From Man to Man

– om Olive Schreiners roman

Jag älskar min nya bok, hundra gånger mer än jag någonsin älskade An African Farm. From Man to Man kommer att bli olik varje annan bok som någonsin skrivits, om bra eller dålig vet jag inte.

Året är 1887, Olive Schreiner skriver till sin goda vän, den brittiska fysikern Havelock Ellis. Hon hade då våndats och skrivit på den nya boken i femton år och skulle fortsätta att göra det till sin död 1920. Då var slutet fortfarande öppet, och hennes man, S.C. Cronwright-Schreiner, gav ut boken postumt år 1926 med en summarisk avslutning som Olive, enligt honom, hade berättat. Nu har denna i sanning märkliga och annorlunda roman kommit ut i en nyupplaga, redigerad av den sydafrikanska litteraturforskaren Dorothy Driver. Det är ett imponerande arbete som inbegriper ett fylligt förord, brev och dagbokscitat från hela det långa födsloarbetet samt rikligt med nyttiga fotnötter. Till exempel vad hottentott, bushman och kaffer betyder, och varför det är rätt att behålla de koloniala begreppen som de står i originalet.

Vem är hon?

Olive Schreiner föddes 1855 i en fattig, tysk-engelsk missionärsfamilj i Kapprovinsen. En självständig och vetgirig flicka som tampades med familjens evangeliska puritanism. Hon fick ingen formell utbildning men läste målmedvetet och passionerat; naturvetenskap, filosofi och skönlitteratur, och delade George Eliots förakt för ”silly novels by lady novelists”.

Sexton år gammal började hon förtjäna sitt uppehälle som guvernant på olika gårdar. Gårdarna var oftast små och avlägset belägna, förhållandena primitiva, arbetet illa betalt. Här föddes hennes första, delvis självbiografiska roman, An African Farm, en berättelse om tre barn och deras ojämlika villkor på en farm i Karoo. En sorglig berättelse om makt och snikenhet och drömmare som knäcks. Romanen, som gavs ut år 1883 under pseudonymen Ralph Iron blev en stor framgång, och Schreiner kunde resa till England på några år. Sin dröm, att utbilda sig till läkare, hade hon däremot inte råd att förverkliga. I gengäld kom hon i kontakt med socialistiska och feministiska kretsar, drogs in i diskussioner om vetenskap och religion, darwinism och socialdarwinism, förnuft och känsla. Tillbaka i Sydafrika gifte hon sig med Samuel Cronwright, som delade hennes åsikter (och antog hennes namn). Paret fick en dotter, som levde bara några timmar. From Man to Man är tillägnad henne.

Schreiner engagerade sig socialt och politiskt i ras- och jämlikhetsfrågor. Hon kallade Sydafrikas politik i förhållande till landets infödda för ”okunnig, blind, landtörstig, guldtörstig” och förutsåg de destruktiva följderna för både svarta och vita. I kampen för kvinnlig rösträtt fick hon de vita borgerliga kvinnorna emot sig när Women’s Enfranchisment League röstade mot att också svarta kvinnor skulle få rösträtt. Schreiner lämnade förbundet i protest; med kvinnor menade hon alla kvinnor i Kapkolonin. Sin vänskap med Cecil Rhodes, Kapkolonins premiärminister 1890–1896, sade hon upp när han införde den så kallade Strop Bill som gav vita rätt att piska sina färgade tjänare.

Hon skrev noveller, tal, pamfletter, essäer och öppna brev. För kvinnors rätt till utbildning, arbete och ekonomisk självständighet, mot Englands imperialistiska politik, mot anglo-boerkriget, mot första världskriget. En fritänkare och pacifist.

Och under alla dessa år fortsatte hon att arbeta på sin stora roman, den som hon hoppades slutföra före sin död, ”för att kanske trösta och hjälpa någon annan kvinna”.

Preludium

Schreiner inleder sin roman med ett kapitel som hon kallar ”Preludium. Barnets dag”.

Rebekah (som blir romanens huvudperson) är fem år, hennes mor ligger och föder och ingen har tid att se efter henne. Under en lång, glödhet dag strövar hon omkring på gården. Leker med det lilla hus för möss som hon byggt av sten, för artiga fantasisamtal med lejon och kobror och drottning Victoria, hittar en baby i en ärtskida, berättar sagor för den och lovar lära den stavning och multiplikation. Vid dagens slut somnar hon med nyfödda Berties lilla hand i sin.

