Bokutdrag

Känslornas svall, januari 2017

”Ignorant och idiot”

10 januari

Minns från nyårsaftonen rundan då alla berättade om en god händelse de upplevt under förra året. Jag hade fått idén av mina föräldrar, som varit på en middag där detta prövats för att undvika att tala om Trump. Säkert sprids den snabbt: behovet att inte endast förfasa sig över världens gång utan bejaka det goda i vardagen, i varandra, på jobbet. Bland det som nämndes hos oss på nyårsafton fanns: Lära sig segla och fungera som kapten. Styrketräna regelbundet för första gången. Visa mer kärlek mot sina föräldrar. Inspireras av den nya läroplanen i arbetet med elever. Inse sina egna bedrägliga motiv.

Mina nyårslöften: Undvika att tala illa om andra. Undvika att ge negativa kommentarer, det lönar sig inte och jag blir bara själv nervös ifall andra såras. Skaffa mig en mentor för att förstå vart mitt arbetsliv är på väg. Lära mig göra dubbelpiruett igen (fast det är inget löfte om förbättring utan lätt gjort, försöket alltså, om än inte resultatet, baletten är något jag älskar). Ordna så vår familj igen får en längre tid utomlands. Delegera eller neka till allt utom det som är absolut viktigt, finansiellt (för institutet och vårt lilla men goda team) eller innehållsmässigt (vetenskapens framskridande, hehe). Undvika e-post, Twitter, Facebook … Men hur? En dag? En del av dagen? En timme?!?

Det är de som blev utanför globaliseringen som valde Trump, säger kollegan.

”Vadå utanför”, fräser jag till, alldeles för irriterat, inte minst med tanke på nyårslöfte nummer två. ”Vad jag vet har de smarttelefoner, billiga flyg, internet och sociala medier samt massor av konsumtionsvaror.”

Just nu känner jag bara förakt för Trump-Amerika. Om jag är en intellektuell idiot^[1] är de bara idioter. Ignoranta idioter. På vilket sätt skiljer de sig från nazisterna? Inte från de nazister som utförde medicinska experiment på krigsfångar och barn, utan från de vanliga nazisterna, den banala ondskans stöttepelare. Likt invånarna i Dachau, som vägrade inse vad som hände bokstavligen runt hörnet eller bakom bakgårdens stängsel. Eller insåg, men struntade i det och efteråt helst hade glömt bort det hela. Nazikortet blev överanvänt under kalla kriget men någon relevans har det ju. Jag har aldrig hört någon säga ”vi måste förstå tyskarna på 1930-talet, hur arga och ängsliga de var” – fast levnadsstandarden då var mycket lägre och tillgången till information sämre än vad den är i dagens USA.

På salon.com intervjuas psykologen Georg Lakoff om orsakerna till presidentvalets utgång. Han menar att den enorma kritiken av Trumps lögner stärkte Trumps varumärke. Samt att Clintons kampanj antog att människor rationellt skulle rösta på den kandidat som föreslog de vettigaste politiska åtgärderna för deras egen livssituation. Clintons läger antog att väl valda sakfrågor, ”issues”, gällande utbildning, hälsa och invandring skulle få rätt grupper att rösta på henne. De räknade också med kvinnornas röster för en så stark kvinnlig kandidat. De misstog sig, för det som hände var i stället att fattiga konservativa människor röstade emot sina ekonomiska intressen medan konservativa kvinnor röstade mot sitt kön. Det, menar Lakoff, beror på att de gav sin röst utgående från sin världssyn och sina värderingar. ”De kommer inte att rösta mot sin egen definition av vem de är.” Att vara religiös, eller mot abort, vägde tyngre än demografisk tillhörighet och en bättre ekonomi.

Men vad tänka om sådana värderingar, en sådan världssyn?

Religionen är en blind fläck i vänsterns lista över identitetsmarkörer och politisk korrekthet. Som om religionen inte riktigt fanns, eller var något helt privat. Religionen saknas till och med i Talebs uppräkning över de intellektuellas käpphästar och villfarelser, men listan kunde ha inbegripit: ”Intellektuella idioter har ingen förståelse för religionen som en grupptillhörighet. Intellektuella kan ibland, i synnerhet som medelålders, gå in för ett personligt sofistikerat religiöst engagemang, men de förstår inte religionen som kulturell tradition och rättesnöre.”

