DEBATT

Om kompetens

I samband med firandet av svenska dagen 2016 tilldelades Västra Nylands kulturredaktör Camilla Lindberg ett kulturpris som motiverades med att hon fört fram kulturfrågor genom olika kanaler även långt utanför sitt uppdrag och genom sina sakkunniga analyser bidragit till en mångsidigare kulturdebatt. Också bredden i hennes kunskap betonades. Det pinsamma var att den nu prisbelönade redaktören ett par månader tidigare blivit uppsagd med förklaringen att tidningen inte har behov av en speciell kulturredaktör, företagets journalister, de som får behålla sin anställning, skall i fortsättningen skriva både om det ena och det andra.

Motiveringen fick en essä av Frans G. Bengtsson att dyka upp i minnet. Den handlar om ett tillfälle då den ordinarie teaterkritikern vid en Chicagotidning på grund av en skottskada fått förhinder strax innan föreställningen skulle äga rum. Då tidningens ledning gjort bedömningen att det inte gick att ignorera den aktuella pjäsen lyckades man på redaktionen leta fram en ersättare, en ung fotbollsreferent som råkade vara ledig. I största hast skickades han iväg till premiären, det råkade denna gång handla om Othello.

För den unge mannen var situationen ny, han befann sig verkligen inte på sin mammas gata. Han visste en del om fotboll som han sysselsatt sig med helt enkelt för att han tyckte om fotboll. Han hade inte haft för vana att besöka teatrar och hade aldrig hört talas om Othello. Då det inte stod någon tid till buds för att sätta sig in i vad det var fråga om insåg han i sin nöd att det enda han kunde göra vara att noga följa med vad som utspelades på scenen och sedan frimodigt redogöra för vad han sett.

Nu råkade det sig emellertid så att han från första början blev mycket intresserad och han hade, utgående från de grundförutsättningar som fanns att tillgå, inget besvär med att få ihop recensionen.

Han gillade stycket, som vad han uppfattat utspelade sig i Venedig, av dräkterna att döma inte helt nyligen. Huvudpersonen var svart vilket han efter den första överraskningen fann vara en lyckad idé. Personen i fråga var nämligen en ovanligt bra typ, en verklig ledare för laget som till och med lyckats gifta sig med en vit kvinna, något som inte skulle ha ansetts lämpligt i USA. Recensenten har i alla fall haft intrycket att sådana äktenskap sällan avlöper bekymmersfritt och så gick det också här. Men trots att det hela gick på vers var Othellos förhastade framfart mot den stackars hustrun den mest anmärkningsvärda språkliga prestation recensenten någonsin hört vare sig bland fotbollspublik eller annorstädes. Författaren hette Shakespeare, ett namn som publiken, såvida recensentens åsikt var av någon betydelse, gott kunde lägga på minnet.

Recensionen gjorde succé och publiken strömmade till, dels de i teaterhistorien helt obevandrade som gripits av den entusiasm texten utstrålade, dels erfarna teaterbesökare som fann det hela roande. Det tursamma var att det i det här fallet handlade om en pjäs av en viss kvalitet. Tidningens ledning insåg ändå att den unge mannen var ett osäkert kort i den meningen att det gott kunde gå så att han blev lika begeistrad av ett stycke av undermålig art. Jag föreställer mig att den ordinarie teaterkritikern, när blessyren omplåstrats, kunde återvända till sitt värv.

Kompetens är faktiskt av betydelse och alla kan inte och skall inte syssla med allt. Det gäller inte bara journalistik. Jag minns när de som stökade i skolornas läroplaner och drastiskt minskade på timantalet i bildkonst och musik, på allvar föreslog att bortfallet kunde kompenseras med att man i historieundervisningen visade bilder av historiska konstverk och under språklektionerna trallade visor på utländska tungomål. Så enkelt är det faktiskt inte. Det är lätt att inse att det här förslaget inte var genomtänkt, trots att både historie- och språklärarna kan ha varit hur framstående som helst på egen mark. Likaväl som eleverna förtjänar kompetenta lärare i historia och språk gäller detsamma bildkonst och musik. Kultur är inte att slarva med och slutsatsen är att KSF Media borde ta vara på en kulturredaktör som med breda kunskaper i bagaget ”genom sina sakkunniga analyser bidragit till en mångsidigare kulturdebatt”.