Det kunde vara en alldeles egen – betagande – novell, men går att läsa som en nyckel, inte bara till Rebekahs person utan också, tänker jag, till Olive Schreiners.

Jag är en person som hittar på historier! Jag skriver böcker! När jag var liten brukade jag krafsa ner dem i ett häfte med en pinne, när jag inte ännu kunde skriva. Men när jag växte upp lärde jag mig att skriva – jag skrev riktiga böcker, ett helt rum fullt! Jag har skrivit en bok om fåglar, och om djur, och om världen; och en dag ska jag skriva en bok litet som Bibeln. Om du tycker om att hitta på historier ska jag aldrig låta någon skratta åt dig när du vandrar av och an och pratar för dig själv. Jag vet att du måste.

Säger femåriga Rebekah till sin ärtskidebaby.

Madonna och hora

From Man to Man är berättelsen om två systrar, Rebekah och Bertie, som växer upp på en liten farm. Rebekah är intellektuell och reserverad, lillasyster Bertie älsklig och sårbar. Rebekah gifter sig med sin stiliga kusin Frank, flyttar till Kapstaden, lever som hemmafru och får fyra barn. Bertie förlorar sin oskuld till sin engelska informator som bums flyr fältet. Infama tungor sprider ryktet, och för alltid besudlad slutar Bertie som prostituerad i London.En svart-vit uppställning – madonna och hora – kan det tyckas, men Schreiner gör något helt annat av sin iscensättning. Hon synliggör kvinnans ställning i ett inskränkt, konservativt, rasistiskt samhälle, och lyfter fram likheterna mellan äktenskap och prostitution.

Godhjärtade, osjälviska Bertie flyr undan det illvilliga skvallret i Kapstaden till släktingar på landet, men ”säljs” av sin farbror till en judisk köpman som tar henne med till London och bäddar in henne i all upptänklig lyx. Hålldam hette det på den tiden och var ganska respektabelt. Bertie får allt hon pekar på; siden och sammet och teaterbesök och små kattungar och utsökta måltider. Blott ett får hon inte; möjligheten att använda en liten del av rikedomen till att hjälpa fattiga familjer hon ser på sin väg genom staden. I Londons gråa regn, utan kontakt med sin familj, glider hon in i total apati. Judens hushållerska (och tidigare älskarinna?) gillrar en fälla för henne, som leder till att hon kastas ut på gatan. Det sista vi hör av henne – i en kort och hjärtskärande mening – är att hon rest bort med en man ”i en elegant droska”.

I ett brev påpekar Schreiner att männen i Berties liv ”från den första som förför henne till den sista som lämnar henne på Londons gator inte är lastbara, utan mer eller mindre good fellows – det olyckliga är bara att de betraktar kvinnan som en varelse skapad enbart för deras höga nöje”.

Rebekahs liv är raka motsatsen till Berties. Eller är det? Hon lever för sin man och sina barn och ställer sig utanför stadens ytliga umgängesliv. Hon sköter Franks kläder och lägger fram dem i hans toalettrum (husets trevligaste), hon lyssnar efter hans steg för att kunna möta honom när han kommer hem från arbetet, eller från sina jakt- och fiskeresor, hon överser med hans sjabbiga kvinnoaffärer. När hon är gravid sover hon på en tältsäng i barnens rum för att inte störa honom. Läsaren förstår att hon i tanke och känsla står högt över sin man, och stönar över att hon är så obegripligt, outhärdligt självutplånande.

Så en natt brister det, och Rebekah skriver ett brev till Frank. Det är 40 sidor i boken och Schreiner kommenterar till en vän: ”Jag tycker om Rebekahs brev; det är alltför långt för att ha skrivits under en natt, men det betyder ingenting.” Den utlösande faktorn är Franks förbindelse med deras färgade tjänarinna, men Rebekahs ärende är större än så.

Allt det tidigare finstilt antydda, underförstådda, stavas här ut i stora melodramatiska utbrott. Franks och Rebekhas hela samliv, från den första passionen – ”min enda kärlek, min drottning, min älskade, kom till mig” – genom falnande glöd, likgiltighet och svek, till bitter aska.

