Pressade universitet för tre sekler sedan

Effektiveringskrav på universitet är inget nytt. Efter det stora nordiska kriget befann sig Sverige och dess östra riksdel Finland i en katastrofal depression. Stormaktstiden var förbi och riket hade förlorat sin synliga position inom den internationella maktpolitikens och ekonomins domäner. Landet hade förpassats till europeisk B-klass och krympt sedan Ryssland erövrat de baltiska provinserna.

Efter freden i Nystad 1721 var man tvungen att börja effektivera och spara på de knappa resurserna. Målet blev ekonomisk nytta, liksom framsteg och tillväxt blev det för såväl ekonomi som befolkningsutveckling. Kvantifiering kom att bli måttet på framsteg för hela samhället. Nyttans tidevarv, som i Sverige tog sig i uttryck i en med europeiska mått exceptionellt stark dyrkan av nytta, slog ut i full blomstring då hattarna kom till makten år 1738. Hattarnas politik var patriotisk, tillväxtorienterad och materialistisk. Den ekonomiska politiken var fokuserad på snabba resultat och strikt merkantilistisk. Den nya hattregimen satsade på fyra spetsprojekt: armén (bland annat Sveaborg och skärgårdsflottan), företagsverksamhet, utrikeshandeln och särskilt på rationalisering av lantbruket. Frankofilerna som ville främja militära investeringar fann allierade inom näringslivet. Till exempel i Helsingfors och Lovisa drog borgerskapet och dess underleverantörer ansenlig nytta av den hattdrivna upprustningen. Det politiska epicentret låg i Stockholm, där man ohämmat lobbade och drev egna intressen.

Universiteten i Uppsala, Lund, Åbo och Greifswald hamnade i skottlinjen. Staten ansåg att de under rådande omständigheter var ineffektiva och onyttiga. En så kallad uppfostringskommission tillsattes och började således under åren 1745–1750 bedriva en ny universitetsstrategi. I kommissionen ingick inte en enda akademisk representant, den bestod enbart av politiker och representanter för näringslivet. Man begränsade universitetens autonomi och ville påskynda utexamineringen av studenterna. Man ville omorganisera verksamheten och ändra på fakultetsindelningen. Överflödiga tjänster, såsom en professur i vältalighet, lades ner. Man försökte begränsa forskningsverksamheten vid universiteten och istället utöka yrkesutbildningen. Utbildningen skulle bli mer praktisk och man inledde undervisning i mjölkning vid universitet. Akademikerna var förbryllade: ville man förvandla universiteten till yrkesskolor och produktionsanstalter? Av begripliga skäl trängdes den klassiska humanismen, teologin och den antikvariska forskningen åt sidan, ur vägen för naturvetenskaperna, det nya fokusområdet. Man ville ersätta tvångslatinet med svenska, eftersom man ville att universitetens verksamhet skulle vara öppen, offentlig och tillgänglig. Effektivitets- och företagsideologin och urvalsmentaliteten spred sig även till trivialskolorna och gymnasierna. Man planerade också teknisk-merkantila utbildningsanstalter, som skulle producera yrkesfolk. Man ansåg att man nog lär sig i arbetet, om man inte är intresserad av att plugga.

Universiteten var beroende av extern finansiering. De var tvungna att anpassa sin verksamhet enligt de resurser som stod till förfogande. Man köpte gårdar på landsbygden och fick inkomster genom att sälja säd från dessa till städerna. Finansieringen var således lika agil som utfallet av skörden, som bestämde konjunkturerna och universitetens finansiering.

Invention (nuv. innovation) var ett av periodens modeord: man sökte desperat efter inventioner, man ordnade tävlingar och om möjligt bolagiserade man dem för att utnyttja dem. Man placerade blåögt i gruvprojekt. Ett projekt man hade stora förväntningar på fanns i Sotkamo och hette Talvivaara. Staten hade intresserat sig för detta lovande projekt redan i början av seklet, då det nordiska kriget ännu pågick. Det gick många rykten kring projektet och man oroade sig för att ryssarna skulle få nys om det, vilket kunde ha lett till att gruvan skulle ha hamnat i utländsk ägo.

