DEBATT

Finlands självständighet behöver berättas på nytt

I en intervju för Savon Sanomat sommaren 2016 går professor emeritus Matti Klinge hårt åt sättet på vilket Finland firar hundraårsjubileet av landets självständighet. Enligt historikern är man på fel spår då det talas om ”Finland hundra år”. Finland har existerat ända sedan medeltiden, hävdar Klinge. ”Finländarna var helt självständiga redan på 1300-talet, då de kom åt att påverka inom det svenska rikets riksdag och armé”, påstår han.

Kanske Klinge i första hand tänker på att representanter från Finland fick rätt att delta i valnämnderna som utsåg rikets konung. I det embryo till riksdag, eller ständermöten, som växte fram under 1300-talet, fick Finland med tiden rätt att närvara utan att det gavs något direkt löfte om det. I praktiken kom lokala ständermöten att i hög grad ersätta resorna till riksdagarna.

I varje fall går det inte att på något vis likställa rätten att närvara vid de beslutande organens sammanträden med självständighet i en modern bemärkelse. Vad som var på väg att växa fram var regionernas jämlika möjlighet att delta i beslutsfattandet. Det kom inte på lång tid att ha någon likhet med regional autonomi såsom den uppfattas i dag.

Även om Klinge tänjer på begreppens innebörd är det en betydelsefull diskussion han är ute efter. Han säger att historiens betoningar är viktiga eftersom de påverkar den finländska identiteten. Det kan kanske omskrivas som att narrativen är viktiga eftersom de påverkar den finländska identiteten. Den avgörande frågan är då vilka narrativ som formar berättelsen om det självständiga landet Finland.

Det finns en uppenbar fara att narrativen blir alldeles för inskränkta, att de återberättar myter och begränsar synfältet i stället för att vidga det. Klinge påtalar i hur hög grad självständigheten under 1900-talet byggts upp i kraft av krigshistorien. Det är en endimensionell infallsvinkel som förstärks av att det under jubileumsåret kommer ytterligare en filmversion av Väinö Linnas krigsskildring Okänd soldat.

Den som är säker och trygg i sin identitet ser omkrig sig med en öppen blick som är självständig och omprövande på samma gång, och har mod att konfronteras med smärtpunkterna i den långa process som format identiteten. Hur narrativen formas, vad de berättar och vad de lämnar bort, spelar en stor roll både för individens och kollektivets självbild.

Det finns många narrativ i Finlands historia som borde berättas på nytt trots att historieforskningen lagt fram vad som i det stora hela skett i verkligheten. Men narrativen är inte detsamma som det som hände ”på riktigt”, även om de inte heller kan vara lösryckta från fakta. Narrativen är ett sätt att forma en självförståelse, att tolka in sig i ett större sammanhang. De har alltid ett fiktivt och överskridande element som går utöver det rent faktuella.

Ett av de narrativ som tycks vara svårt att formulera är berättelsen om den svenska tiden, som göms undan redan i skolornas historieböcker som om den bara skulle handla om en förhistoria till den moderna staten Finland.

Föreställningen om tiden fram till 1809 som någon form av kolonialism stupar på att en modell för expansion som framför allt hör ihop med nationalismen som växte fram under 1800-talet projiceras långt bakåt i tiden, med en underliggande men vagt bevisad beskyllning om att befolkningen i rikets Österland blev förtryckt och bemött som ett andra rangens folk.

I den andra ytterligheten finns föreställningen om att finnarna borde stå i tacksamhetsskuld till svenskarna för att ha fått civilisationen, samhällsskicket och rättsordningen. Visst var det viktigt för det autonoma storfurstendömet att bevara den svenska samhällsordningen när det blev en del av det ryska tsarväldet, men betoningen av hur beroende Finland varit av den svenska tiden har ett drag av att ljuset kommer från väster och mörkret från öster, och av att det finska folket befinner sig i en gråzon däremellan och är för sin utveckling beroende av upplysningen från de längre hunna svenskarna.

En del av svårigheten med att skapa en berättelse kring den svenska tiden är att det är omöjligt att bunta ihop hela tiden från 1100-talet fram till början av 1800-talet. Det blir inte ett utan otaliga narrativ och en del av dem placerar sig i en större ram än relationen till centralstyret i den svenska huvudstaden. Reformationen är en omvälvande händelse som haft en djupgående betydelse för hur den finländska identiteten formats. Mikael Agricolas gärning hör till de starkaste narrativen från den svenska tiden, både för att han var Finlands reformator och för att han skapade det första finska skriftspråket.

