KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Retro-mode

1

1948 publicerade Nya Argus en utförlig artikel om Kommunistiska manifestet. Skribenten, en 26-årig filosofie kandidat, instämmer på flera punkter i Marx och Engels analys: ”Historien är utan tvivel, nyktert betraktad, till stor del en klasskamp” och den materialistiska historiesynen är ”ett verkligt viktigt filosofiskt uppslag”. Sarkastiskt avfärdar Jan-Magnus Jansson ”den som tror på idéernas liljevita upphöjdhet över verkligheten”.^[1]

Ungdomlig provokation på borgerlig paradplats? Även om Jansson också har kritiska randanmärkningar (”ur den liberala synpunkt som är vår”), är tonfallet så sakligt att en del ögonbryn nog kan ha höjts i den argusiska prenumerantstocken.

Kommunistiska manifestet är ”lika okänt på borgerligt håll som det är läst och kommenterat bland socialisterna” hävdar Jansson, och förser sin framställning med generösa citat ur originaltexten. ”Objektiv kunskap om Marx’ läror och socialismens idékrets i allmänhet är numera en nödvändighet för samhället”.

Magkänslan på borgerligt håll var nog snarare att allt man behövde veta om Marx och socialisterna är att ’de vill ta våra pengar’.

2

Sensationell är Janssons intervention ändå inte – snarare passar den i bilden av den blivande professorn, ministern, chefredaktören, som i den sistnämnda rollen, för en tid (1974−1987) gav Hufvudstadsbladets ledaravdelning en överraskande tyngd. Trots politikeruppdrag för det borgerliga Svenska Folkpartiet var han i grunden en intellektuell. Viktiga teoretiker som Marx har mycket att ge samhällsvetare och filosofer som inte låter sig hindras av ”skräckföreställningarnas drakar”.

Till de ”drakar” som Janssons nya efterkrigsgeneration av Argus-skribenter inte lät sig skrämmas av hörde för övrigt också VSB-pakten, kommunisterna och Kekkonen.

3

”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet” hävdar Faulkner. Tidsspann som slutar med noll eller fem ger oss en historierytm, skäl eller svepskäl att bearbeta kollektiva föreställningar. Siffermagin knackar på, dyker upp med jämna mellanrum, som Halleys komet eller bilbesiktningen. Kanske det rentav är det förflutna som tar mått på oss, inte tvärtom? Det förflutnas mänskor som envist, på nytt ställer sina frågor: ”Kommer ni ihåg det vi drömde om?”

Det senaste året har Finland präglats av retro-mode. Vår oväntade självständighet, vårt inbördeskrig, de turbulenta 1917 och 1918, har med rätta sysselsatt historiemaskinen – till och med krigen 1939–45 har tillfälligt fått vika som huvudtema för vår lokala Vergangenheitsbewältigung.

Men det är flera planeter än 1918 som hamnar i linje i år. Marx fyller 200 och 1848, det stora europeiska revolutionsåret (inklusive Kommunistiska manifestet) 170. Dessutom är det nu ett halvsekel sen 1968 – liksom 1848 och 1917 ett tredje ’galet år’ med internationell betydelse.

Marx, manifestet och maj -68 är i viss mån ett liknande dilemma för väst 2018 som 1917 var för Putins Ryssland i fjol: minnet av oktoberrevolutionen förbigicks i det nya tsardömet mer eller mindre med tystnad. För säkerhets skull? Det finns ju en risk att parallellerna blir för tydliga, att revoltens anda blossar upp, sätts på ”replay”, om vi alltför tydligt börjar känna igen dess orsaker i vår egen situation.

För härskare kan det vara farligt med för mycket historiskt medvetande. Bland undersåtarna alltså.

4

Om Jan-Magnus Jansson 1948 konstaterade att Marx och Engels manifest lästes av socialisterna men var okänt bland borgare – och politices kandidater – markerade 1968 en gradvis förskjutning mot ombytta roller. De traditionella socialisterna läste allt mindre teori, snarare såg de på TV, medan studenterna och universiteten – där medelklassen hade börjat dominera – på allvar upptäckte de marxistiska klassikerna.

Finland blev ändå ett märkligt specialfall: också här grep de radikaliserade studenterna efter socialistisk litteratur, men här, till skillnad från ”ute i Europa”, landade de i sovjetproducerat material som ju så lämpligt fanns tillgängligt på finska. Den odugliga ”marxism”-stalinism som Johan Ekman nämner i sin essä i det här numret, blev här hegemonisk. Man kan alltså fråga sig om inte 1968 för Finlands del innebar att kunskapen om Marx (i den mån någon funnits) minskade, snarare än ökade.

5

Men Finland var periferi, det intressanta hände på annat håll. På samma sätt som filosofen och aktivisten Simone Weil (som Kristin Olsoni presenterar på sidorna 138–140) självklart inspirerades av sin Marx-läsning i början av seklet, trädde åren kring 1968 en ny generation teoretiker fram och bland andra Herbert Marcuse, med sin strävan att förena Marx och Freud, blev något av en popidol. På campusen kunde Marcuse fylla jätteauditorier, nästan som dagens mest mediala marxistiska filosof Slavoj Žižek (se Nya Argus 1–2/2014).

På 1960-talet återupptäcktes också 1930-talsmarxisten Gramsci och hans hegemonibegrepp (se återigen Johan Ekmans essä). Till exempel ”postmarxisterna” Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes moderna klassiker Hegemony and Socialist Strategy (1985, på svenska 2008) kan läsas som Gramsci pimpad med poststrukturalim.

6

Lagom till 200-årsjubileet har idéhistorikern Sven-Eric Liedmans massiva Marx-biografi från 2015 utkommit i engelsk översättning (A World to Win: the Life and Works of Karl Marx; Verso). I inledningen till det 800-sidiga verket konstaterar Liedman att världen idag på nytt börjat likna den som Marx beskrev vid tiden för Kommunistiska manifestet – mera så än för till exempel 50 år sen.

De keynesianska välfärdsstater som Marx indirekt bidrog till att skapa (via hotet om revolutionen; det är dialektik om något) har rullats tillbaka och en gammal så kallad nyliberalism med doft av 1800-tal har på nytt brett ut sig. Socialdemokratiska partier tappar mark och finanshögern rullar framåt i koalition med högerpopulismen – Finlands nuvarande regering är ett av symptomen.

7

Nyligen rapporterade Statistikcentralen att den rikaste tiondelen av finländarna 2016 ägde 46,8% av landets nettoförmögenhet. Siffran har stigit årligen (1984 var den 39,2%), samtidigt som den fattigare hälften av befolkningen äger en allt mindre andel; 2016 var den nere i 6,1%. Som också ekonomen Thomas Piketty har konstaterat i sina longue durée-studier: vi är på väg tillbaka till 1800-talets klassklyftor. Samtidigt har dagens proletariat och prekariat inte återfunnit det fokus, det stora projekt som Jan-Magnus Jansson skriver att Marx gav kroppsarbetarklassen när han gjorde den ”medveten om sitt värde och sin egenart”.

Där vänsterns solidariska internationalism viker fylls tomrummen med nationalism, främlingsfientlighet och religiöst motiverad terrorism.

Kalla det retro-mode. Det är i varje fall ett retro som handlar om framtiden.

11.6.2018