KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Management by Persu

Svansen viftar på hunden när den allra mest främlingsfientliga delen av Perussuomalaiset /Grundfinnarna^[1] nu dikterar partiets, regeringens och hela Finlands anti-asylpolitik. Eller ska man tolka de två andra regeringspartiernas flathet i frågan som att det bor en liten grundfinne också hemma hos dem? Trots att PS väljarstöd i opinionsmätningar har krympt till under hälften av riksdagsvalets – logiskt, med tanke på regeringens ekonomiska politik – ligger Centern och Saml så lågt i asylfrågan att det verkar som om inte ens läckta fakta om avvisningar av irakier på Daesh dödslistor, eller nigerianska offer för mänskohandel^[2], skulle störa Sipiläs och Orpos nattsömn. Migrationsverket Migri verkar nu fungera rent politiskt, enligt order om ett produktionsmål på så och så många procent avslag. Utan hänsyn till verkligheten på marken eller, för den delen, de internationella avtal Finland har förbundit sig att följa.

Det tycks alltså finnas latent xenofobi också inom de två andra regeringpartierna: i bästa fall accepterar de passivt PS direktiv, för att köpa stöd på andra fronter, i sämsta fall applåderar de i hemlighet. Grundfinnarna blir ett välkommet alibi för den isolationspolicy som kanske också kollegerna vill ha, men som de inte själva vågar stöda lika öppet.

28-åringen Jimi Karttunen betalade med sitt liv för att han den 10 september spottade på gatstenarna framför Suomen Vastarintaliikes demonstration utanför järnvägsstationen i Helsingfors. SVL-ledaren Jesse Torniainen, som efteråt skröt på gruppens webbsida om sina ”snabba disciplinära åtgärder”, står nu anklagad för misshandel till döds. Tydligen hade fallet inte ens nått media om inte Karttunen dött av skadorna. Det ”fosterländska” SVL styrs intressant nog från Sverige, av sin förebild Svenska Motståndsrörelsen – levande nordism från oväntat håll?

Både statsminister Sipilä och finansminister Orpo deltog visserligen i den påföljande manifestationen mot nynazismen under devisen Peli poikki – ”Blås av spelet”, men någon annan självkritik har inte synts till mot regeringens eget inhumana spel med asylsökande. I praktiken ett knäfall för Torniainens och hans åsiktsbröders rasism. Grundfinnarnas egen xenofoba chefsideolog Jussi Halla-Aho kunde, utan kommentarer från regeringshåll, kalla uppmärksamheten kring fallet Karttunen ”överdriven”.

Statsminister Sipilä har inte besvarat de kritiska brev om asylpolitiken som hundratals medborgare sänt honom sedan slutet av juli – en kampanj som startades av författarna Merete Mazzarella och Monika Fagerholm. Sipilä kunde visserligen med fog säga att han inte har tid att diskutera med varje finländare var för sig och att det i en fungerande demokrati finns andra kanaler för påtryckning. Samtidigt vore en Sipilä som sitter uppe på nätterna och samvetsgrant besvarar 700+ privatbrev en fascinerande tanke, vilka svar han än skulle skriva. Kanske han som upptagen med detta till och med vore till mindre skada för nationen. Men åtminstone ett par av breven kunde man mänskligt sett hoppas att han på måfå plockar ur högen och begrundar. Till exempel författaren Emma Juslins påminnelse om filosofen Hannah Arendts begrepp ”den banala ondskan”, som Arendt formulerade 1961 under rättegången mot nazi-byråkraten Eichmann. ”Ondskans” ansikte är inte nödvändigtvis en aggressiv skinhead, det kan lika väl tillhöra en närsynt byråkrat-teknokrat som ”bara” lyder sina order för att behålla jobbet.

Också i andra avseenden tvingas man spekulera kring den interna politiska dynamiken i vår mest konservativa regering sen 1930-talet. ”Någonting åt var och en – och blunda för vad de andra gör” verkar vara grundprincipen för vår statslednings ménage à trois.

Så har vi till exempel en PS-utrikesminister (Soini) som inte ”hinner” bevista det första EU-mötet efter Brexit-omröstningen, men däremot ”privat” reser till England för att gratulera populisterna. Man kan förstås undra om det är bättre eller sämre för till exempel EU att Finland, med vår nuvarande politiska linje, inte syns till utomlands. Borde man i samma veva hoppas att alla finländska diplomater reser hem?

Vi har en trafikminister (Berner, Centern) som trots svårartade korruptionsskandaler ångar på med så radikala privatiseringsprojekt att man skulle tro att hon i hemlighet tillhör Samlingspartiets extrema ungdomsförbund. Vi har en Saml-inrikesminister (Risikko) och en grundfinsk försvarsminister (Jussi Niinistö) som enligt Helsingin Sanomats avslöjande reportage 23.10 har genomfört en U-sväng i Finlands policy för vapenexport: en kraftigt ökad business med krigförande diktaturer i arabvärlden och Centralasien. Pengarna får köra över etik, humanitära aspekter och internationella avtal – här kan man spåra en parallell till den avvisande flyktingpolitiken.

Vi har statsministern själv, som kompenserar en frånvarande eller otydlig kritik mot halla-ahoismen med hurtiga slagord och akronymer (”KIKY”, ”SOTE”), storstilade projekt inom social-, hälsovårds- regional-, arbetsmarknads- och finanspolitiken. Så ska till exempel ”valfriheten” inom hälsovården ”ökas” genom att den offentliga sektorn försämras. Sämre kommunal service ska driva patienterna i armarna på privata aktörer som här vädrar saftiga vinster. Strategin kunde jämföras med att dela ut licenser att trycka sedlar.

Alternativet till den vanliga nyliberala ”sänk skatterna”-linjen blir alltså att man tvärtom håvar in skatterna, men bara för att slussa dem direkt till privatföretag, inklusive multinationella vårdjättar, kända för att gömma vinsterna i skatteparadis. Resultatet av ”ökad valfrihet” blir här, liksom inom andra sektorer, minskad valfrihet.

Att kritiken växer i till exempel Sverige mot ”vinst på välfärd” – skattefinansierade vinstmaskiner för det privata kapitalet – verkar inte avskräcka de finländska sote-arkitekterna. Tvärtom har framträdande samlingspartistiska politiker (Lasse Männistö, Laura Räty, Joonas Turunen) redan fixat sig höga positioner inom den privata sektor som de genom sin partipolitiska verksamhet har boostat.

Ett och ett halvt år med regeringen Sipilä har visat åtminstone en sak: det gör fortfarande skillnad vilka partier som sitter i statsledningen. Politikens vänster-höger-axel är lika väsentlig som någonsin och ”management by Persu” i längden lika kontraproduktiv som före detta Nokia-chefen Ollilas tvetydigt berömda management by perkele.

6.11.2016