Det nationella uppvaknandets tid på 1800-talet är en period som gör sig utmärkt som narrativ. Lönnrots, Runebergs, Topelius, Snellmans, Kivis, Cygnaeus, Canths, senare Sibelius och Gallen-Kallelas tid, utgör en både politisk och kulturell mognadsprocess förutan vilken den självständiga nationalstatens framväxt inte går att föreställa sig. Som Klinge säger i intervjun i Savon Sanomat var det ingen oansenlig prestation att utveckla det finska språket till en nivå där det kan ge uttryck för den högsta kulturen.

Finns det då någonting som det identitetsbärande narrativet om uppvaknandet på 1800-talet täcker över? Det kunde vara att det faktiskt skedde i en tät växelverkan mellan det finska och det svenska språket. Visst fanns en stundvis hätsk kamp mellan fennomaner och svekomaner, men när en föreställning om det svenska språket som ett främmande element i Finland fortfarande i dag lever kvar skulle det på en del håll vara skäl att fräscha upp narrativen om vad som skett under tidigare historiska epoker.

Det ligger också oförutsedda omständigheter kring att det nationella uppvaknandet till slut blev en framgång. Det fanns en överhängande risk att förryskningen hade förts till sitt brutala slut, men Finland kom kanske undan av nederlaget i rysk-japanska kriget och den efterföljande inre oron som ledde till folkresningen mot tsar Nikolaj II 1905. Under historiens gång har landet flera gånger räddats av att större makter fått annat att tänka på i de världspolitiska virvlarna.

I de nationella narrativen framställs den egna nationen ofta som ett suveränt subjekt som styr över sina egna öden och om det inte alltid lyckats har det bara berott på övergrepp och oförrätter från annat håll. För en liten nation som Finland är det tämligen meningslöst att försöka överskatta den egna makten att styra över sina öden.

Klinge påstår att knappast någon hänvisar till bolsjevikrevolutionen när självständigheten firas. Det är måhända en överdrift; historieskrivningen glömmer väl ändå inte bort att den ryska revolutionen är en förutsättning för att Finland kunde bli självständigt. Men säkert har Klinge rätt såvida att det finns en tendens att täcka över beroendeförhållandet till både den inre utvecklingen i Ryssland och utgången av första världskriget.

Det var ju inte bara Ryssland som Finland hade att lösgöra sig från för att bli självständigt. Det fanns en reell fara att Finland hade blivit en tysk lydstat i kölvattnet av den tyska närvaron i landet efter inbördeskrigets slut, vilket visas i Marjaliisa Hentiläs och Seppo Hentiläs bok Saksalainen Suomi 1918 (”Det tyska Finland 1918”). Efter nederlaget i första världskriget fick Tyskland annat att tänka på och Finland räddades från att få Fredrik Karl av Hessen till kung och Rüdiger von der Golz till regeringschef.

Om det mitt i firandet totalt glöms bort vad som följde efter året 1917 sker ett ansenligt självbedrägeri, skriver Heikki Aittokoski i boken Kuolemantanssi (”Dans med döden”) om nationalismen i dagens Europa. Han beskriver året 1918 som en absolut nollpunkt i den finska nationens berättelse.

Inbördeskriget är det svåraste av alla narrativ i Finlands historia och det hjälper inte att historieforskningen vänt på varje sten för att ta reda på vad som skedde under vintern och våren 1918. Traumat är fortfarande ett öppet sår och det nationella helandet en process som aldrig förts till slut. Någon risk för att det i jubileumsyran totalt skulle glömmas bort vad som skedde efter 1917 ser till all lycka inte ut att finnas. Men händelserna i början av självständigheten faller fortfarande i skuggan av den heroiska berättelsen om landets överlevnadskamp under andra världskriget.

En ryttarstaty är en innehållsfattig identitetsmarkör. Mannerheim till häst är den lilla nationens variant av de större nationernas monument över krigshjältar. Dessa monument signalerar ett slags styrka eller överlägsenhet över andra nationer men gapar tomt då de tar plats för att fylla det symboliska rummet. I Finland har det fötts en särskild personkult kring den bisarra tanken att Mannerheim som enskild individ, i kraft av en överlägsen visdom, ensam skulle ha avgjort vinter- och fortsättningskrigets relativt fördelaktiga utgång.

Det finns ingen orsak att underskatta de båda krigens identitetsskapande och sammansvetsande betydelse. Ändå är det bra att hålla i minnet att den huvudsakliga orsaken till att landet till slut inte ockuperades var att kampen för att besegra Nazityskland befann sig i en annan prioritetsordning för Stalin än att införliva Finland.

