Judiska spår i Saloniki

Våren 1978 besökte jag universitetet i Thessaloniki för att tala om den lärobok i nygrekiska ”för utlänningar” som jag kämpat mig igenom under året. Det var den enda i ta nea ellenika som existerade vid denna tid och den uppvisade stor oförståelse hos författarna vad gällde att lära sig nygrekiska som främmande språk. Själva hade de ju fått lära sig katharevousa – den skriftspråkliga, arkaiserande grekiskan, skapad på 1800-talet, då banden till antiken stod på agendan. Och trots att diktaren Solomos redan på 1830-talet skrev på ”folkspråket”, dimotiki, fick man vänta till 1974 innan den talade grekiskan fick stiga in på läroinrättningar och i domstolar även i skriftlig form.

I en engelsk guidebok (1977) fann jag en liten notis om att universitetet var byggt på den gamla judiska begravningsplatsen som hade förstörts (”systematically desecrated”) 1943 ”av tyskarna”. Kort nämndes att cirka 60 000 judar från Saloniki hade förts ”till Polen”. Fanns det då inga spår av den månghundraåriga judiska närvaron i staden? frågade jag mig. Fanns det inget minnesmärke?

Det verkade länge som om man i Grekland inte ville kännas vid att judar varit ett dominerande inslag i det mångkulturella Saloniki, att de uppgick till mer än hälften av stadens befolkning i slutet av 1800-talet, att bland dem fanns framstående affärsmän och bankirer, att judar ägt textilfabriker och kvarnar och haft en omfattande verksamhet inom press och tryckeri. Berodde denna grekiska glömska på att staden Saloniki fram till 1913 ingick i det ottomanska riket? Identifierade man judarna med de turkiska makthavarna? Det var ju den turkiske sultanen som 1492 välkomnat de spanska, sefardiska judarna när dessa kastades ut från det kristna Spanien. Eller hade grekerna ont samvete för den kollaboration med nazisterna som ägde rum då judiska gravstenar togs till byggnadsmaterial både under och efter kriget? Och vilka var grekerna som övertog den judiska egendomen, affärer, hus, företag när judarna deporterats? Allt detta har länge varit dolt i Thessaloniki och är det till stor del fortfarande. ^[1]

Greklands inträde i EU har dock tvingat in grekerna i Europas historia. Motvilligt har de fått erkänna att ”det skedde även här”. År 1997 fick Saloniki äran att bli Europas kulturhuvudstad och inför detta invigdes en kopia av ett Holocaust-minnesmärke, skapat av Nandor Glid och sonen Daniel – samme jugoslaviske skulptör som gjort minnesmärkena i Dachau (1968) och Belgrad (1990). Denna menorah med brinnande människokroppar (bilden) placerades ändå långt från Salonikis centrum, vid en vältrafikerad korsväg där det Hirschska sjukhuset en gång låg och ett ghetto inrättades 1942. När det första israeliska statsbesöket till Grekland skulle äga rum 2007 såg man sig dock föranlåten att flytta minnesmärket till en mer central plats, till Frihetstorget. På denna plats förnedrades med fysisk exercis under brännande sol den 11 juli 1942 judiska män (cirka 9 000 i åldern 18 till 45) som tagits ut i tvångsarbete innan de fördes vidare till Auschwitz.

Frihetstorget är en historisk plats på många sätt. Namnet fick det 1908 då en stor demonstration mot sultanatet ägde rum här. Den blev början till ”ungturkarnas” maktövertagande. En av ”ungturkarna” var Mustafa Kemal (senare Atatürk), född just i Saloniki (Selânik). Den öppna platsen hade uppstått en gång när stadsmurarna revs och efter branden 1917 hade den franske arkitekten Hébrard tänkt att här vid havet skulle en vacker park anläggas. Den väntar ännu på att förverkligas – torget är tillsvidare en parkeringsplats! Ingen värdig bakgrund för Holocaust-minnesmärket.

I april i år besökte jag igen universitetet för att leta rätt på ett minnesmärke för den utplånade judiska gravgården. Nu skulle ett sådant finnas där. På en liten kulle bland pinjeträd låg mycket riktigt sex fattiga stenar – en enda med text, de övriga var endast övre delar av gravstenar (tre med Davidsstjärnan). Det hade kommit upp så sent som 2014, mycket tack vare ordföranden i stadens judiska församling David Saltiel som är aktiv i bevarandet av stadens judiska förflutna. Thessaloniki-universitetet grundades 1926 och redan på 1930-talet ville man få mark av den gamla gravgården (den största sefardiska i Europa med över 300 000 gravar) och förhandlade om detta. Det drog dock ut på tiden och när sedan nazisterna 1942 inlett sin judeutrotning i staden var det många grekiska kollaböratörer som såg detta som en lösning på markproblemet.

Salonikis kulturhuvudstadsår 1997 ledde även till att den judiska församlingen småningom kunde inviga ett museum år 2001. Det ligger i ett hus från 1904 i den gamla judiska stadsdelen Ladadika. Här kan man fördjupa sig i den blomstring som ägde rum i staden på 1500-talet tack vare de spanska (sefardim) och även de portugisiska judarna (marranos eller conversos vilka tvingats bli kristna men sedan ändå fördrivits). Tryckteknik, textilindustri och metallurgi fördes in i landet och lade grunden till den omfattande fabriksverksamhet som sedermera utvecklades på 1800-talet. Saloniki betraktades då som centrum för sefardiska judar och från Italien kom släkter som Allatini och Modiano. Dessa var europeiskt orienterade, tidningar utgavs på franska och ladino (utvecklat från 1500-talets kastilianska) samtidigt som det judiska arvet bevarades. Judarnas flerspråkighet och internationella kontakter främjade även bankväsendet i staden.