Begreppet kultur begränsar sig inte enbart till bok- och filmrecensioner, Guggenheim och Finlandiapris. Kultur är allt det som gör oss till mänskor, ett livsvillkor för vårt sätt att utvecklas och uttrycka oss. I dagens materialistiska värld är kulturen satt på undantag.

Från KSF Medias håll ställde man mig, i samband med att man refuserade ovanstående debattartikel, frågan vad jag avsåg med mitt påstående. Man efterlyste siffror och konkreta exempel.

Låt mig som en antydan till ett svar på frågan citera en person som för drygt femtio år sedan uttalade sig om kultur. Citatet är taget ur ett tal som Eirik Hornborg år 1958 höll i spegelsalen i Grand Hôtel när han mottog Stockholms-Tidningens kulturpris. Hela talet, som hade rubriken ”Vad är kultur” publicerades i en extra upplaga av tidningen ”som en gåva till läsarna”. Eirik Hornborg är död sedan 50 år tillbaka, men hans ord den gången har fått en ny och oroande aktualitet och är kanske ännu viktigare i dag än de var då han fick sitt pris.

Ännu för ett halvt sekel sedan var man beredd att uppfatta samhällslivet mera statiskt än man nu gör. Man såg bakom sig ändlösa serier av förändringar och man förstod att de skulle fortsättas in i framtiden, men man kunde inte tro på möjligheten av omstörtningar, som hastigt skulle förändra inte bara den politiska utan också den kulturella världskartan. Man trodde inte att ”ett gammalt kulturfolk” – orden får tänkas inom citationstecken – plötsligt skulle återfalla i ett barbari, som visserligen inte berörde kulturens alla sidor men som dock var omfattande nog för att göra den anförda benämningen till en anomali. Nu vet vi mera. Vi vet att ett samhälles kulturnivå aldrig är en gång för alla nådd och säkrad, att överraskande och hemska återfall i barbari alltid är möjliga. Och har vi någon förmåga av eftertanke och klarsyn inser vi också möjligheten att sådana återfall inte är begränsade till vissa stater och vissa folk...Kampen mot de obändiga och förstörande natur- eller urtidsdrifterna är aldrig och ingenstans definitivt vunnen och slutförd.

Eirik Hornborgs journalistiska insats när det gällde att försvara demokratin mot de högernationalistiska krafterna både i Finland och i Europa är omvittnad och gav eko långt utanför vårt eget lands gränser. För att demokratin skall kunna hålla stånd mot ”överraskande och hemska återfall i barbari” behövs i dag mer än på länge en journalistkår av hög integritet. God journalistik kommer till korta i en värld av tidsbrist och sensationshunger, där bristande kunskaper och oförmåga att skilja på fakta och värderingar alltför ofta gör sig gällande. God journalistik kräver också en levande mångfacetterad språkbehandling, något som är speciellt viktigt för en minoritet som finlandssvenskarna.

Medierna har ett stort ansvar, och det är allmänt känt att de hade ett avgörande inflytande på resultatet i presidentvalet i USA. I en intervju ansåg Timo Soini att den blivande amerikanske presidenten lugnar sig när han tvingas ta ansvar, det hade enligt Soini hänt med honom själv. Det är många som uttryckt en förhoppning att den blivande presidenten i sin ämbetsutövning skall vara lika försonlig som i sitt tal på segerkvällen, men betydligt färre som ägnat en tanke åt hur de krafter han släppt lös skall hanteras. Frågan är om Timo Soini haft några tankar åt det hållet.

ANNA LENA BENGELSDORFF