Filmhistoria med sydstatsfokus

Jerker A. Erikssons massiva kunskap, intresse och kärlek för film går inte att ta miste på i essäsamlingen Flammande vildmark. Tematiskt är det en samling som upprätthåller sig vid den amerikanska filmen, något som visar sig vara ett specialintresse för Eriksson sedan ungdomsåren. ”Amerika fick en alldeles speciell glans och dragningskraft, en strålglans som i min värld förblivit oanfrätt, ja snarare förstärkts”, konstaterar han redan inledningsvis.

Eriksson jobbade som filmkritiker på Hufvudstadsbladet och Nya Pressen under 1950-talet och därefter som chef för Statens filmgranskningsbyrå 1964–1996. Han har kallats ”den finländska filmkritikens grand old man” som det står på bokens skyddsomslag. Personligen är jag för ung för att ha upplevt Erikssons framfart i den finländska filmhistorien. Namnet är ingalunda obekant och jag har läst om honom, men för mig är Flammande vildmark inte så mycket ett återbesök hos Eriksson essäistik som ett första möte.

Samlingen börjar med en nyktert nostalgisk vandring genom uppväxtåren i Helsingfors, en tid då biograferna duggade tätt i huvudstaden. ”Stadens biografnät erbjöd en praktfull solfjäder av alternativ”, skriver Eriksson och det är med grav avundsjuka jag läser om de cineastiska möjligheter som fanns under denna period.

Eriksson minns på ett encyklopediskt sätt såväl biograferna som de filmer han såg. Det är en imponerande vandring genom ett stycke filmhistoria. Eriksson minns doften i Metropols vestibul, det låga taket i Ritz och hur vaktmästarens skärmmössa såg ut på Hesperia. Eriksson pratar om biografen som sitt ”första universitet” och det är en passande beskrivning för den respekt Eriksson helt klart hyser för filmen. En respekt som hans jämnåriga inte delade: ”På 40-talet då jag greps av den stora passionen, betraktade mina jämnåriga filmen som tidsfördriv. De tog den inte på allvar.”

För någon som varken har upplevt dessa biografer eller har Helsingforsgeografin naturligt inpräntad blir essän lite väl namntung i vissa stycken – biograferna börjar helt enkelt flyta ihop. Men så är det inte heller biograferna i sig som är hjärtat i essän. Det är känslan och möjligheterna de representerade som rum i staden. Men texten är också en elegi över en svunnen tid. Besviket konstaterar Eriksson att de nya biografkomplexen inte förmår framkalla ”känslan av spänning och iver”. Och visst, det är svårt att konkurrera med den sommardag 1944 då Eriksson såg fyra filmer efter varandra på olika biografer. Inte minst för att ens plånbok inte klarar av det i dagens läge.

Patriotism och paranoia

Därefter följer en vandring genom den amerikanska filmens vildmarker. En essä tittar närmare på tre filmer av George Stevens (En plats i solen, Shane och Giant) som behandlar kollisionen mellan olika övertygelser och sociala klasser, medan en annan kartlägger Robert Rossens karriär fram tills att han blev svartlistad på grund av vänstersympatier och ett förflutet i kommunistpartiet.

I titelessän ”Kring John Fords Flammande vildmark” dröjer sig Eriksson vid såväl den litterära förlagan signerad Walter Edmonds (Drums Along the Mohawk, 1936) som vid Fords filmatisering från 1939. Under 30-talet var det vanligt att historiska filmer och romaner drog paralleller mellan svårigheter i landets förflutna och de rådande ekonomiska och sociala problemen. Berättelserna framhävde att amerikanerna hade haft det svårt förr och klarat sig och att det därför inte fanns någon anledning att ge upp. I Fords filmatisering står de vanliga människorna för de amerikanska värderingarna och det är den patriotiska andan och samhörigheten som segrar. Eriksson pekar även på filmens påtagliga utrikespolitiska konturer där den slår ett slag för isolationismen, att avvakta och ta till vapen först då fienden attackerar.

I ”Konspirationer och paranoia i amerikansk film” är det filmens mer paranoida sida som dissekeras. Redan under 1930-talets depression uppvisade den amerikanska filmen prov på den konspirationsnoja som alltid legat amerikanerna nära hjärtat. Denna misstänksamhet flammade upp igen då den känsla av optimism och tillväxt som USA svämmade över av efter andra världskriget fick sig en ordentlig törn med kalla kriget. ”Den skrämmande utvecklingen inom vapen¬industrin – atombomber, raketvapen och liknande djävulstyg – raderade ut den trygghet som den geografiska isoleringen hade gett”, konstaterar Eriksson. Denna rädsla gav upphov till en hel drös konspirationsfilmer och Eriksson går djupare in i ett urval av dem. En är Invasion of the Body Snatchers (1956), en film som tillsynes beskriver mardrömsresultatet av en kommunistisk infiltrering i landet. Men Eriksson ger också en alternativ läsning där filmens värld speglar McCarthy-erans klimat av likriktning och misstro.

Vidare konstaterar Eriksson att de efterkrigstida filmerna pekade på ”faran från vänster”, det vill säga Sovjet, medan senare konspirationsfilmer valde att koncentrera sig på oväntade hot inifrån landet.

