KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Problemet De Andra

1944, tätt i hälarna på Paris befrielse från nazi-ockupationen, skriver Jean-Paul Sartre en essä som inleds med följande ”porträtt”:

Om en människa lägger skulden för alla eller en del av sitt lands och sina egna olyckor på förekomsten av judiska element i folkgmenskapen, om han föreslår att man ska råda bot på detta sakernas tillstånd genom att beröva judarna vissa av deras rättigheter eller genom att avskilja dem från vissa ekonomiska och sociala funktioner eller genom att fördriva dem från riket eller genom att utrota dem alla, så säger man att han hyser antisemitiska åsikter.^[1]

Vidga ramen för citatet till också andra former av rasism, komplettera ”judarna” med till exempel ”invandrare”, ”muslimer” och ”svartskallar”, och vi får en fungerande beskrivning av ett hatprat vi ser prata på också i dag, också i Finland.

För Sartre är det en viktig poäng att den ideologi han beskriver inte ska ses som en idé eller ”tanke”. Den är snarare – med hans term – en passion. Enligt Sartre är antisemiterna ”rädda för resonemang” och de lägger därför sig till med ”en livsföring, där resonemanget och sökande endast har en underordnad roll”.

Med vår tids terminologi: faktaresistens som livsstil.

Det är bara på passionens plan som en sådan livsföring är möjlig, skriver Sartre. Antisemiten har ”valt hatet, därför att hatet är en tro”.

Rasism som en ”tro” – analysen känns träffande. Samtidigt kan ordet ”tro” fungera som påminnelse om att våra samhällen också tidigare tvingats handskas med omnipotenta, faktaresistenta ideologier. Organisationer som med hänvisning till obekräftade antaganden (mirakel, ’högre’ väsen etc.) gjort anspråk på makten att skilja mellan rätt och fel sorts mänskor.

Religionernas makt bygger på tro och ”passion”, snarare än på tanke och erfarenhet: det är ingen slump att Vladimir Putin samarbetar med den ryska ortodoxa kyrkan, att Recep Tayyip Erdoğan driver på en islamisering av Turkiet och att stödet för Donald Trump i presidentvalet i Förenta Staterna var extremt starkt – 80% – i gruppen ”white born-again or evangelical christian”, som tros utgöra över en tredjedel av väljarkåren.

Om vi vill bekämpa dagens populism är det alltså skäl att reflektera över, och dra lärdomar av, hur de demokratiska samhällena historiskt sett har gått tillväga för att begränsa de religiösa institutionernas politiska inflytande. Det har aldrig skett utan att de sekulära krafterna organiserat sig. Föregångare i Europa var de franska upplysningsfilosoferna och kampen för laïcité, åtskillnad mellan civilsamhälle och kyrka, en religiöst ’färgblind’ stat.

Inom alkoholpolitiken talar man om harm reduction – begränsning av skadeverkningar snarare än fundamentalistiskt tvång till spiknykterhet. På samma sätt har de idag relativt sekulära västeuropeiska staterna lyckats begränsa de religiösa rörelsernas inflytande inom de politiska institutionerna, utan att ta till totalförbud.

Hur få till stånd en liknande ”sekularisering” när det gäller den populistiskt-rasistiska tron? Genom att förpassa dess röstsiffror tillbaka till marginalen.

Vårens kommunalval i Finland innebar en svidande reträtt för Grundfinnarna (Perussuomalaiset) medan uttalat antirasistiska partier gick framåt, framför allt de Gröna. Åtminstone här har trenden alltså för tillfället vänt.

Även om vi långtifrån kan slappna av och tro oss immuna mot den högerpopulistiska ”tron”, får man ändå anteckna att skola, utbildning, läsning och en rationell världsbild står relativt högt i kurs i Finland. Och även om våra media är långt ifrån några fora för blixtrande intellektuell debatt, hedrar det dem att våra rasister tycker lika illa om dem som Donald Trump tycker illa om The New York Times. Uppgiften att tidningen ökade med 276 000 digitala prenumerationer under oktober–december, troligen med stor hjälp av Trumps hätska utfall mot den, är uppmuntrande.

