig”.

Don Prosperos julkrubba och Erkki Kettunens dikt talar bägge om det som blivit vår tids utmaning – att se den Andre, inte som en främling utan som en av oss.