Som en sten i min sko

Jag har aldrig förstått mig på Bob Dylan. Inte så att jag haft svårt att uppfatta hans budskap, att hänga med i melodislingorna. Men jag har aldrig fallit för hans sånger, upplevt något större sug. Lyssnar jag på musik är det främst för musikens skull, ord kommer i andra eller tredje hand. Sångröster upplever jag som instrument bland andra, rösters färger är oftast ”budskapets kärna” (inte det som utmålas). I mina öron är Dylans låtar lika lätt borta med vinden som de kom.
Visst finns det rader och hela texter i musik som jag tycker om, som fungerar och når fram. Genesis dubbelalbum The Lamb Lies Down on Broadway, Van der Graaf Generators kompositioner och solisten Peter Hammills egna utgivningar, Peter Sinfields sånglyrik är några exempel på poetiska insatser som i mitt liv vägt betydligt tyngre än Dylans verk.

Jag betvivlar inte Bob Dylans storhet som representant för sin generation eller för senare generationer, som påverkare inom populär- och rockmusik, som symbol i varierande sammanhang (även om han själv sagt att han skrivit om ditt och datt och kärlek, där andra tyckt sig se politik) och som musikalistiskt smörgåsbord på fester och tillställningar. Ändå är inte Dylan ensam aktör på scenen. Eftersom Svenska Akademien i år tydligen haft svårt att hitta tillräckligt bra författare, och valt att traska över ån efter vatten, så varför just Dylan? Det finns en hel del andra alternativ inom musikvärlden, tänk på Joni Mitchell, Patti Smith, Kate Bush, Nick Cave, Morrissey, Roger Waters.

Men också de namnen är problematiska, skulle vara problematiska på samma sätt som Bob Dylan är det. Samtliga är starkt förankrade i en engelsk-amerikansk musiktradition och sjunger på engelska i olika tappningar.

Det har sagts att Svenska Akademien bara premierade en muntlig poet i stället för en skriftlig, att orala traditioner har djupa rötter, att det här inte är något nytt under solen. Men för de flesta är Dylans texter tätt sammanvävda med hans musik, hans sångröst och gitarrspel, min- och munspel, eller med respektive kompbands instrumentala flöden. Och jag antar att det är Bob Dylan i egen hög person människor vill lyssna på, inte på översättningar framförda av mer eller mindre lokala förmågor.

Så genom att belöna en musiker som Bob Dylan, eller någon annan i den engelsk-amerikanska populär- och rockmusiken, är det strängt taget en kraftigare markering av en viss kultur, av vissa länder (och deras hegemoni, starka ställning som globala populärkulturproducenter) än om en författare från USA fått priset. Dylan eller någon annan stjärna inom den engelsk-amerikanska popen och rocken är – som åtminstone jag ser det – en ensidigare saluföring av en västerländsk kultur som fungerar och förstås på engelska. Tomas Tranströmer som är den senaste poeten som fått Nobelpriset (2011) är översatt till ett sextiotal språk. Han är i det avseendet liksom mera mångkulturell.

Det är helt enkelt inte det samma att låta översätta Dylans texter och läsa dem eller att göra ”coverversioner” på olika språk. I synnerhet översatta sångtexter, som skall passa in i en viss melodi, kan innehållsmässigt röra sig rätt långt från ursprunget. Att Svenska Akademien mer tänkte på Dylan som sångare och musiker än som författare av skriven poesi läser jag mellan raderna, ur motiveringen: ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Själv vet jag (allt)för litet om klassisk musik, opera och musikaler. Jag antar ändå att det också inom de stilarna verkar synnerligen duktiga och nyskapande, vägande textförfattare.

Lika litet vet jag om andra kulturers, olika språkområdens musikvärldar – säkert kunde de i sin tur ge prov på enastående lyrik. Men jag skulle inte förstå dem, inse läget, även om jag hörde dem. Jag lyssnar på engelskspråkig musik, och vid sidan om på finsk, och ibland på svensk. Och hur är det med Svenska Akademien? Snurrade plattor från alla världens hörn på skivtallriken inför valet av Bob Dylan? Eller var han den enda låttextförfattaren som figurerade i förhandssnacket (jag antar det, att han hörde till de få föreslagna).

Inte ens bland årets Nobelpristagare var Dylan ensam herre på täppan. Samtliga råkade vara män. Och det är i det stora hela kutym. Om vi bara granskar listan på litteraturpristagare så innehåller den hundratretton namn. Fjorton kvinnliga författare har fått Nobelpriset, Dylan var den nittionionde mannen.

Fördelningen mellan olika världsdelar är skev på motsvarande sätt. Jämfört med Europas åttiotre pristagare ligger Nordamerika liksom resten av världen rejält i lä.^[1] I USA hördes dystra tongångar inför årets tillkännagivande. Den senaste amerikanska författaren som fått priset var då Toni Morrison 1993 och dryga tjugo år av prärievandring hade fått många over there att omvärdera Nobelprisets betydelse, se det i ett löjets skimmer. Ett otal författare i USA skulle vara värda priset, och namn som det spekulerats kring är Don DeLillo, Marilynne Robinson, Thomas Pyn­ch­on, Cormac McCarthy, Joyce Carol Oates, Philip Roth, eller som överraskande ess i ärmen (det brukar SA tycka om att svänga sig med) Lydia Davis, Claudia Rankine.

