Gombrowicz mot vetenskapen och existentialismen

Simone Weil är hans motpol, konstaterar Gombrowicz i sin dagbok, ”i sanning de två bjärtaste kontraster man kan tänka sig”. Men något tycks de ändå ha gemensamt. För på liknande sätt som med Simone Weil är det första mötet med Gombrowicz förvirrande, ett liv och ett verk som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Är det något att se upp till eller bara destruktivt vansinne från början till slut?

Witold Gombrowicz föddes 1904 i en polsk lantadelfamilj som flyttat till stan. Han studerade juridik i Warszawa och Paris och var under en tid verksam vid domstolen i Polen. Parallellt med domstolsarbetet skrev han skönlitterärt. Ferdydurke, hans första och med tiden legendariska roman, blev klar något år före andra världskriget. Vid krigsutbrottet befann han sig på en halvofficiell resa i Argentina och det var inget tal om att återvända, Polen var ockuperat. Den trettiofemårige Gombrowicz blev kvar i Buenos Aires och levde snart i fattigdom. Han berättar hur han – ”Herr Gombrowicz!” – fick stryka längs skyltfönstren och drömmande se in i dem. När det var svårt att få mat visste en av hans vänner bot: han hade ett lik. Gombrowicz och hans vän besökte begravningar och passade där på att ta del av gravmåltiden som serverades. För att få reda på lämpliga begravningar spelade kontakter till kyrkvaktmästaren en viss roll. I fattigdomen fick han på ett sätt ungdomen åter. I Argentina var han ingen, han kunde inte språket, ingen visste att han var författare, han förlorade sin ställning som adlig och kunde inte arbeta som jurist. Det han kallar den lägre världen öppnade sig så för honom på ett sätt som tidigare inte varit tänkbart, vilket gjorde hans märkliga argentinska äventyr möjliga.

Ironiskt nog handlade debutromanen Ferdydurke om en person kring trettio som vaknar upp en morgon och finner sig vara tillbaka i gymnasiet, och om brytningar mellan samhällsklasser och generationer. Argentina kastade in Gombrowicz i hans egen romanvärld. Så småningom fick han arbete som banktjänsteman på polska banken i Buenos Aires och återupptog sitt skrivande. På banken skrev han i hemlighet och gömde undan sina manuskript ”som en skolpojke” när bankdirektören steg in. Han medverkade i ledande argentinska tidningar och tidskrifter, både med eget namn och under pseudonym, och Ferdydurke översattes till spanska. Efter många år kunde Gombrowicz slutligen lämna bankjobbet för att skriva på heltid. I sin alldeles nyligen utgivna privata dagbok Kronos minns han varje år datumet för när han sade upp sig som ”årsdagen”, så viktig var alltså denna frihet för honom. Gombrowicz återvände till Europa i början av sextiotalet som stipendiat i Berlin. Han dog i Vence, en liten kommun i närheten av Nice. Året var 1969. I Polen är Gombrowicz fortfarande kontroversiell och att nämna hans namn i fel sammanhang kan alltjämt få folk att rodna och svettas. Själv återsåg han aldrig landet han föddes i.

Förutom Ferdydurke skrev Gombrowicz tre andra romaner: Trans-Atlantic, Pornografi och Kosmos, och därtill ett antal novellsamlingar och teaterpjäser. I Sverige är han kanske mest känd just inom teatervärlden. Romanerna, novellerna och pjäserna är alla fyllda av absurda berättelser om hur vi människor både skapar varandra och utövar våld på varandra, av magi, och av sensuell kroppslighet. Stilen i romanerna är surrealistisk, ibland medvetet skriven mot konventioner och ideal. Gombrowicz skriver med det ”dåliga, skamliga och tarvliga” som han har inom sig, berättar han för Dominique de Roux. I alla Gombrowiczs romaner tematiseras svårigheten att vara sig själv och att göra sig hörd. I Ferdydurke skriver han om att ge någon trynet och att ge någon rumpan (pupa). Trynet får man när man ofrivilligt tar över någon annans uttryckssätt och låter sig formas. En oförglömlig passage gestaltar det här med en grimastävling mellan två personer med väldigt olika läggningar. Rumpan får man till exempel när någon äldre behandlar en nedlåtande och man i den situationen omöjligt kan hävda sig. Kroppsdelar är återkommande i Gombrowiczs verk, ofta skriver han om händer. I Kosmos finner vi märkliga mönster och knäppa, intrikata kopplingar mellan saker som till synes inte har något med varandra att göra. Gombrowicz skriver med en blandning av lek och allvar och man kan aldrig vara helt säker på att han inte driver med en.