Hur hon älskat, och fortfarande älskar, hur hon blundat (hon som alltid velat se den osminkade verkligheten), hur hon försökt förstå Franks perspektiv, hur hon anklagat sig själv, slätat över, gått vidare, hur åtrån alltid funnits där, hur alltomfattande en kvinnas kärlek är ”det är inte bara kvinnans kropp en man rör när han tar henne i sina händer; det är hennes hjärna, det är hennes intellekt, det är hennes hela liv” och ”om en kvinna förlorar sin högaktning för den man hon har gett sig åt, då kan hon lika gärna dö.”

Hämningslöst lämnar Rebekah ut sig, hennes brev är ett naket rop på öppenhet och jämlikhet:

Oh, kan vi inte säga sanningen till varandra, som två män. Ingenting kan vara så fruktansvärt som den hemska tystnad som rått mellan oss genom alla dessa långa år. Det är den som har krossat mig, att jag alltid ha tvingats hålla mig tillbaka med järnhand. Jag ber dig inte att älska mig, bara att säga sanningen till mig som du skulle göra om jag var en man. Oh Frank, min älskade, min man, hjälp mig! Tag min hand i din och låt oss finna vägen.

Här slutar brevet, gryningsljuset silar in och Rebekah känner hur en våg sveper henne med sig; hon skall samla alla sina barn, födda ur lust och falskhet, och de ska tillsammans lämna detta liv. Hon motstår suget men inser hur en kvinna kan drivas till avgrundens brant. På ett annat ställe i boken minns hon hur hon som barn hörde de vuxna tala om en kafferkvinna som i yttersta nöd tog sina två barn och kastade sig ner från en klippa, och hur hon smög sig till klippan och såg ner i djupet.

Ändå är det inte som offer Rebekah talar, hon insisterar på att hon inte är en kvinna som ägs av en man, att hon är en fri själ. I motsats till kafferkvinnan har hon två livlinor; sitt eget rum, och en liten gård där hon odlar vin och grönsaker. Hon ställer Frank – som på sitt odrägliga vis har vägrat läsa brevet eller höra på henne – inför ultimatum: antingen skiljs de och är fria att leva sina egna liv, eller – om Frank vill undvika den sociala skandalen – fortsätter de under samma tak, hon tar hand om barn och hushåll, men de lever som två främlingar. Frank väljer naturligtvis det senare alternativet, men för första gången har hans självgodhet rubbats; han känner det ”som när en man ropar på sin hund som har följt honom genom åren, och den går förbi honom utan att så mycket som vifta på svansen”.

”Har du läst Montaignes essä om vänskap?” skriver Schreiner till en vän. ”Jag tänker ibland att han är min favoritförfattare och att den är min favorit bland hans essäer. Jo, vänskap mellan män och kvinnor är en möjlighet och vår enda utväg ur det lidande som sexuella realationer nu åstadkommer.”

Det finns ännu en vändning i Rebekahs liv: hon möter en man som är hennes jämlike, mr Drummond. Han är Rebekahs granne, ständigt på resor för att slippa sin intriganta och flärdfulla fru, men nu tillfälligt i Kapstaden. För första gången i livet har Rebekah en person hon kan dela sina tankar med, och detsamma gäller honom. De talar om individens rättigheter och skyldigheter, om skapandet och konstens uppgift, och om fossiler. Sådana hon hittat som barn och sådana som han samlar för att sända till Europa. En kolonial syssla, men i första hand ett uttryck för deras kärlek till den afrikanska jorden och historien. Deras lugna, prövande samtal skälver av undertryckt längtan, de är som skapta för varann, men ödet och Rebekahs moral vill annorlunda, hon avböjer hans invit att komma och se hans fossiler.

Den ofullbordade romanen slutar här, och vi kan bara spekulera vidare. I den version av romanen som hittills funnits refererar Cronwright-Schreiner ett slut som Olive skall ha berättat för honom. Bertie har återvänt till Sydafrika, döende i en skamlig sjukdom. Rebekah tar henne till sig och vårdar henne, men det är för sent, hon dör. Rebakahs och Mr Drummonds förhållande fördjupas tills hon inser att det inte kan fortgå och de skiljs för alltid. Hon lämnar också Frank och flyttar med barnen till sin gård. Det sista vi ser av henne är hur hon står på sin koppie (kulle) och ser ut över Karoos flackland som glöder i den nedgående solens strålar.

