KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Integrationsplanen i tre punkter

I romanen Ett öga rött, Jonas Hassen Khemiris underbara instant-klassiker, är huvudpersonen Halim en tonårskille med invandrarbakgrund som överallt ser tecken på ”svennarnas” djävulska integrationsplan – planen som ska underkasta ”blattarna” och få dem att glömma sina rötter.

Ett öga rött utkom 2003 och Halims paranoida konspirationsteori var en parodi med lätt hand, mot allvarlig klangbotten visserligen. Idag skulle Europa verkligen behöva en ”integrationsplan” för att hantera flyktingsituationen, både i de enskilda länderna och inom integrationsprojektet EU. Så fort trycket av samtidig finans- och humanitär kris började växa visade sig EU vara en grälsjuk familj av egoister, långt från den union av upplysta och samarbetsvilliga stater som vi kanske föreställde oss när vackrare väder rådde. Den starka kraften just nu verkar heta desintegration.

A tt ta emot miljontals asylsökande – i fjol en per 500 invånare – är i alla fall ett av EU:s mindre problem, eftersom flyktingarna själva inget hellre vill än ”integrera sig”, jobba, skapa sig ett normalt liv. Situationen är långt mer problematisk när vi talar om två andra samhällsgrupper, nämligen a) xenofoba populister och b) superrika skatteflyktingar.

Vi har här två europeiska befolkningssegment som visserligen innehar nationella pass och medborgarskap, men som aktivt motsätter sig att integreras i ett modernt rättssamhälle. Tyvärr har bägge grupperna starkt inflytande på till exempel Finlands nuvarande regering.

Både xenofoba politiker och kriminella kapitalister orsakar samhället stora skador. Populisterna genom att förgifta debattklimatet och på en dag skapa flera myter än en saklig debatt hinner sticka hål på på en vecka. Skattesmitarna, å sin sida, genom att illegalt tappa miljarder ur systemet och därmed höja skattetrycket för resten av folket.

I förlängningen av missnöjet med detta talar högern för sänkta skatter, privatisering av offentlig service, vinst av välfärd, uttunning av de återstående skyddsnäten och ”valfrihet” för de fattigaste att köpa t.ex. dyr privat sjukvård, som genererar vinster som göms i skatteparadis – allt ett självförstärkande ont kretslopp.

När det gäller populismen kan man tycka att det är egendomligt att ett på ytan civiliserat land som Finland, med våra omskrutna Pisa-resultat, till den grad kokar av xenofoba och antimoderna krafter att de burit upp en av sina ledare ända fram till posten som utrikesminister.

Pisa mäter förstås inte mognad, medmänsklig solidaritet eller något annat värdefullt i livet. Men skolvitsorden har ändå tolkats som indicier på ett fungerande utbildningssystem. Nu tyder stödet för populister och svartblå privatarméer ändå på att skolan misslyckats med att integrera ett stort segment av medborgarna i samtiden.

Panama-pappren å sin sida blottlägger nu i stor skala det som tidigare läckor som ”Luxleaks” 2014 och ”Swissleaks” 2015 visat: att en kapitalistisk kriminalitet i form av bland annat skatteflykt, penningtvätt och vapenhandel med diktatorer dels fått växa sig enormt stor, dels är organiserad långt in i artärerna i våra samhällens ekonomiska blodomlopp. Politiker har åkt fast, banker har visat sig vara aktiva medhjälpare och till exempel Nordea hoppas nu bara att stormen ännu en gång ska blåsa förbi. Styrelseordföranden Björn Wahlroos kallade de avslöjade penningsummorna ”obefintligt små” och kan i viss mån ha rätt: advokatbyrån Mossack Fonseca är bara en av topparna (enligt uppgift topp nummer fyra) på det isberg som den globala offshore-ekonomin utgör.

Att veta i teorin att miljarder euro illegalt dräneras ur systemet är en sak. Att ha de konkreta namnen och dokumenten, transaktion för transaktion, är en annan. Psykologiskt, och därmed politiskt.

Av toppolitikerna har, så vitt jag sett, bara Frankrikes president François Hollande explicit tackat och berömt journalistgruppen ICIJ (the International Consortium of Investigative Journalists) för att den har analyserat och exponerat de 11,5 miljoner dokument som för ett år sen läcktes till Süddeutsche Zeitung. Som finländare kan man glädja sig åt att YLE är med på ett hörn i ICIJ, jämsides med hundratals kolleger från kvalitetsmedia som BBC och The Guardian. Däremot har till exempel Dagens Nyheter och Helsingin Sanomat fått nöja sig med information i andra hand. I YLE-programmet Spotlights dokumentärer i april fick man se Minna Knus-Galán på plats i Panama, bland annat i tumultet utanför Mossack Fonsecas huvudkontor, talande en utmärkt spanska. En fjäder i hatten för ett (ännu) fungerande public service-bolag.

Integrationsplanen i tre punkter kunde då lyda till exempel så här. Ett: De som har det officiella ansvaret för flyktingar och andra migranter måste ta modell av frivilligorganisationer som Röda korset och kommuner som Närpes, som lyckats bra med att inlemma nya medborgare. Integrationsmyndigheternas uppgift är inte att motarbeta integration.

Punkt två: solidaritet är viktigare än Pisa-poäng. Också kommersiella media måste tydligare välja sida, med risk för att tappa läsargrupper. Att 22 finländska chefredaktörer 1 mars publicerade ett avståndstagande från ”lögnmedierna” var en viss, om också vag, markering. Men Dan Lolax hade en mycket viktig poäng – som knappast hade kunnat framföras i till exempel Helsingin Sanomat – när han i Åbo Underrättelsers nyhetsblogg konstaterade att ”seriösa” media själva har medverkat till att ge lögnerna luft under vingarna.^[1] Genom mer eller mindre öppna kommentarfält har de erbjudit trollen arenor där åsikter som aldrig skulle tas in i en redigerad tidning fått surra på, ofta oemotsagda. Också ’seriösa’ media har därmed gett xenofober och hetsare ett slags kvasi-auktoritet.

Punkt tre i integrationsplanen: enligt ett inlägg av Thomas Piketty i Le Monde, återgivet i The Guardian 9.4, kunde skatteflykten effektivt bekämpas redan genom att de fyra EU-länderna Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – som representerar över 3/4 av BNP och befolkningen i eurozonen – sluter ett avtal om ett gemensamt skattesystem för storföretag. De andra länderna skulle bli tvungna att följa, menar Piketty.^[2]

Vilken strategin än är, behöver vi ett massivt folkligt-politiskt stöd för att alls börja bekämpa dagens massiva skatteflykt och illegala kapitalism. Skatteflyktingarna måste straffas och på längre sikt integreras i rättssamhället. Panama-pappren är ett viktigt steg när det gäller att skapa denna politiska bas. Det kan bli intressant att se till exempel vilka politiker som minns skatteflyktsproblematiken ännu inför nästa EU-val.