Mycket kan sägas om de skönlitterära verken, men här ska jag ta fasta på Gombrowicz som filosofisk tänkare. I det sammanhanget är den viktigaste boken hans litterära Dagbok, som han skrev för en polsk exiltidskrift från början av femtiotalet till sin död. Vid sidan om dagboken finns också anteckningar från hans filosofilektioner, för han gav regelbundet privatundervisning i filosofi och höll föredrag om filosofiska tänkare. Dagboken är en egendomlig bok, genomgående skriven med briljanta formuleringar. Den innehåller essäliknande avsnitt blandade med självbiografiska episoder vars sanningshalt läsaren får fundera över. Det finns berättelser som påminner om drömmar och likt romanerna är absurda på gränsen till nonsens. Ämnen som avhandlas är händelser i Buenos Aires, resor till olika städer i Argentina och till grannländer, vad det är att vara konstnär, personer och deras liv, möten och sammankomster, polska författare från Adam Mickiewicz till Bruno Schulz, bildkonst och konstmuseer, olika filosofer, Tyskland, den polska katolicismen, Paris, och så vidare. Inget eller ingen behandlas särskilt nådigt, förutom Simone Weil inför vilken författaren stannar upp på ett i sammanhanget svårbegripligt vördnadsfullt sätt. Tankarna i Gombrowiczs dagbok är rumstempererade, som han själv uttrycker det. Från Montaigne hade han ”fått tänder” mot en exakt, intensiv och brutal kultur.

I dagboken nämner Gombrowicz en antologi från slutet av femtiotalet med titeln Panorama des idées contemporaines i vilken redaktören samlar utdrag ur olika representativa vetenskapliga arbeten, från filosofi till naturvetenskap. Gombrowicz tar antologin som en utmärkt introduktion till vetenskapens stil, ”dess tonfall och temperament, dess karaktär och sedvänjor”. Och vad hittar han i texterna? Jo, den vetenskapliga människan har brist på personlighet, för inget av det hon åstadkommer blir en del av henne själv. Någon säger en sak, en annan fortsätter på det sagda, så säger en tredje person något som bygger vidare på det, och så får vi den rådande uppfattningen. På detta sätt menar Gombrowicz att vetenskapsmannen sviker det vanliga mänskliga språket för ett vetenskapligt språk som tar över honom, som kommer att behärska honom. Det är alltså inte han som behärskar det vetenskapliga språket, utan språket som till slut kontrollerar honom. ”Formlerna formulerar sig själva, det är abrakadabrans slutna kretslopp”, skriver polacken, och konstaterar uppgivet att det måste ha varit tortyr att översätta antologin, eftersom den vetenskapliga rotvälskan skoningslöst tvingar översättaren till fula saker.

