Så här fungerar det, låt bli att bry er

– att radera moraliska betänkligheter

I sin bok Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen skärskådar den svenska sociologen Roland Paulsen en myndighet, den svenska Arbetsförmedlingen, vars verksamhet kräver att inga knepiga frågor ställs om varför systemet ser ut som det gör. Enligt författaren bygger den moderna Arbetsförmedlingens praktik på lydnad, att människor gör som de blivit tillsagda; ”men detta är meningslöst/absurt/omöjligt” fungerar inte som invändning. Vad gör ett sådant system med människor? Det är den gnagande fråga som sysselsätter Paulsen i boken.

Roland Paulsen har gjort sig ett namn som företrädare för så kallad arbetskritik. I flera böcker har han tagit sig an lönearbetets destruktivitet. Tidigare har han skrivit om ”tomt arbete”, den arbetstid där anställda ägnar sig åt annat än sitt jobb. Den bild som presenteras av arbetslivet är inte smickrande, och den bilden är Vi bara lyder helt inriktad på: i arbetslivet åsidosätts grubblerier kring mål och mening. Samhället styrs in på att skapa jobb och den enskilda måste göra sig så anställningsbar som möjligt för att skapa sig en plats på den alltmer undanglidande arbetsmarknaden. Men Vi bara lyder är ingen torr, sociologisk studie av institutionellt maktutövande. Paulsens drabbning med Arbetsförmedlingen tar sig formen av en personligt hållen text där också det egna livet skymtar fram. Pappan som var arbetslös, bytte bana, slet ut sin kropp genom hårt arbete, föräldrar som gick olika vägar på grund av pappans arbete.

Arbetsförmedlingens roll har förändrats genom tiderna. Från att förmedla jobb har Arbetsförmedlingen blivit en inrättning som sköter övervakning av arbetslösa. De flesta får jobb (de som alls får jobb) på andra sätt än genom Arbetsförmedlingen. En av handläggarna beskriver sin arbetsplats som en gigantisk kontrollapparat där det inte bara är de arbetslösa som kontrolleras, utan också de som jobbar där! De arbetslösa är tvungna att redogöra för sin ”aktivitet” genom att sända iväg rapporter till Arbetsförmedlingen, som i sin tur har fullt upp med att navigera bland havererade eller obegripliga tekniska system och jakten på ”gröna siffror”. Ett kvottänkande som går ut på att presentera ”gröna siffror” för nästa nivå av kontrollanter tycks inneha en mycket mera framträdande roll än att skaffa jobb åt folk.

Till skillnad från de flesta mer ”vetenskapliga” texter (inriktade på vattentäta resonemang och solid empiri) lyckas den här boken frammana en stark känsla av hur verkligheten sviktar, både för dem som jobbar på Arbetsförmedlingen och måste verkställa ett regelverk de inte själva skapat, och klienterna vars liv styrs av diktat som ingen egentligen verkar tro på. Vad är det egentligen för ett tänkesätt som ligger bakom det svenska Fas 3, de långarbetslösas ”slutdestination”, där arbetsgivare får betalt av staten för att i någon vag mening ”sysselsätta” arbetslösa? Angeles Bermudez-Svankvist, före detta generaldirektör för Arbetsförmedlingen, försvarar systemet i en intervju med Paulsen: ”Det är bättre att göra något än att vara hemma och inte vara behövd.” ”Aktivering” får en närmast spöklikt icke-specifik innebörd som kan tänjas nästan åt vilket håll som helst, och som kan fogas in i ett finmaskigt nät av byråkratiska kontrollmekanismer som ser till att den arbetslösa är ”aktiv” i sitt arbetssökande.