Uppmuntrande är också att i finländska medier se rubriker som faktiskt talar om trumpska lögner som lögner, utan låtsad opartiskhet. Där är läget bättre än för drygt 80 år sen, 1936, när en finländsk tidning kunde dras inför rätta för respektlösa tonfall om ett annat lands ledare. I ett kåseri av Elmer Diktonius ingick denna släng om Görings födelsedag:

Hitler lyste dock med sin frånvaro, och likaså Goebbels, och det kan ju bero på tillfällig ljusning i hjärnkontoret, men också på en bottenkänning i statskassan.

Trots att justitieministern fann att ”statschefen Hitler blivit grovt förolämpad”, klarade sig Arbetarbladets ansvariga utgivare K-A Fagerholm den gången med böter.

Fränare saker än så kan idag sägas om utländska statschefer, också i stora media som Helsingin Sanomat, och till och med om amerikanska presidenter.

2000-talet har sett en nygammal polarisering växa fram, en motsättning som kan få en att nostalgiskt önska sig tillbaka till mera traditionell vänster-höger-politik – traditionell kapitalism mot socialism, inom rationella, demokratiska ramar. Idag öppnar den starkt irrationella högerpopulismen front efter front utanför denna spelplan, också i världens rikaste samhällen.

På ett globalt plan har Daesh, den så kallade Islamska Staten – högerpopulismens mest militanta form – stigit fram som den nya standarden för det radikalt Andra.

1970-talets europeiska vänsterterrorism – tyska Rote Armee Fraktion, italienska Brigate Rosse med flera – var ett oroande, men ur dagens perspektiv småskaligt försök att profitera på liknande passioner som dem Daesh idag satt i system.

Daesh är så hänsynslöst sig själva nog att ’alla’ tar avstånd från dem, åtminstone verbalt. Att till exempel USA:s samarbetspartner Saudi-Arabien bygger på samma fundamentalistiska ideologi – i mångt och mycket är en reellt existerande, totalitär ”islamsk stat” – det får IS extremism oss barmhärtigt nog att bortse ifrån.

Våra ’egna’ populistiska rörelser intar tills vidare inte städer med vapenmakt, erövrar inte territorier, förslavar inte deras invånare. Men de innehåller fröet till samma extremism – tänk Soldiers of Odin eller Suomen Vastarintaliike, upphöjda i potens.

Frontlinjen verkar klar. Men polariseringen innehåller ett problem. För oss ”civiliserade” mänskor är högerpopulisterna så enkla att vederlägga, på ren argumentationsnivå, att risken finns att vi faller i samma fälla som de: börjar betrakta motparten som en radikalt annan art, helt enkelt ”de Andra”.

Då ligger det nära till hands att överspelade begrepp som pöbeln, massan, packet vaknar till liv igen. Kanske under andra namn.

Det är viktigt att inse att den här polariteten – mellan ’oss’ och ’dem’ – inte är symmetrisk. Den handlar inte om två ”extremer”, trots att en betydande opinion i Finland, inklusive vår regering, tycks uppfatta den i såna termer.

Det finns ingen ”gyllene medelväg” mellan att utvisa flyktingar till krigszoner och att inte göra det. Du kan inte ”diskutera” med en motpart som tror på absolut Ondska och Godhet och som har bestämt sig för att du hör till de Onda. Du kan inte ”föra en dialog” med personer som vill sparka ihjäl dig.

Här har vi en svår balansgång. För även om det är livsviktigt att bekämpa lögnaktiga, förenklande, rasistiska diskurser, gör man det inte genom att stämpla dem som bär fram dem enligt samma manikeiska mall som de själva tillämpar. Man kan inte slåss mot rasism med ’alternativ rasism’, utan att själv bli rasist. Problemet med De Andra är att de inte är De Andra.

20.4. 2017