Det här skapar en ny människotyp som är välartad, präktig och nyttig, men som saknar eget ljus och värme, menar Gombrowicz, och kall som månen reflekterar hon bara vetenskapens fruktansvärda och obegripliga ljus. Den vetenskapliga inställningen berövar människan hennes värde och personlighet, och det finns en risk för att själva människan går förlorad i det robotaktiga. Också konsten har fallit i farstun för vetenskapen. Bildkonsten, musiken, litteraturen, allt blir hela tiden mera demokratiskt och objektivt. Och det här beror på att konstnären tappat greppet personligen och därför låter sig köras över av teorierna. Hade man bevarat sin personlighet och sin individualitet, så hade man inte låtit sin egenart tyna bort inför teorierna, skriver Gombrowicz, och ställer frågorna: Hur uppmana till förakt mot vetenskapen? Hur hitta en stödjepunkt mot vilken ett sådant förakt blir möjligt? Han föreslår att man tar till grepp som går in i personen, ner till personen, tvingar vetenskapsmannen ur teorierna. Konsten i dess egentliga mening går in i personen, alltså när den vägrar att, med författarens ord, ila framåt sida vid sida med vetenskapen. Vetenskapen deformerar eftersom vetenskapsmannen inte vill vara sig själv, han vill vara objektiv. Han vill till exempel inte synas i sina texter utan träda bakom den passiva formen, vara man istället för jag. Konstnären däremot vill vara sig själv, bli sig själv genom sitt verk, se sig själv. Men också vetenskapsmannen lider under det objektiva om han så bara bevarat ett uns av sin personlighet. Gombrowicz befarar att om vi helt överlämnar oss åt förnuftet så blir framtidens människa en vetenskapsprodukt som inte har något samband med tidigare människor, en människa som övergett sig själv en gång för alla, en människa som vetenskapen tagit död på. ”Ni förstår inte?”, frågar han. ”Jag menar helt enkelt att om framtidens människa får ett andra huvud som växer ut i nacken, så blir något sådant – för dem – ingenting vare sig löjligt eller motbjudande.”

Gombrowicz är inte emot vetenskapen i sig, utan allt han vill göra är att bryta dess förestående dominans över oss. Vetenskapen befriar oss trots allt från gamla illusioner också när den leder oss in i nya. Även om den är inhuman är den också vårt hopp. Sådana saker säger Gombrowicz. Det han faktiskt vill är att ge andra sätt att förstå tillvaron, det han kallar konsten, sin egenart åter. Konsten har tragiskt nog på en och samma gång kapitulerat inför vetenskapen och mystifierat den. Det här vill han ställa till rätta. Konstnärerna ska tala som personer, och får aldrig bli till funktionärer; vem man är som person ska vara viktigare än det man gör.

I Gombrowiczs umgängeskrets i Argentina ingick Ernesto Sabato, en internationellt framgångsrik teoretisk fysiker som blivit besviken på vetenskapen och istället börjat måla och skriva existentiella romaner och essäer, som hans mest berömda roman El Túnel. Det är inte långsökt att föreställa sig att de haft diskussioner om vetenskap, konst och existentiella tänkare. Och visst, Gombrowiczs konstnär påminner mycket om den autentiska människan som hon beskrivits av existentialisterna. En människa som inte gått upp i ett kollektiv utan som har möjlighet att göra val, som varken är ett objekt vorhanden eller zuhanden, utan just en människa med möjlighet och skyldighet till existens. Det är svårt att inte tänka på existentialismen när man läser hans diskussion om vetenskapen.

Men existentialismen menar Gombrowicz att är en femtekolonn. För även om det finns en strävan inom existentialismen efter det konkreta, efter personlighet och autenticitet, så har filosoferna som vanligt behov av ett begreppsschema. På det sättet blir existentialismen en fälla, som med en sirensång om det personliga förför till ännu en abstrakt teori. Trots det säger han att redan hans första roman Ferdydurke var ett slags existentialistiskt verk, och att även om en del av existentialismen är ”professorligt tarmvridet tänkande” så är den existentiella människan som existentialisterna sett henne vad han kallar en stor metafysisk landvinning. Sitt eget förhållande till existentialismen beskriver Gombrowicz som att den inkräktar på hans existens, men att han inte vill ha den.