Under 70-talet upplevde sedan filmparanoian en ny blomstringstid och bristen på förtroende för myndigheterna var påtaglig. Morden på bröderna Kennedy, Martin Luther King och Malcolm X samt Vietnamkriget och Watergate är bara några exempel på händelser som spädde på känslan av misstänksamhet och paranoia. Särskilt mordet på John F. Kennedy figurerade frekvent som inspirationskälla för filmskaparna och har gjort så ända in på 2000-talet. Ett av de mest omtalade exemplen är Oliver Stones JFK (1991), som bekräftade filmmakarnas makt som historieskrivare.

Det är en gedigen kartläggning Eriksson gör och essän påvisar tydligt att den amerikanska filmen fullständigt dryper av konspirationsteorier och att dessa oftast har verklig politisk förankring. Filmen blir, som så ofta, en samhällsklimatets spegel. Vad jag saknar är en mer djupgående analys kring just amerikanernas fallenhet för konspirationshysteri, samt en tydligare tanke om vad som utgör den samtida filmens fiende.

Bland Chaplin och små rävar

En essä som sticker ut något är ”Chaplin i Finland 1915–1919”. Som av titeln tydligt framgår kartlägger Eriksson Chaplins framfart på biodukarna i Finland under senare delen av 1910-talet. Det är ett arbete som försvåras ordentligt av att filmbeskrivning och originaltitel sällan förekom i censuranmälningarna, och att samma film kunde uppträda under ett flertal olika titlar ända fram till 1919 då den centraliserade filmkontrollen infördes. Som Eriksson konstaterar: ”Man vågar inte ens spekulera vilken Chaplin-film som gömmer sig bakom namnet Den mångsidiga Charlie, som dyker upp i juni 1917.” Essän är baserad på noggranna efterforskningar men fokuserar mer på uppräkning än på analys. Vad jag som läsare ska göra med denna information förblir något oklart.

Exempel på frågor som dyker upp under min läsning är följande: Vad är det som händer med en text när någon läser den? Hur förändras den beroende av vem läsaren är? Andra frågor är: Vem är den tilltänkta läsaren? Vem vänder sig boken till?

Exempelvis måste det inledande kapitlet te sig helt annorlunda för någon som växte upp i Helsingfors och själv minns väggmålningen i Hesperia och den hyggliga mannen i Kameras kassa, än det ter sig för mig som inte ännu var född då och idag endast vagt kan placera en bråkdel av gatorna på min mentala karta över Helsingfors.

Å ena sidan verkar essäsamlingen vilja lyfta fram äldre och/eller bortglömda filmer, men å andra sidan förutsätter många av essäerna en viss förkunskap i det utvalda ämnet. Ett förord hade eventuellt varit på sin plats. En reflektion över varför just dessa essäer utgör samlingen, vem de vänder sig till och vad Eriksson hoppas uppnå genom dem.

Jag tänker mig att jag kunde vara en lämplig läsare. Jag jobbar själv som filmkritiker och -skribent. Jag är kunnig på vissa av de berörda områdena, novis på andra men alltid nyfiken och intresserad. Men ändå ter sig samlingen ibland något sluten.

För mig, som inte har levt genom dessa filmer och inte heller har ett specialintresse för amerikansk 1930- och 40-tals film, skulle det krävas lite mer driv och glöd i några av texterna för att hålla mitt intresse uppe. Jag märker nämligen att tankarna börjar sväva. Långt efter att Eriksson lämnat Shane funderar jag fortfarande över varför Stevens gav titelrollen åt Alan Ladd, då regissören enligt Eriksson tyckte att Montgomery Clift ”var som gjord för den dubbla personlighet Shane i Stevens läsning hade.” Att valet föll på Ladd konstaterar nämligen Eriksson utan förklaring eller spekulation kring varför. Jag funderar också onödigt mycket på varför essän om Rossen bär namnet ”Robert Rossen och Willie Stark” då karaktären Stark, ett fiktivt porträtt av Louisiana-guvernören Huey Long, nämns först 22 sidor in i essän.

Ett fungerande exempel är däremot essän ”William Wyler och The Little Foxes”, en av mina favoriter i samlingen. Wyler är för mig mest förknippad med Roman Holiday och Ben-Hur och The Little Foxes är en från tidigare obekant film. Filmens titel anspelar på de driftiga men giriga företagare som dök upp under industrialiseringen av Södern i slutet av 1800-talet, de små rävarna. Där den gamla aristokratin tidigare varit inflytelserik tog nu affärsmännen över makten. Såväl filmen som pjäsen den bygger på anammar den tidstypiska kritiken av kapitalismen. Erikssons essä är både fokuserad och intressant och paralleller dras till Borta med vinden och andra södernskildringar. Och främst av allt: jag vill se filmen.

Jag önskar att samtliga essäer hade fått samma djuplodade och närgångna behandling som denna om Wylers rävfilm. Resultatet nu är en något brokig samling och för den som vill få ut det mesta av samlingen föreslås ett särintresse för amerikansk historia, både film- och annan.