Bokens två lägen kan sägas vara kuslighet och avgrundsdjup svart humor. Författarens teknik går ut på att låta absurditeter komma fram genom att låta människor berätta och beskriva sin vardag på Arbetsförmedlingen. I boken kommer klienter, personal och till och med Arbetslinjens arkitekter till tals. Mestadels är det här ett lyckat grepp. Men det finns eventuellt en moraliskt spänningsfylld dimension som förblir outredd. De människor Paulsen intervjuar tycks inte alltid vara införstådda med Paulsens projekt, det vill säga den problematik han är ute efter att gestalta. Paulsen låter dem tala, och det som sägs är ofta aningslöst och cyniskt. Hade Paulsen varit öppen med sitt ärende hade den här frispråkigheten kanske inte funnits där. Den fråga som inställer sig hör i själva verket till bokens egna ingångar: vad innebär det egentligen att tala öppet om sitt jobb eller sin arbetsplats? Varför tar människor sin tillflykt till eufemismer och omskrivningar? Bokens studie blir också en studie av rädsla och maktlöshet, och kanske hade det varit intressant med en explicit diskussion om vilken roll det här spelar för Paulsens egen roll som forskare och intervjuare. Detta speciellt eftersom han fokuserar inte bara på vad människorna han talar med säger, utan också hur de säger det. Det här är en viktig aspekt av bokens kärntematik: lydnad. I texten beskrivs hur hans frågor får de intervjuade att bre på med halvtänkta klichéer, eller flyta ut i undanflykter. Att beskriva vad man gör är uppenbart hotfullt.

’Får du pengar ska du göra något’, säger hon [Bermudez-Svankvist]. ’Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.’

I ett sådant här citat får jag intrycket att rösterna i boken talar med ett slags rättframhet, men att de inte riktigt förstår vidden av det de säger, i det här fallet, att en arbetslös som får ekonomiskt stöd av samhället faktiskt är skyldig att jobba med vad som helst. Paulsen noterar den självklarhet med vilken detta, och motsvarande saker, sägs.

Berättelsen om Arbetsförmedlingen sätts in i ett arbetskritiskt sammanhang. Produktiviteten har ökat, den sammanlagda rikedomen i Sverige har ökat – men allt fler är arbetslösa och den rikaste procenten drar ifrån. Politikens satsningar inskränker sig till att skapa jobb. Även om vi i princip klarar oss med allt mindre arbete är hela samhället inriktat på jobb, och alla problem anses kunna lösas genom sysselsättande åtgärder. Det här gör att grundidén med Arbetsförmedlingen inte har så mycket med verkligheten att göra, menar Paulsen. De som skapat arbetslinjen prenumererar på en ideologi om hur samhällsproblem löses: allt fixar sig genom arbete. Den här ideologin skaver sedan mot en institutionell verklighet där Arbetsförmedlingens oklara gränser skapar rum för godtycke.

Men de som jobbar på Arbetsförmedlingen, drivs de också av ideologi? Intressant nog tar Paulsen avstånd från bilden både av ideologistinna administratörer och aningslösa, dumma byråkrater. Ett viktigt syfte i boken tycks vara att beskriva det vardagliga tacklandet av en absurd och motsägelsefull verklighet som inte går att få ihop på något sätt. Arbetsförmedlarna tar itu med situationen på olika sätt, de lyder på olika sätt. Utgångspunkten i boken är att vi är handlande varelser som inte är styrda av en mystisk struktur. Människor lyder på sinsemellan olika sätt. Bokens tes är samtidigt att ju större tvånget är, desto mindre ideologi behövs det. Paulsens skrift är en knappt 200 sidor lång, populärt hållen studie. Trots det skulle det ha varit givande med en djupare utredning av lydnadens karaktär. I den här boken jämställs lydnad med saker vi gör motvilligt. Det är en klen definition som inte stämmer särskilt väl överens ens med författarens egen insikt i lydnadsbegreppets bredd. I många passager lyfts lydnaden fram inte som en stark motsättning mellan handläggarens vilja och de direktiv hen är tvungen att följa, utan snarare ett slags halvmedvetet åsidosättande av egna omdömen.