Simone de Beauvoir, som Gombrowicz knappast har läst, försvarar existentialismen mot just den här typen av kritik i en essä om existentialismen och ”folkets visdom”. Hon menar att en kritik av Gombrowiczs slag är ett sätt att dels fly frihet, dels ansvar. Problemet är att man inte vill ansluta sig fullständigt till existentialismen och, med Beauvoirs egna ordval, dess doktrin och välorganiserade system. Det är en filosofisk inställning som man måste iklä sig helt och det vill kritikerna inte eftersom de då snärjer in sig ett för tungt ansvar. Och det är just det här Gombrowicz uppmärksammar: existentialismen är ett teoretiskt system som vill invadera en totalt, nå in i ens djupaste existens. Därför kan man inte heller svara på existentialismen med argument och utläggningar, utan bara genom att leva på ett så kategoriskt annorlunda sätt att ens liv blir ogenomträngligt för den. Det är alltså samma försvar mot femtekolonnen som mot vetenskapen själv. Och det försvaret är inte heller fenomenologin, om vi tror Gombrowicz, för även om man kunde hoppas på fenomenologin som kontrast till vetenskapen så är det en hägring. ”Om den inte tål vetenskapen så är det som när en dotter inte tål sin egen mor – en kartesiansk dotter, avlad av den vetenskaplige ande, lidelsefri och iskall – och vad nyttar oss hennes likkyla?”

Förutom existentialisternas kluvna tunga har Gombrowicz problem med deras strävan efter ett autentiskt liv. Han menar att det här är ett gigantiskt falsarium, att denna allvarliga strävan efter autenticitet – ”lek inte, håna inte, ta ditt ansvar, slingra dig inte, fly inte” – är falskare än någonting annat. Den är ett självbedrägeri, för man kan inte möta alla krav från das Dasein och samtidigt dricka kaffe med gifflar klockan fem, säger han provokativt, det går helt enkelt inte att leva på det sättet. Att kunna vara allvarlig på existentialisternas överdrivna sätt kräver paradoxalt nog en överdriven brist på allvar. Om jag förstår Gombrowicz rätt kunde man kanske säga att det krävs ett slags halvmedvetet val att blunda för vissa saker i livet, och bara när man lättsinnigt blundar för dem så kan man förbli förnuftigt allvarlig inför resten. För det är nämligen så, menar Gombrowicz, att livet skrattar åt förnuftet och det är när förnuftet ändå försöker fånga in livet i ett schema som företeelser som existentialismen uppstår.

Vad är då det här Gombrowiczska skrattet åt förnuftet? Han säger oss att det inte är något skratt ”med båda benen i sunda förnuftet”, utan något mycket fasansfullare. Man kan nämligen hålla med om allt existentialisterna säger, och ändå händer inget. Han skrattar eftersom allt det existentialisterna tungt övertygar oss om – inget av det lyckas egentligen påverka våra liv i praktiken, inte ens existentialisternas egna, även om man fullt ut övertygas av deras teoretiska system. Inget händer, vi blir kvar i livet tillsammans med Gombrowicz.

”Konsten och litteraturen tävlar idag med andra former av underhållning snarare än med religionen eller vetenskapen, som under de stora epokerna”, har Horace Engdahl skrivit. Det gör att personer som Gombrowicz blir anakronistiska, om inte direkt obegripliga och stötande, när de talar om konsten med denna absoluta, myndiga stämma (Engdahl skriver om Stig Larsson). För många är Simone Weils syn på vetenskapen i Tyngden och nåden lika obegriplig. Hon oroar sig för att vetenskapen går under om den inte söker mål högre än sig själv. I stället för att vara en verksamhet med transcendenta mål – en väg till Gud – så urvattnas den till enbart tekniktillämpningar och tävlingar om utmärkelser. Det är väl det senare slaget av vetenskap som Gombrowicz har i åtanke, och han oroar sig då för att konsten genom att ge sig i slag med den följer tätt efter i riktning avgrunden. Kanske har Gombrowicz och Weil det gemensamt att bägge oroar sig för att det transcendenta perspektivet på tillvaron försvinner eller, som hos existentialisterna, förvanskas när man försöker göra vetenskap av det. För Weil menar inte att vi ska göra en vetenskaplig undersökning av det transcendenta, även om vetenskapen ska ha transcendenta mål. ”Inte det övernaturliga bör vara forskningens föremål, utan världen. Det övernaturliga är ljuset: gör man det till ett föremål, så förnedrar man det.”