Minns det essäsvar jag en gång blev visad, från Georgien, där en finländsk sociologkollega hade föreläst. Svaret löd ungefär: ”Jag tog den här kursen i postmodern konsumtionskultur. Under den blev jag troende muslim. Jag förstod att väst inte har några värderingar.”

Det är ett grovt, enskilt exempel. Men träffande.

Läser om ett barn i Storbritannien som kidnappats av sin utvidgade familj och tvingats leva inlåst i en bostad med en liten sekt i över trettio år. Sekten inbegrep två vuxna kvinnor som levde isolerade med den manliga kultledaren, en av dem fick barnet i fråga. Sektledaren var barnets biologiska pappa, men det visste dottern inte. Som ung fick den här flickan aldrig gå ut eller träffa andra. I något skede gav sektledaren henne Sagan om ringen och Harry Potter. Han hade själv identifierat sig med de goda hjältarna, Aragorn och Harry, och givetvis fostrat henne att lita på honom. Men då dottern läste sagorna insåg hon att sektledaren i själva verket betedde sig som de onda, Sauron, Malfoy och Voldemort. Det var då hon på allvar började planera att fly, berättar hon nu.

Harry Potter-böckernas författare JK Rowling går hårt, rasande argt ut mot Trump.

20 januari

Trump svär presidenteden. Fånigt nog undviker jag fortfarande att egentligen titta på honom, det är som en rädsla att smittas av något skamligt eller förvandlas till sten ifall min blick möter hans på skärmen. Men jag lyssnar på hela ceremonin. Har aldrig hört honom tala förut. Retoriken är hisnande skrämmande. Ordvalet i det talet, liksom i tv-intervjuerna efteråt. ”The world is a mess. The world is an angry place.”

Värst och mest förbluffande är rapporterna om stående ovationer. En politisk ceremoni i USA beskrivs med ordagrann sovjetrysk retorik. Har de aldrig läst utskrifterna av Stalins tal? De med ”ihållande, stående ovationer” till den älskade landsfadern?

Diskussionerna handlar om ifall Trumps oberäknelighet också kan vara ett plus. Han kan ändra sig i klimatfrågan, vilket vicepresident Pence aldrig skulle göra. Att satsa på infrastruktur kan också vara helt vettigt och i det avseendet är demokraterna villiga att stöda presidenten.

Veckan inleds sedan med att Trump inför ett reseförbud mot medborgare från sju länder med muslimsk majoritet. Irak, Iran, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan och Syrien – flera av dessa är mitt inne i sällsynt blodiga konflikter och förföljelser – dock inte länder där terrorister som anfallit USA vuxit upp. Alla (i min krets) är djupt skakade. Svenska Dagbladet preciserar dock i ett tidigt skede att dessa länder funnits på en liknande lista som Obama ska ha gjort upp tidigare. Genom att inte inkludera Saudiarabien är den nuvarande visserligen ologisk, men Trump försvarar inte bara sina egna affärsintressen, utan hela USA:s, säger Dagbladet också. Det argumentet, sant eller inte, drunknar snabbt i mediestormen och resenärernas och immigranternas oro. Kaos på flygfälten, motstridiga order till tjänstemän och funktionärer.

Min moster arbetar i en kyrka på Manhattan som länge planerat att motta en flyktingfamilj från Syrien. Församlingen hade hyrt en våning och försett den med mat och vinterkläder. I och med reseförbudet kunde flerbarnsfamiljen inte resa till USA.

Financial Times sammanfattar: ”Vi har, kort sagt, nått slutet både på en ekonomisk period – globaliseringen ledd av väst – och ett geopolitiskt tidevarv – den ’unipolära’ tiden efter det kalla kriget då världsordningen leddes av USA.”

Prenumererade på New York Times. Det låter kanske ädelt men är det ingalunda, jag gjorde det först efter ett erbjudande om 50 procents rabatt och eftersom jag ideligen stött mot betalväggen på nätet i mitt sjukliga Trumpnyhetsläsande. Hade tänkt, sagt att jag skulle prenumerera ända sedan Trumps seger, så det har tagit mig två månader att komma till skott. Borde också börja stöda The New Yorker och Washington Post, ”demokratin dör i mörker”, som The Posts motto påpekar. Men min syster prenumererar redan på den senare och jag fick just pappas koder till den förra. Den internationella solidariteten med demokratins stöttepelare har med andra ord inte kostat mig många euro hittills … För att inte tala om de skratt och den tröst de här tidningarna ger mig. Dessutom har jag förtjänat kring hundrafalt mera än jag gett ut, i och med aktieboomen som Trump orsakade.

