”Vi är många, vi är hälften” i rysk tappning

Vad är mitt hemland? Är det det fjärran stjärnbeströdda Finland?

Denna diktrad av Edith Södergran finns med i den ryska diktantologin Golos Zjensjtjiny (”Kvinnans röst”) som publicerades i Sankt Petersburg hösten 2017. Den omfattar ett fyrtiotal kvinnliga poeter från Finland, från början av 1900-talet fram till våra dagar.

Eleonora Joffe har översatt dikter från finska: L. Onerva, Saima Harmaja, Aila Meriluoto, Eeva Kilpi, Sirkka Turkka, Eeva-Liisa Manner, Henriikka Tavi, Merja Virolainen, Jenni Haukio, Sanna Karlström, Aunimarjut Kari med flera. Undertecknad stod för översättningarna från svenska: Edith Södergran, Solveig von Schoultz, Ulla Olin, Märta Tikkanen, Tua Forsström, Wava Stürmer, Henrika Ringbom, Catharina Gripenberg, Heidi von Wright, Agneta Enckell, Bodil Lindfors, Eva-Stina Byggmästar. I boken finns två förord: ”Mellan Marta och Maria” – en översikt av Finlands tvåspråkiga litteratur med fokus på kvinnors skrivande (som vi översättare stod för) samt ”Kvinnans röst” – en essä om finskspråkiga kvinnliga poeter av Hannu Mäkelä.

Idag händer det sällan att dikter får någon större medial uppmärksamhet. Dessutom recenseras inte litteraturen i Ryssland i lika stor utsträckning som i Finland. Golos Zjensjtjiny blev ett undantag. Förlaget, Izdatelstvo Pusjkinskogo fonda, hör till Rysslands mest seriösa och synliga bokförlag, med bred utgivning av non-fiction, prosa och poesi. De har ensamrätt att ge ut Joseph Brodsky på ryska.

Mången petersburgare förhåller sig med genuint intresse till Finland. Det gäller också invånare i ryska Karelen. En del ryssar turistar gärna i Finland, ”för att i Imatraforsens brusande virvlar söka befrielse från livets triviala problem”, som Matti Klinge skrev om det förra sekelskiftets ryska turism. Finlands 100-årsdag (som diktantologin är tillägnad) firades entusiastiskt i S:t Petersburgs litterära kretsar. Bland andra nyutkomna böcker om Finland noteras det tvåspråkiga albumet O Suomi s liubovju / Suomesta rakkaudella (Strata, 2017), där 33 finländska bildkonstnärer samsas med 33 ryska poeter i finsk översättning av Olga Milovidova och Marja Soini.

I september år 2017 presenterades Golos Zjensjtjiny för första gången, vid Anna Achmatova-museet i Sankt Petersburg. Så här skrev journalisten Galina Artemenko på nyhetssajten cogita.ru (10.10.2017):

Givetvis kom jag ihåg Anna Achmatovas rader ”Jag lärde kvinnor att tala...” I det här fallet är genusapproachen befogad. ”I hela mitt liv har jag rusat mellan spisen, skrivbordet och cellon”, påpekar Eleonora Joffe [som är utbildad till musiker i Leningrad och har undervisat i cello i Finland – Z.L.]. Jag ville vara allt på en gång, men det lyckades inte så bra. Kvinnan är ofta ömsom Marta, ömsom Maria i olika skeden av sitt liv.” Zinaida Lindén berättar om författaren Märta Tikkanen, vars debutroman Nu imorron (1970) var dedikerad ”Till min diskmaskin av märket Constructa”. Så här skriver fyrabarnsmamman Tikkanen om sin egen mor i Århundradets kärlekssaga:

Min mamma höll sin skrivmaskin i famnen när hon skrev

Samtidigt vill Joffe gärna läsa upp en dikt av den manlige poeten Harri Herttel i sin ryska översättning. ”Denne nyblivne pappa har en diktsvit om hur det känns att vänta och få barn”, säger hon och citerar: ”Så lycklig kan man bli över en full blöja.” Kännetecknande för det moderna genustänkandet.

Än så länge har diktantologin presenterats i Sankt-Petersburg, i Petrozavodsk, i Lettland (Riga och Daugavpils som har en stor ryskspråkig befolkning) och i Helsingfors. Dessa tillfällen har gett översättarna en möjlighet att diskutera direkt med publiken. Så uppstår en dynamisk och givande samverkan, en dialog mellan olika kulturer. I presentationen på Helsingfors bokmässa medverkade två av antologins poeter, Anja Erämaja och Saila Susiluoto.