På tidskrifternas sidor, i kaffestugor, klubbar och sällskap föddes tidens sociala medier, där man förde livliga diskussioner om samhällsfrågor. Denna nya självständiga offentlighet dominerades av en ny tekniskt och ekonomiskt orienterad medelklass. I början hade hattarna kontroll över dessa sociala medier tack vare censuren, men läget förändrades över tid. Mot slutet av seklet blev publicerandet allt snabbare och mer hektiskt. I stället för böcker tryckte man upp pamfletter och debatter, broschyrer, tidningar, skämtteckningar och politiska och vetenskapliga skrifter. Samhället blev diversifierat men nätverkat.

Universiteten fick nya konkurrenter i och med vetenskapliga och underhållande happenings för allmänheten. Dessa tillställningar fann sin plats i den nya offentliga sfären. Det fanns en social beställning på dem, så som den föreläsningsserie på Stockholms Riddarhus som den ofrälse autodidakten Mårten Triewalds ordnade år 1728. Samhällsförändringen och medelklassens frammarsch blir synlig i hur denna ofrälse ståndsperson helt konkret kunde ta i besittning och till och med ommöblera det sekreta utskottets sal, som tidigare varit helt sluten för utomstående och reserverad för det högsta ståndets slutna sammankomster. Triewald lät bygga ett auditorium (Auditorium Illustre), som fungerade som en teater för experimentalfysik.

Dessa privata och snabbt slutsålda förevisningar erbjöd spektakel, upplevelser och illusioner: ett fönster mot framtiden slogs upp. På ett oakademiskt vis presenterade man på svenska den nya empiriska vetenskapens resultat. Föreläsningarna gällde allt från raketteknik, en maskin som presenterade musklers funktion och konstgjorda lungor, laterna magica och luftmaskingevär till en perpetuum mobile. Publiken bestod av representanter från näringslivet, diplomater och staten, över de traditionella ståndsgränserna. I bästa fall hittade finansiären och innovationen varandra vid dessa 1700-talets speeddating-tillställningar. Evenemangsarrangörerna förtjänade mångfalt det professorer gjorde, för att nu inte nämna de underskattade docenterna, som bar det största ansvaret för undervisningen.

Trots alla påtryckningar lyckades universitetsväsendet på 1700-talet avvärja de mest radikala förändringskraven. Endast några av uppfostringskommissionens reformer genomfördes. Universiteten ändrade profil och inkluderade empiriska naturvetenskaper i sin verksamhet. Man införskaffade apparatursamlingar och forskningen blomstrade under 1750-talet tack vare Carl Linné, Anders Celsius och den finländska amerikaresenären Per Kalm. Fältstudierna gynnade hemlandet på många sätt och dess efterverkningar kan vi se än i dag: grundskolans elever samlar igen växter under sommarlovet. Man forskade långsiktigt och konkret genom att samla material (växter, mineraler, meteorologiska observationer). Man kartlade systematiskt det egna riket med både encyklopediska och detaljerade lokala geografiska beskrivningar och sockenskildringar. Vetenskapen var mångdisciplinär och internationell: till exempel astronomin som fått influenser från Frankrike stödde kartografin, handeln och sjöfarten och genom detta även de inhemska manufakturerna, samt genom det mer exakta lantmäteriet också jordbruket. De nordliga universiteten kunde vända sitt perifera läge till en fördel. Klimatet och läget utnyttjades för toppforskning, då den franske Maupertuis med mätningar i Torneå år 1736 visade att jorden är tillplattad vid polerna. Men dessa toppresultat hade inte uppnåtts om hattarnas radikalt praktiska och ekonomiska universitetsreform hade förverkligats.

Mössorna kom till makten år 1765. Maktskiftet innebar att hattarnas tvångspolitik fick ge vika inom ekonomin. Man började kräva en mer liberal ekonomisk politik och näringsfrihet. Detta fanns särskilt på den österbottniske prästen, mössan och riksdagsmannen Anders Chydenius agenda, som också sedermera resulterade i tryckfrihetsförordningen 1766. Mössornas maktövertagande innebar även friare tider för universiteten, att den hårt styrda manufakturbaserade näringspolitiken blev mindre dominerande och att jordbruket och fysiokratin fick en framträdande roll i universitetens verksamhet. Huruvida mjölkningen återkom i pensum är dock okänt för författaren.

MIKKO HUHTAMIES