KOMMENTARER: BARBRO HOLMBERG

Att förstå andras hjärtan

Den svenska poeten Tomas Tranströmer skrev i en av sina dikter att han ligger vaken om natten och ”hör stjärnbilderna stampa i sina spiltor”.

Som om de otåligt ville ta kontakt med varandra.

Av någon orsak kom jag att minnas hans sagolika bild när jag började placera in Favoriter ur världslitteraturen i årets sommarnummer av Nya Argus.

Texterna började, föreföll det mig, samtala med varandra.

I Carita Backströms kärleksförklaring till den ryska författaren Andrej Platonov och hans – i ordets rätta bemärkelse – fantastiska bok Dzjan, finns tanken att gemenskapen är grunden för allt liv, att ”människorna får näring av varandra […] genom att känna och föreställa sig de andra”.

Leif Salmén skriver i sin högintressanta och spirituella essä om Pjotr Kropotkins En anarkists minnen att ”utan alla dem som omger oss blir vi aldrig mänskor”.

Marianne Bargum som presenterar författaren V. S. Naipaul – hemma i Trinidad, senare bosatt i England – skriver att han ”långsamt, nästan motvilligt, blir engagerad i de människor som bor omkring honom” i den lantliga, engelska by där han råkat hamna.

Är inte just det här den goda litteraturens uppgift: att öppna ögonen på oss för vår omvärld? Att låta oss ta färg av dem vi möter, av det vi läser, göra oss mottagliga för det vi inte visste?

”Vårt hjärta ska vi använda till att förstå andras hjärtan”, säger Gustave Flaubert.

En god kritiker, en god skribent kan ge oss många tips på böcker vi inte visste att vi ville läsa.

Jag för min del hade aldrig haft för avsikt att bekanta mig med Samuel Pepys Dagbok. Han är ett, helt säkert inte till alla delar charmerande, tidsvittne från det engelska 1600-talet. Ralf Andtbackas humoristiska betraktelse fick mig på andra tankar.

Frances Burneys Evelina från engelskt 1700-tal blir i sin tur ett slags ”passionerat” genmäle till det för kvinnorna begränsande och stympande patriarkatet, som levde kvar i högsta välmåga långt efter Pepys… Det säger Tatjana Brandt, i minst samma passionerade tonart som Frances Burney.

Mot slutet av det franska 1800-talet möter vi Colette – ”en sin tids radikal” och ”en betydande författare” som jag aldrig förstått att ta på allvar. Kan det bero på att mina – mestadels manliga – franska lärare vid Helsingfors Universitet (på 60-talet), gav mig den av allt att döma helt felaktiga bilden att hennes berättelser var att jämställa med svenska veckotidningsnoveller? Läs Iris Schwanks inspirerade essä, Du som inte känner Colette, jag ska för min del ta itu med La maison de Claudine.

Colettes samtida, norskan Cora Sandel, är en frusen motpol till sin franska kollega; i sina noveller ger hon oss skakande bilder av kvinnans ofrihet, skriver Ann-Christine Snickars. ”Det eldas dåligt och i de mänskliga relationerna finns inte tillräckligt med värme.”

I en kortnovell, ”Det uppgivet jordiska”, tar Stella Parland oss med till värmen, skönheten och människorna i en gudsförgäten sardisk bergsby, bara för att kort därpå drabbas av övermättnad.

Som en god och – minst sagt – utmanande läsning, lyfter Caterina Stenius upp en verklig klassiker: de fem Moseböckerna.

Här finns en rik tankevärld att grubbla över och bekanta sig med. Det lönar sig att fördjupa sig i essän ett antal gånger innan man kan försöka närma sig de outtömliga källorna. Stenius citerar den ryska poeten Osip Mandelstam: ”Det finns epoker, när mänskligheten, otillfredsställd med samtiden, längtande efter tidens djuplager, likt en plöjare törstar efter tidernas jungfrujord.”

Kjell Westö skriver inkännande och lyhört om Elvi Sinervos novellsamling Runo Söörnäisistä (En dikt om Sörnäs). Det är en hyllning till hennes ”enkla, nakna ton” och hennes ”osentimentala språk, som gjort för att skildra hårdheten och skoningslösheten i det liv hennes människor lever”, i utsatta och fattiga arbetarfamiljer i 1930-talets Finland.

”Förbluffande som människa och omstörtande som poet” – bland annat så har Åbo-författaren Einari Aaltonen beskrivit sin kollega, det unga geniet Arthur Rimbaud, som skrev alla sina dikter mellan sitt femtonde och sitt nittonde levnadsår.

Efter det färdades han runt världen, en äventyrare på mer eller mindre ljusskygga uppdrag. Men det lysande avtryck han lämnade i världslitteraturen är stort. Ta del av Einari Aaltonens essä om Rimbaud, vars dikter han översatt till finska.

Uppfriskande galen läsning erbjuder för sin del Trygve Söderling som presenterar den ryska författaren Viktor Pelevin och hans ”speedade parodi¬versio¬ner av ryska verkligheter här och nu”.

Alla Nya Argus-läsare tillönskas goda läsestunder!

4.7.2017