Så var hamnar Gombrowicz nu? Skulle det inte vara rumstempererat tänkande? Jag tror att vi får en ledtråd i Gombrowiczs romaner. Den allt genomsyrande magin och romanernas cirkus luckrar upp vår vardagliga tillvaro. Efter att ha läst Gombrowiczs ibland nonsensartade berättelser ser man vardagen på ett annat sätt, man kunde nästan säga att man ser vardagen på nytt. Gombrowicz återför därigenom det mystika i tillvaron genom att befria oss från ett slags snustorr vidskepelse, som i både vetenskapens och det så kallade sunda förnuftets form har låst vår erfarenhet av vardagen i färdiga banor. Det här leder oss i sin tur in i en uppmärksamhet på tillvaron, där saker tillåts träda fram för oss på nytt om vi väntar in dem. Den här uppmärksamheten är öppen, väntande, och låter oss se det mystika i tillvaron. Det är därför Gombrowiczs romaner är vardagliga och rumstempererade, trots allt det skruvade och bisarra i dem. Och romanerna för oss tillbaka till oss själva som personer, ur teorierna som omger oss. Detsamma gäller hans blixtrande kritik av vetenskapen och existentialismen; efter att ha läst Gombrowicz är det svårt att se på dem på samma sätt som förr. Även om de förblir värdefulla, så låter han dem framträda i ett helt annat ljus.

Faran är att det transcendenta ljuset förvandlas till kitsch om man romantiserar det. Kitsch av det slaget är ofta destruktiv. Men lika destruktivt kan det vara att göra sig av med allt det genuint transcendenta för att man misstar det för vidskepelse. Följden blir att vetenskapen förlorar kontakten med det transcendenta och övergår till något relativt som saknar djupdimension. Det paradoxala? I viljan att vara sakligt vetenskaplig och göra sig av med det vidskepliga slänger man ut det transcendenta och gör därmed vetenskapen tom på innehåll i Gombrowiczs mening. Man kunde säga att vetenskapen blir vidskeplig själv i sina försök att göra sig av med vidskepelsen. Och är det bättre ställt med konsten idag? Kanske är nyckeln till att förstå det förakt mot vetenskap och även mot konst som finns på olika håll idag att det är berättigat till den grad som vetenskapen – och konsten i dess följe – har förlorat kontakten med något högre. Om man går med på det här så vore den riktiga reaktionen då att verka för att leda dem tillbaka till högre mål. Gombrowicz avslöjar den vidskepliga vetenskapen och den vidskepliga konsten till förmån för alla.

”Jag tror inte på en icke-erotisk filosofi”, säger Gombrowicz i den litterära dagboken. I den privata dagboken Kronos blir det tydligt att det här inte var tomt prat, utan något som verkligen var genomgående i Gombrowiczs liv. Inte nog med att antalet älskare och älskarinnor som Gombrowicz räknar upp i Kronos är stort och varierande, utan så är också Erotik en av de kategorier som sammanfattar varje dagboksår nästan ända tills hans död. Kanske skulle vi idag säga sexuell istället för erotisk. Redan i Ferdydurke spelade kroppsliga och sexuella dimensioner i tillvaron en framträdande roll. Att Gombrowicz förlorade allt när han blev kvar i Argentina möjliggjorde kanske inte minst hans sexuella relationer i hamnkvarteret Retiro. För som Michael Pollak noterar i en essä med undertiteln ’Le bonheur dans le ghetto?’ så var skuldkänslorna för homosexuella relationer på den tiden mindre för överklassen samtidigt som de reella möjligheterna till sådana relationer var större i de lägre klasserna. Även om han själv inte ville definiera sig som homosexuell, han ville inte definiera sig alls, så kunde alltså den europeiske adelsmannen utan större skuldkänslor gå runt bland männen i hamnen. Man kan tänka sig att Gombrowicz bara genom sitt eleganta kroppsspråk måste ha varit en ganska attraktiv person i de här sammanhangen.