I Dorothy Drivers nyredigerade utgåva finns Cronwright-Schreiners slut med, men också ett brev som Schreiner skrev till sin vän, den brittiska matematikern Karl Pearson 1886, alltså halvvägs in i skrivprocessen. I brevet skisserar hon upp romanens hela handling och Driver läser det planerade slutet som ett alternativ, möjligen närmare Schreiners intentioner, och med hennes egna ord.

Bertie med sin skamliga sjukdom dör och Rebekah ger henne, mot Franks vilja, en öppen och anständig begravning. Varför skulle hon inte göra det, ”hon som i fjorton långa år själv har levt som en prostituerad” skriver Schreiner. För henne var det bokens viktigaste scen, och jag ser för mig Rebekah som Antigone, trotsande sin man och den hycklande Kapkolonin.

I brevet till Pearson tänker sig Schreiner också en svår och bitter uppgörelse mellan Rebekah och mr Drummond, där hon hänvisar till plikt mot sina närmaste och han anklagar henne för att klamra sig fast vid man och barn. De skiljs, men möts ännu en gång, en månskensnatt på väg i var sin oxvagn. Han tar hennes ansikte mellan sina händer, hon klipper av sina svarta flätor och ger dem till honom, de är förenade för evigt, och så skiljs deras vägar. Långt senare får hon bud att han dött i Kalahariöknen. Hon är nu ensam, men vet att hon orkar, att hon är stark.

Symposion

Så långt liknar From Man to Man en regelrätt viktoriansk roman, men nu kommer jag till det som gör den olik det mesta som skrevs på den tiden.

Schreiner beskriver sin stil som ett växlande mellan slätstickning och ribbstickning. Ribbstickning är ojämn, går upp och ner, den använder hon när hon filosoferar och ”målar tankar”. Det gör hon i många situationer, men två ribbstickade block höjer sig som klippor över berättarlandskapet.

Det första (på 45 sidor) är en nattlig dialog som Rebekah för med sig själv. Platsen är hennes lilla rum bakom barnkammaren, som nätt och jämt rymmer ett bord, en stol och några hyllor. Där finns hennes skönlitterära och naturvetenskapliga böcker, ett mikroskop, några fossil. Där finns också de skolböcker hon upptäckte på egen hand som barn, och för vilka hon har en alldeles speciell känsla. Hon jämför den med den känsla som en hind, ensam och törstig i ödemarken, kan ha för en liten bergsbäck den druckit i som kid, och som senare stora vatten aldrig kunnat mäta sig med. I sin argumentering tar Rebekah ofta till bilder ur djurvärlden, fjärilar och fåglar fladdrar genom texten, krokodiler lurar, Darwin sufflerar.

Där, i det trånga rummet, målar Schreiner upp ett drama; vi ser Rebekah gå runt, runt (hon har med tiden nött upp en stig i mattan) passionerat viskande för sig själv för att inte störa barnen. Ibland kastar hon ner några rader i dagboken, stannar upp, gestikulerar, så runt, runt igen. Hon talar till ett du, en meningsmotståndare; du säger så men tänk om det är si. Argument och motargument. Det trånga rummet vidgas, vi kunde befinna oss i Sokrates akademi.

Schreiner läste Platon och hon låter Rebekah känna sig närmare de grekiska filosoferna än de kristna tänkarna. För den troende kan sanningen bara vara kunskap om den högstes vilja, medan de gamla grekerna lärde att det finns ett samband mellan allt i naturen. Internetted är ordet Rebekah använder. Kunskap om den obetydligaste sak kan öppna vägen till förståelse av helheten, och det är en oförlåtlig synd att sluta ögonen för verklighetens olika former, eller att medvetet vilseleda en medmänniska. Hennes krav på sanning är absolut: låt ingenting – din moders lärdomar, berömmelsens lockelse, rädsla för klander och missförstånd, framgång för ditt parti eller för ditt land – fresta dig att tumma på verkligheten. Klamra dig fast vid sanningen som en drunknad vid en planka. Och märker du att du har fel, frukta inte att med vänster hand riva ner vad du med höger byggt upp.