Enligt ett gammalt ordspråk bör man akta sig för att önska sig någonting – det kan gå i uppfyllelse. Nu fick USA sin efterlängtade Nobelpristagare. Säkert är många amerikaner glada och lättade, både sådana som inte bryr sig om Nobelpriset i litteratur eller litteratur överhuvudtaget, och sådana som gör det. Å andra sidan kan Svenska Akademiens manöver tolkas som sista spiken i kistan. Som om USA inte kunde hosta upp lysande ”renodlade” författare, som om det behövdes en storstjärna som Bob Dylan för att litteraturcirkeln i Stockholms Gamla Stan skulle lystra i sin lya.

Trots att Bob Dylan inte hör till mina personliga favoriter, är han ändå ett stort namn som redan har inmutat sin plats i musikhistorien. Han är värd sin vikt i guld. Och min kritik gäller inte honom som konstnär och person. Men jag tycker att Nobelpriset i litteratur har en betänklig utdelningshistoria, och att tal om globalisering åtminstone inom konst, litteratur, kunde anta seriösare eller trovärdigare former. I synnerhet förenklat sagt är Dylan igen en vit man från västerlandet som belönas för sina insatser just den världen till fromma.

Det finns språk vars litteratur inte är särdeles känd hos oss. Och måhända inte heller i Svenska Akademien jämte omgivande kretsar. Fin litteratur är i det här sammanhanget beroende av minst lika fina översättningar. Inom alla språkområden skrivs litteratur inte nödvändigtvis med västerländska modeller och dispositioner för ögonen, de kan ha egna sätt att uttrycka sig på. Om SA söker nya gränsöverskridningar, genrevariationer, finns det antagligen många olika alternativ, inte bara en innött Bob Dylan.

Förutom att jag tolkar Dylan som nödlösning (eller som nostalgitripp) för Svenska Akademiens klubbmedlemmar, anser jag att han är alltför bunden till en västerländsk kultur, som inte bara är en domän utan också i många avseenden en dominerande global faktor. Det var lättare att översätta en Toni Morrison och förankra hennes berättelser i olika språkgestaltningar.

Ur den synvinkel jag här och nu betraktar Nobelpriset i litteratur, är det mer att bevara en bubbla än att spräcka den då en Bob Dylan utkoras. Samtidigt förstår jag nog, att andra igen tycker att det är någonting nytt och fräscht, annorlunda, att en ikon ur musikvärlden läggs till raden av tråkiga, långrandiga, svårbegripliga, krävande författare.

Kanske kommer Nobelpriset i litteratur mer och och mer att bli ett komplement till sin lokalkollega Polarpriset; det ena utdelas för insatser inom musiklyrik och det andra för insatser inom tonsättning. För det är varken logiskt eller rättvist om Dylan förblir en av Svenska Akademiens få utstickare. Han är som sagt inte odiskutabelt enastående inom den engelsk-amerikanska pop- och rockmusiken. Det finns andra drivna, poetiskt ambitiösa och nyskapande författare av låttexter (som också publicerat sig i bokform). Lägg sedan till andra sångtraditioner, till exempel de sydamerikanska, afrikanska, asiatiska, europeiska, oceaniska. För att inte tala om samtliga musiktraditioner, ja hela musikfältet. SA kan trovärdigt motivera sitt val av just Bob Dylan bara genom att i fortsättningen dessutom belöna andra låt- och musiktextförfattare. (Och jag tycker om musik, missförstå mig inte. Ställvis och periodvis har litteratur för mig betytt intet jämfört med musik. Som Tranströmer i tidskriften Lyrikvännen redan år 1973: ”För mig kommunicerar musik direkt på ett kolossalt inspirerande sätt som litteratur sällan gör.”)

 

På många globala och lokala plan lever vi i oroliga, oberäkneliga tider. Tiderna förändras, som det heter i sången. Litteratur och läskunnighet är inte lika självklara framgångsfenomen som de var för inte så länge sedan. Människors koncentrationsförmåga naggas i kanterna, och längre, djupare texter reser murar. Också mot den bakgrunden verkar Svenska Akademiens vägval kortsiktigt. Det är inte samma sak att slänga in en Dylan i speldosan eller strima honom från tuben, som att ge sig i kast med en tegelstensroman. Vem skall uppskatta litteratur med tuggmotstånd om inte ”ens” SA gör det?

Liksom otaliga andra har jag reagerat på val av Nobelpristagare i litteratur många gånger förut. Författare typ Elfriede Jelinek har känts överdrivet obskyra och exklusiva. Men att SA fastnade för Bob Dylan är någonting helt annat. Samtidigt öppnar det för nya perspektiv, får mig att omvärdera tidigare utnämningar jag haft svårt med eller dubier inför. Precis som inom andra gebit där det delas ut Nobelpris, kan det också inom litteratur handla om grundforskning, landvinningar och upptäckter, provförsök och tester som inte nödvändigtvis direkt kan gagna den stora allmänheten, men som genom vidareutveckling, förädling och nytolkning skapar njutbar, tillgänglig litteratur.

För att tala med Bob Dylan själv: ”Hur känner’u det, hur känner’u det? / Att va utan ett hem / Som en rotlös unik, som en rullande sten”. Och själv är jag rädd för att Svenska Akademien satte en sten i rullning utan att tänka på målet och vad det kan leda till.

Eller bara gav fart åt en sten som redan är i rullning åt håll vi kanske inte egentligen är helt övertygade om.

GUNNAR HÖGNÄS