Hur ska vi förstå Gombrowiczs sexuella filosofi? Att det är en kritik av hur vi förstår varandra sexuellt är klart, och den kritiken blir tydlig också i romanerna. Likaså är det klart att det är en kritik av ett liv och tänkande som blivit för abstrakt och teoretiskt, så det handlar knappast om ett förarbete för någon sofistikerad sociologisk eller fenomenologisk undersökning av sexualitet, så mycket ser vi från Gombrowiczs diskussion om vetenskapen. Mitt intryck är att Gombrowicz sökte samma transcendenta verklighet i det sexuella som han sökte i konsten, både i flyktiga möten och i de långvariga relationer som föregicks av förälskelser. På samma sätt som allt i konsten ”har ett existensberättigande bara i den mån det förhåller sig till verkligheten, till någon sorts verklighet, som är ny, ofta överraskande – och som gör den åtkomlig, levande, påtaglig” så har de sexuella elementen hos Gombrowicz värde bara ”om de lett till någon sorts sanning”, menar han själv i en vass replik till kritikern Artur Sandauer.

I den litterära dagboken oroar han sig ändå för att han själv bara är en av de putos som han hör sitta och tala vid ett bord. Och det blir klart i Kronos att Gombrowicz trots allt är väldigt världslig – inte minst i de summerande kategorierna, de andra är Finanser, Litteratur och Hälsa – och att han ibland nästan provokativt kastar sig in i krassa angelägenheter samtidigt som han litterärt står i dialog med personer som Simone Weil; en spänning som för övrigt Ewa Thompson ville påvisa i sin bok om Gombrowicz redan 1979. Ser vi här varför Gombrowicz, trots full respekt och en liknande förståelse för det transcendenta, kan kalla Simone Weil sin motpol? Medan man hos Gombrowicz tydligt ser spänningen mellan en strävan efter något högre absolut och en acceptans av sin egen vardagliga ofullständighet, så verkar Simone Weil hel trots sin uppfordrande intensitet. ”Medan hela jag är ett evinnerligt undvikande av livet ger hon sig in i det hel och hållen, elle s’engage, hon är antitesen till min desertering”, skriver Gombrowicz. Försöker han göra sig av med spänningen genom att på något sätt gå åt motsatt håll än Weil? Gombrowicz är i varje fall uttryckligen ateist: ”Skilsmässan med Gud – en helt avgörande sak som gör att sinnet öppnas för hela universum – gick lätt för mig, utan att jag märkte det, jag vet inte hur det gick till”, säger han i samtalen med de Roux. Det transcendenta jag menar att han har gemensamt med Weil är erfarenheten att ”sinnet öppnas för hela universum” när man på djupet gör sig av med fjättrande vanföreställningar.

Gombrowicz uttrycker sig ofta i legeringar som innehåller många tankar samtidigt. Man lägger inte genast märke till allt som ingår och hur det är sammansmält. Det gäller också hans misstro mot en icke-erotisk filosofi, som så vitt jag kan se handlar om minst tre saker. Den är dels en kritik av vår förståelse av sexualitet, dels är den en kritik av ett för teoretiskt liv. Och så innehåller den en strävan efter transcendenta erfarenheter i och genom det sexuella, ”det lysande och heliga i detta elände”. Legeringarna är kanske också orsaken till varför Gombrowicz förblir kontroversiell i sitt hemland, han provocerar åt olika håll samtidigt och gör alla lite snopna. Hans kritik av marxismen som vetenskaplig väckte anstöt för några årtionden sedan. Idag är det kanske hans syn på nationalism och på erotik som folk blir utmanade av, inte minst i romanen Trans-Atlantic.

Vad ska man till sist säga om denne man? Jag vet inte. När jag försöker sammanfatta min syn på Gombrowicz och hans verk, så känner jag mig träffad av hans rader om vad existensfilosofins egna insikter tycks mynna ut i: ”Litteratur som tror att vi kan organisera världen är det mest idiotiska man kan föreställa sig. En stackars skribent som tror att han är härskare över verkligheten är en skrattretande sak. Ha! Ha! Ha! Tvi!”

KIM SOLIN