Detta för oss till ett annat viktigt tema i boken. Arbetsförmedlingens vardag bygger på en mängd glipor i verkligheten som måste täppas till för att det hela inte ska haverera. Det här kräver en del justeringar av verkligheten. Eftersom huvuduppgiften inte längre är att förmedla arbete (även om Paulsen så klart är medveten om att det finns många handläggare som försöker hjälpa klienter så gott det går), utan framför allt att ”handlägga ärenden”, måste ett nytt språk för de som inte lyckas hitta jobb uppfinnas. De långarbetslösa beskrivs som ”besvärliga”, misslyckade individer vars egenheter gör dem oanställningsbara. En outtalad sanning bland många handläggare är enligt Paulsen att inte alla arbetssökande ”har alla hönsen hemma”. De här behandlas som hopplösa fall som trasslar till det och helst av allt önskar många att de här ”ärendena” ska slussas vidare till en annan myndighet så att de egna siffrorna fortsättningsvis ska vara ”gröna”. Cynism är en av de mest framträdande reaktionerna på en krass kamp mellan institutioner som sinsemellan tävlar om ”gröna siffror”. Cynism är ett sätt att göra sig onåbar för moraliska betänkligheter. Att vara cynisk är att anse sig ha genomskådat systemet, men fortsättningsvis finnas inom det. Det blir moraliskt möjligt att behandla människor som anonyma och krångliga ”ärenden”.

Eventuellt kunde en läsare fråga sig om Vi bara lyder innehåller två helt av varandra oberoende spår. Å ena sidan kartläggs lydnad och cynism. Å andra sidan beskrivs den systeminrättade rämnande verklighet som arbetslinjen ger upphov till. Det som binder ihop bokens narrativ är, tror jag, en berättelse om de existentiella följderna av att leva i ett system där frågor om meningsfullhet sätts på undantag. Handläggarna på Arbetsförmedlingen tvingas hantera en situation där jobbet innebär att frågor om mening måste åsidosättas: aktivitetsrapporterna och de gröna siffrorna ska fixas. Grubblerier kring att hjälpa arbetslösa måste ofta fösas undan till förmån för den dagliga ruljansen. Vardagen på Arbetsförmedlingen är hektisk: det finns varken tid eller möjlighet att ställa sig frågan ”varför?”. När den frågan inte längre kan ställas är det något som händer med människors uppfattning om ansvar. Arbetsförmedlingen är såtillvida speciell, att den å ena sidan är uppriggad enligt politiska beslut, men samtidigt kan handläggarna starkt betona att de inte bör ha någon politisk åsikt om sitt jobb eftersom de är tjänstemän i en myndighet. Det som är skrämmande med den bild boken frammanar är den dubbelhet många handläggare tycks vara konfronterade med: de förväntas göra sitt jobb, hålla systemet rullande, men genom detta göms en hel del undan: tekniska systemfel, institutionell maktkamp men också, igen, frågan varför. I sin bok kommer Paulsen väldigt nära den här dubbelheten genom att vara närvarande på personalmöten och sitta i kafferummet och höra kollegor diskutera sinsemellan.

Paulsens bok synliggör som sagt en belägenhet där cynism, med andra ord distansering, blir ett sätt att göra vardagen hanterbar. ”Om det blir skit är det inte vår business.” Cynism kan alltså vara ett sätt att mota bort förtvivlan över sakernas tillstånd. Paulsen citerar flera människor som säger både till sig själva och till andra: ”så här fungerar det, låt bli att bry er.” Vad skulle det egentligen innebära att inta en klarsynt position om man jobbar på Arbetsförmedlingen, och tvingas förverkliga Arbetslinjens direktiv? För många är lösningen en pragmatisk form av positivt tänkande som går ut på att försöka göra det bästa av situationen. Den här till synes rimliga inställningen kan, påpekar han, också innebär en sorts flykt. I den strävsamt pliktskyldiga viljan att få saker gjorda avvisas kritik ibland som något destruktivt och farligt; kritik görs synonymt med gnäll.