Ämnen som mänskliga relationer, krig och fred, livets olika skeden, människan och naturen berör läsarna oberoende av deras ursprung och sociala status. Kvinnans ställning i samhället och i litteraturen är också ett tema som brukar gå hem hos de ryskspråkiga läsarna. Zacharias Topelius ironiska men aningen oroliga ord om kvinnokalendrar, som citeras i förordet, har framkallat munterhet både hos akademiker i Sankt Petersburg och hos pensionerade fabriksarbetare i Daugavpils:

… ehuru det icke warit alldeles owanligt att, äfwen hos oss, se det täcka könet riskera sina hwita händer i tryckswärtan, är det weterligen första gången damerna här bilda en sådan hemlighetsfull stat i staten — en fruntimmersförening, som icke utdelar annan spånad, än poesins fina wäfnad, och icke stickar eller låter sticka andra strumpor, än — blåa. Emellertid är den lilla skymt af emancipation, som röjer sig i detta företag, så oskyldig, att den välbekanta manliga jalousin torde gifwa sig tillfreds och artigt helsa damerna wälkomna.

Även författarbiografierna intresserar, bland annat konstnärsäktenskap som Solveig von Schoultz och Märta Tikkanens. ”Ålderdomens poeter” Eeva Kilpi och Ulla Olin väcker beundran. Tua Forsströms dikt om rymdhunden Lajka, tillägnad Andrej Tarkovskij, berör på djupet. Hennes dikt om Marilyn Monroe för den ryska läsarens tankar till Andrej Voznesenskijs dikt om filmstjärnan.

Ändå varierar attityderna. I publiken på Anna Achmatova-museet i S:t Petersburg fanns en ung, radikal representant för föreningen Sinije tjulki (”Blå strumpor”) som nästan beskyllde undertecknad för att vara antifeministisk – medan den äldre kvinnliga radiojournalisten i Riga förbryllat utropade om Märta Tikkanens dikt ”Behåll dina rosor”: ”Den är faktiskt... ganska arg!” I Daugavpils konstaterade en lyssnare lite avundsjukt: ”Jaså, i Finland hade man diskmaskiner redan på 60-talet.”

Rysk dikt bygger än idag oftast på versmått och slutrim. Trots att fri vers vinner allt mer terräng får man ibland höra något i stil med ”Vad är poängen med poesi som saknar meter och rim?” Det ryska massmediala klimatet är rätt så kändisfixerat. ”Den finska presidenthustruns dikter utkommer på ryska” – så löd rubriken på den stora nyhetssajten fontanka.fi. Även Lettlands ryskspråkiga medier uppvisade en hel del intresse för denna omständighet. I samband med en intervju undrade de om Jenni Haukio kanske hade varit projektets beskyddare.

Recensenten Robert Kolomainen (gazeta-licey.ru, 4.12.2017) rekommenderar Eino Karhus ”Finlands litteraturhistoria, 1900-talet” som bredvidläsning för att interpretera modernismens mästare Edith Södergran och L. Onerva rätt. Han är tämligen kritiskt inställd till genusaspekten i diktantologin och jämför boken med Tretjakovgalleriets utställning ”Feminin bildkonst”: ”De talrika besökarna tänker knappast på konstnärernas könstillhörighet.” Samtidigt menar han att boken ”tvivelsutan bidrar till dialogen mellan nationerna när det gäller människans inre värld.”

Kort före Finlands 100-årsdag presenterades diktantologin på bokhandeln Ruslania i Helsingfors. Bland åhörarna fanns två finskspråkiga bibliotekarier som kunde ryska. En äldre man med ryskt förnamn och finskt efternamn sade: ”Jag blev så rörd av de här dikterna.” Han var född i södra Sibirien. Hans föräldrar hade inte vågat lära honom finska. ”I Ryssland var jag rädd för att jag var finne, här är jag rädd för att jag uppfattas som ryss... Det behövs fler böcker som den här för att man ska förstå varandra bättre.”

Under våren planeras ytterligare en presentation – vid Finlands institut i S:t Petersburg. Själva utgivningen och de flesta presentationerna har förverkligats tack vare stöd från Konestiftelsen och FILI – Finnish Literature Exchange.

Zinaida Lindén

Om citaten:

Översättningen av recensionsutdragen är gjorda av artikelförfattaren.