Med detta kategoriska imperativ som ledstjärna granskar Rebekah mänsklighetens utveckling, kulturernas blomstring och fall, människans villkor. Den starkares överlevnad – men starkare hur och för vad? Kriminalitet – vem är kriminell; den prostituerade eller han som köper hennes tjänster? Stråtrövaren eller han som blir rik på illa betalt, livsfarligt arbete i gruvor och fabriker? Eller den ljuva kvinnan som aldrig bryter mot lagen, men söker kärlek till vilket pris som helst; andras lycka, krossad vänskap, och värst av allt; förlorad tilltro till den mänskliga naturen. I jämförelse med en sådan kvinna är vanliga mördare ingenting. Den vita rasens överlägsenhet – men är inte vi européer (Rebekah definierar sig som europé) mänsklighetens parvenyer, som tagit över det mesta vi skryter med från de gamla kulturerna i Asien och Afrika?

Du säger att god iakttagelseförmåga och makt att dominera är det som utmärker raser värda att bevara, men tänk om den lilla bushmankvinnan, som inte kan räkna till fem och som, ensam och gömd uppe på en koppie, ser faran närma sig, reser sig och häver upp ett vilt skrik för att varna sina kamrater på slätten nedanför för fienden som närmar sig, fast hon vet att hon kommer att falla död ner, träffad av förgiftade pilar, tänk om jag hos henne ser egenskaper som är högre och viktigare för rasen än vilken som helst Bismarck kan visa upp. Tänk om jag i denna lilla, oskolade vilde ser den rot ur vilken den ädlaste blomman på människans träd en gång skall hämta sin styrka?

Bakom Rebekahs patetiska tonfall måste vi uppfatta det radikala i hennes tanke, och minnas hur ensam hon var med den. Schreiner var starkt influerad av Darwin, men tog avstånd från socialdarwinismen och från det rashygieniska tänkande som frodades vid slutet av 1800-talet, inte minst i det koloniala, rasistiska Sydafrika. Dorothy Driver kallar romanen för ”den första och fortfarande viktigaste text från en vit sydafrikansk feminism som frigör sig från sin begränsning som vit”.

Eldflugor i mörkret

En kväll i barnkammaren fortsätter Rebekah att utveckla sina tankar (det andra stora ribbstickade blocket). Hennes åhörare är nu de fyra pojkarna och Sartje, den färgade tjänarinnans dotter, som fadern Frank inte vill veta av, men som Rebekah adopterat. Det börjar med att äldsta pojken säger att han aldrig mera kommer att gå på stan med Sartje för han blir så mobbad; ”han går med en nigger-flicka, han går med en svart nigger”. Också pappa Frank kallar Sartje för nigger, och vill inte ha henne vid matbordet, säger pojken.

Som svar berättar Rebekah en dröm hon ibland har. Vi lever här som vi gör nu, säger hon, när vår värld invaderas av främlingar, bländvita med hår som av guld och med en högt utvecklad teknologi. De kan förflytta kalla och varma luftmassor och använda tidvattnets kraft, de kan tala med folk tusentals mil bort, när de ville skriva registrerar de sin tankar med en apparat mot hjärnan, de vet precis vad kroppen behöver för näringsämnen, och de behöver inte tåg och båtar för de kan ta sig fram genom luften… De här överlägsna varelserna krossar våra samhällen, kallar vår ras för underlägsen och kräver att vi skall tjäna dem. En del av oss gör motstånd, och de dödas, men de som inte gör motstånd drabbas av ett öde värre än döden; eftersom erövrarna föraktar oss börjar vi förakta oss själva.

Och hur gick det sen? frågar pojkarna, som andlöst lyssnat på sin mors allegoriska sci-fi-historia. Jag vet inte, drömmen slutar där, svarar hon.

Visst kan Rebekah förstå sina pojkar, men hon vet också att en människa kan förändras. När hon var barn, berättar hon, kunde hon inte tåla de nakna, smutsiga kafferungarna på farmen. Hon lekte att hon var drottning Victoria som lät bygga en mur tvärs över Afrika och bakom den skulle alla svarta hållas. Livet har lärt henne bättre, men fortfarande kan hon, deras vuxna, kloka mamma, fyllas av skam och smärta när hon går på stan och de färgade kvinnorna hånskrattar för att hon inte använder korsett! Och ändå, säger hon, har hon rätt, om några år kommer folk att skratta åt att kvinnor gick med på att deformera sin kropp!