En alldeles speciell gemenskap i staden bildade de så kallade donmeh (turkiska för ”avfälling”), judar som på 1600-talet följt en religiös utbrytare och blivit muslimer sedan deras ledare Shabbetai Zevi i en ottomansk domstol ställts inför valet död eller islam. Den muslimska tillhörigheten gav donmeh många fördelar under det ottomanska styret; till exempel innehade släkten Kapantzi viktiga administrativa poster i början av 1900-talet. Dessa donmeh (cirka 15 000 vid sekelskiftet 1900) var samtidigt utåtriktade med omfattande handelsförbindelser.

När Balkan-kriget utbröt och Saloniki tillföll grekerna i freden 1913 försökte vissa i donmeh-kretsen verka för att staden skulle bli en fri, internationell handelsstad. Men i det nationalistiskt sinnade Grekland betraktades de muslimska judarna med misstänksamhet. Många emigrerade och de sista lämnade landet 1923 i den stora folkutväxlingen mellan Grekland och Turkiet. Året innan hade grekerna försökt sig på ett dödsdömt krigståg mot Turkiet, vilket utmynnade i mikroasiatiki katastrofi: 1,5 miljon greker som i århundraden bebott Svarta havets och Egeiska havets kuster tvingades lämna sina hem. Dessa utlandsgreker svepte in över hela Grekland och särskilt till områden som tömts på sina muslimska invånare. Grekerna ökade märkbart i Saloniki som efter detta bara hade två folkgrupper: de kristna (ortodoxa) och de judiska (sefardiska). Moskeer och minareter försvann ur stadsbilden, endast några hamam (badhus) finns idag kvar, under evig ”upprustning”.

Om staden tidigare varit mångkulturell satte en grekisering av Saloniki snart in. Muslimer, judar och greker hade visserligen ofta bott i sina kvarter och där kunnat leva sina liv men staden hade alltid varit öppen för alla. Under 1920- och 1930-talet ökade de nationalistiskt sinnade i stadens styre och en ”kristen” ordning påbjöds, till exempel så att judiska affärer skulle hållas öppna på sabbaten och stängda på söndagen. Den förödande branden 1917 hade särskilt drabbat de judiska kvarteren i stadens centrum och i den nya stadsplaneringen togs området över av den grekiska staten. 45 synagogor byggdes aldrig upp igen.

När de tyska trupperna sedan invaderade i april 1941 skedde liksom en fortsättning på judarnas krympande livsutrymme. Inga grekiska protester uppstod när judarna insamlades i ghetton och snart också transporterades till förintelselägren i mars–augusti 1943. Hela denna nazistiska operation var som överallt annorstädes inbäddad i lögner och det var få judar som anade vad som väntade dem. Av de 45 620 judar som fördes med tåg norrut (20% av stadens totala befolkning), kom bara 1 950 tillbaka. Många kände att de inte längre hade något hem i staden, deras 500-åriga historia (gravgården och synagogorna) var utplånad, i deras bostäder bodde greker som även övertagit affärer och företag. Det uppstod snart en emigration till Israel och till andra länder. Idag har den judiska församlingen i Saloniki cirka 1 000 medlemmar.

Jag frågade mig när jag vandrade runt i Saloniki: finns det då inga judiska spår ute i stadsbilden? På väg med bussen in från flygfältet till centrum hade jag lagt märke till vackra villor, en del upprustade men andra i ett sorgligt tillstånd. När jag sedan började leta efter ”judiska spår” fann jag att många av villorna byggts för den judiska bourgeoisien, ibland också av judiska arkitekter. Villa Modiano (1906) som idag hyser det Etnologiska museet byggdes en gång för bankiren Jacob Modiano och ritades av hans son Eli. Där kunde man nu se en intressant utställning om de invandrade grekerna (deras exodus från Turkiet 1923). Om andra etniska grupper som bebott de idag grekiska Makedonien och Trakien fanns ingenting på museet. Varken slaver/bulgarer (kristna) eller albaner (muslimer) fanns omnämnda.

Arkitekten Eli Modiano ritade även en stor saluhall, byggd 1922 som än idag kallas Agora Modiano. Den är dock i stort behov av upprustning och endast en del av stånden har försäljare. Före kriget och nazi-ockupationen verkade 19 synagogor i staden. Endast en klarade sig undan förstörelsen, Monasterioton-synagogan på Singrou-gatan. Den övertogs nämligen av Röda Korset som hade den som lagerlokal sedan judarna deporterats. Det är en vacker byggnad (1925) donerad av Ida Aroesti som kommit med den judiska invandringen från Monastir under Balkankriget 1912–13. Monastir ligger i jugoslaviska Makedonien och heter numera Bitola.

Under århundraden tog staden Saloniki emot förföljda judar. De såg den som sin hemstad, de byggde upp och verkade i den anda som härskade där och som den bysantinske lärde Nikephoros Choumnos (1250–1327) uttryckt med orden:”Ingen är utan hemland så länge som Saloniki finns”. Detta ”hemland” slogs brutalt i spillror under 1900-talet. Likt många andra etniskt och religiöst brokiga områden utplånades mångfalden, livet ”rättades till” till förmån för nationen.

BARBARA LÖNNQVIST