Krigsnarrativet är för smalt för att föra vidare en nationell identitet. Det borde skapas flera narrativ kring efterkrigstiden men de har svårt att födas. President Kekkonen är ett slags narrativ i sig, men den politiska kartan kring vänskaps-, samarbets- och biståndspaktens tid kan bli till ett rätt prosaiskt narrativ. Det handlar om krass realpolitik i kalla krigets tudelning, en framgångsrik överlevnadshistoria som inte kan avfärdas som finlandisering, men inte heller göras till en glamourös nationell berättelse.

Tiden i EU och EMU har en väldig betydelse för landets identitet och orientering i Europa och världen. Men samtidigt lyser de identitetsskapande narrativen kring Finland i EU med sin frånvaro.

Det råder brist på levande, moderna narrativ om nationen Finland. Då landet tappat bort sina idrottsframgångar har det också tappat bort ett av sina mest folkkära narrativ. Då Nokia tappade sina mobiltelefoner ur fickan försvann nationens mest hajpade framgångsnarrativ och den får lära sig att leva med många bäckar små i ekonomin i stället för ett enda upphaussat varumärke. En megatrend som digitaliseringen omstöper samhället men blir bara virtuell och konstgjord om den görs till narrativ.

Det finländska skolsystemet är en internationell förebild, men när resultaten i de jämförande Pisa-undersökningarna börjat sjunka berättas ett av de stolthetsskapande narrativen med mindre bokstäver.

Det kulturella narrativet är livskraftigt men låter sig inte så lätt göras till en nationell berättelse utan att klämma in syften som är främmande för de olika kulturyttringarna. En opera av Kaija Saariaho är inte en finsk opera utan en opera av Saariaho, och en film av Aki Kaurismäki är inte en finsk film utan en film av Kaurismäki. Inte ens under den så kallade guldåldern var det nationellt betingade kulturella narrativet helt okontroversiellt. Sibelius gillade inte alltid att det talades om honom i termer av ett nationellt narrativ.

Finland firar ett särdeles vältajmat jubileumsår. Vad den nationella självständigheten ska betyda är den mest brännbara av alla politiska frågor i dag. I Europa och USA förekommer en återgång till en nationalism som i värsta fall tar steget ut i den dans med döden som Heikki Aittokoskis bok antyder. Det finns ett sug efter en föreställd nationell gemenskap och suveränitet som skapar ett ”vi” i ett motsatsförhållande till ”dem”, och som så att säga tar makten tillbaka från globaliseringen och liberaliseringen. Reaktionen är förståelig och människors oro får aldrig underskattas, men lösningen kan bli lika falsk och förödande som den som den självupptagna nationalismen tidigare i historien bjudit på.

Även Finland hemsöks av ett ängsligt behov av att markera vilka ”vi” är, på ett ohistoriskt, inskränkande och fruktlöst sätt. Jubileumsåret är i behov av en öppen, vidsynt och berikande betraktelse av självständighetens innebörd, ett mod att omprogrammera koordinaterna för nationens självförståelse, dess mind-set. Det behövs nyskapande narrativ kring landets utveckling, som utan tvivel är en enastående framgångssaga även i ett globalt perspektiv. Men också om Finland placerar sig högt i internationella jämförelser kring livskvalitet, jämlikhet och konkurrenskraft lyfter narrativen inte.

Berättelsen om hållbarhetsgapet och konkurrenskraften reducerar människor till att vara redskap för strukturer. Samtidigt pyr ett grumligt hat som kan riktas mot vem som helst och som är svårt att tolka på annat sätt än att det finns tomhet där grundläggande mål och värderingar borde finnas. Det handlar inte i första hand om en ekonomisk kris. Även om ekonomin gått bakåt flera år i rad och brödköerna är kvarterslånga, är de materiella förutsättningarna på en annan nivå än under svårare epoker i landets historia.

Sociologen Zygmunt Bauman beskrev tidsandan som en flytande modernitet. Det är kanske just det flytande, det undflyende och icke handgripbara som det föds en kollektiv motreaktion mot. Samtidigt täcker Baumans bild av ett flytande tillstånd över det explosiva faktum att människors erfarenheter och berättelser om den värld de lever i är sinsemellan oförenliga. Det finns ingen gemensam verklighet att forma ett gemensamt narrativ kring, ingen ömsesidig avkodning av olika berättelser. Även i Finland uppstår nya sprickor mellan delaktighet och utanförskap, och berättelserna om hur världen ser ut ur innanför- eller utanförperspektivet saknar gemensam nämnare.

De nya narrativen måste födas ur ett lyssnande till vad människor har att berätta. I dessa postsanningstider är det lika viktigt att alla människor lär sig att de inte kan kräva att just deras egen upplevelse och uppfattning av verkligheten ska vara den rätta och sanna. Lyssnandets förutsättning är att det är ömsesidigt, att det fungerar som en dialog mellan likvärdiga parter och bygger på verklighetskontroll.

MIKAEL KOSK