Medan mörkret tätnar ute i trädgården och eldflugorna glimmar fortsätter Rebekah att berätta om evolutionen. Det blir en underbar saga, lärorik, och med ett moraliskt budskap, en riktig moralkaka, avsedd för pojkarna: att vara en man betyder inte att vara stark nog att trampa något under fötterna, utan att värna om svagare och försvara naturens mångfald.

Ras, klass, kön

En bok ”olik varje annan bok” tänkte sig Schreiner att det skulle bli. Och så blev det. Till och med i dag, när en roman kan se ut hur som helst, känns den i min läsning annorlunda, och utmanande. Den märkliga blandningen av realism och romantik, de passionerade utbrotten och den finstilta ironin, bilderna ur Afrikas flora och fauna, allegorierna, filosoferandet… Kanske framför allt det ohämmade filosoferandet, som en del kritiker haft svårt att smälta. Schreiners levnadstecknare, Karel Schoeman, anser att en femtedel av boken är ”bara teoretiserande och predikande” och efterlyser den disciplin som behövs för att ”omsätta glödande övertygelse till romankonst”. Också J.M. Coetzee, den lakoniska knapphetens mästare, är kritisk. Men Dorothy Driver (Coetzees partner, för övrigt) grips av hur Schreiner använder ”sitt eget plågade vita medvetande som litterärt material, och gör det tillgängligt för andra att rannsaka, för någon kanske att självrannsaka”.

Hon betonar också romanens experimentella grepp och Schreiners roll som föregångare. Inte i första hand som feminist; redan före henne hade andra författare tagit avstånd från de traditionella könsrollerna. Men den nya kvinnolitteraturen (New Woman Fiction), skriver Driver, skildrade medelklasskvinnors villkor under det borgerliga patriarkatet, den var ”en vit angelägenhet och fäste ingen uppmärksamhet vid ras”. För Schreiner stod det klart att en verklig samhällsförändring krävde att man såg kopplingen mellan ras, klass och kön, och det var något nytt.

Till sin bror skriver Schreiner om rasfrågan på tal om Sartjes roll i romanen:

Du förstår hur det här öppnar upp hela frågan om vårt förhållande till de mörkare raserna & den attityd som säger: ”de finns här för våra intressen och vårt nöje, & åt helvete med dem om de inte är det!” Om jag bara kunde leva tills jag avslutat boken så skulle jag vara nöjd, också om den blev ett perfekt misslyckande.”

Det blev den ju inte. Tvärtom.

Hur gick det sen?

From Man to Man – or Perhaps Only inbjuder till många litterära associationer, från Platons gästabud (Rebekahs nattliga dialog) till Charlotte Brontë (Jane Eyre) och George Eliot (Rebekah som en systersjäl till Dorothy i Middlemarch). Visserligen insisterade Schreiner på att ingenting kunde vara mera främmande för hennes konst än George Eliots; ”hennes stora önskan var att undervisa, min är att uttrycka mig själv för mig själv och endast för mig själv”, men det påståendet kan man nog ta med en nypa salt. Schreiner ville påverka, och hennes hopp var att romanen skulle lära kvinnor och män att bättre förstå varandra.

Den intressantaste associationen går hundra år framåt i tiden, till den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerks roman Agaat (2004). Där är platsen en gård som drivs av Milla de Wet, en boerkvinna som lever i ett äktenskap snarlikt Rebekahs och har progressiva idéer om ett ekologiskt hållbart jordbruk – hottentottodling, säger hennes man föraktfullt. Milla har adopterat en färgad flicka, Agaat, och gett henne en gedigen uppfostran, men när hon får ett eget barn degraderar hon Agaat till tjänarinna. På sin ålderdom ligger den vita Milla totalförlamad och den som sköter henne, självuppoffrande och diktatoriskt, är Agaat.

Och hur gick det sen? frågar pojkarna när Rebekah berättat sin dröm om kolonisatörerna som underkuvar urbefolkningen. Jag vet inte, svarar hon. I min läsning, i vår tid, blir van Niekerks Agaat ett möjligt svar. Kolonialism och apartheid är formellt avskaffade, men de sociala strukturerna är sega och vägen till Rebekahs dröm om jämlikhet, mellan raser och mellan man och kvinna, är ännu lång.

CARITA BACKSTRÖM