Mår bättre. Sol, ny hormonspiral, Vivis balettimmar. Ändå fortsatt vemodig förnimmelse av livets och världens skörhet och ändlighet. Världen kan gå under, av krig eller klimatförändring, och det är vårt fel. Antar att pessimismen beror på Trump kombinerat med min tilltagande ålder.

Tänker på den outsägliga fördelen att ha hittat just en lärare som Vivi, som märker exakt vad i kroppen som är för hårt, spänt, på fel sätt buktande och onödigt vridet. Hur hon dessutom får den insikten att fungera för en hel grupp, så att vi alla tycker att just våra leder rätats och slätats ut och efter timmen euforiskt svävar till omklädningsrummet. Hur många år kan det här fortsätta, för mig, för vår grupp på Tamara Rasmussens dansinstitut, i bästa fall? En av oss deltog tills hon var över 80, hon har fött åtta barn, är vidjesmal fortfarande, och syr dessutom uppvisningskläder till barnbarnsbarnets grupp. Det var härligt att höra henne säga ”mommo kommer just” till sagda barnbarnsbarn då det var hennes egen dotter som skulle komma. Så här blir familjelivet då befolkningen åldras. Tyvärr har jag inte sett till henne den här terminen.

Trump utnämner vita män till sin närmaste krets. I London Review of Books jämför författaren Rebecca Solnit de olika sätt på vilka Trump och Pence förkroppsligar patriarkatet. Presidenten är det ”uppknäppta patriarkatet”, alfamannen med ölmage och hängig kostym, ansiktet grimaserande som en clown. Vicepresidenten är det gammalmodiga, högst tillknäppta patriarkatet, den ”smala, snaggade, ständigt spända Mike Pence”. Pence som antastat rätten till abort och familjeplanering liksom Trump antastat skönhetsdrottningar.

Pence är värre, tycker både Solnit och de flesta jag talar med. Själv är jag inte så säker.

Solnits artikel innehåller feministiska överslag, hon ser det som självskrivet att äldre konservativa män måste vara kvinnohatare. Jag tänker på min morfar, en äldre konservativ man, och på min vän och kollega i Oxford, dito. Ingen av dem skulle någonsin uttrycka kvinnohat varken i ord eller handling, och de hade inga svårigheter att acceptera och beundra till exempel kvinnliga chefer eller politiska ledare.

Men jag frossar i hur Solnit går åt dem som vägrade rösta på Clinton, vare sig de var konservativa äldre män eller ultravänsterkvinnor, typ skådespelaren Susan Sarandon (som jag aldrig någonsin kan förlåta, det var den här typens bortfall av röster som fick vågskålen att tippa över till Trumps fördel). De som tyckte att det var rätt att vägra rösta på Clinton för att på något bisarrt sätt kunna straffa henne för alla påstådda synder. När resultatet blev ett långt värre straff för USA och resten av världen – blev mitt och vårt straff, fast vi inte ens fick rösta.

”Hillary Clinton var det enda som stod mellan oss och en hänsynslös, instabil, okunnig, korkad, oändligt vulgär, klimatförändringskritisk, vit, nationalistisk kvinnohatare med auktoritära ambitioner och kleptokratiska planer”, sammanfattar Solnit.

Mot sig får Trump Sally Yates, justitieminister under övergången. Yates vägrar godkänna hans inreseförbud och blir avskedad. En bokstavligt och bildligt rakryggad professionell kvinna som för några dagar förkroppsligar det värdiga och kloka motståndet. Det skadar inte att hon, som Colbert påpekar i sin Late Night Show, dessutom ser ut som filmstjärnan i den kommande filmen om sitt eget hjältemod.

Här är skillnaden mellan USA och Ryssland, tänker jag imponerad, här visar den amerikanska demokratin att den inte är ett tomt ord. Jag växte upp med vänsterns kritik av USA som ett skenheligt och genomkommersialiserat samhälle, så landets svagheter är ingen större överraskning, Men nu förstummas jag av beundran inför rättsväsendets och journalisternas värdiga professionalism.

För att inte glömma gräsrötterna. En kvinna berättar på National Public Radio hur hon ringer i ett skolärende till en annan förälder, som avslutar samtalet med ”Resist!”. ”Gör motstånd!”, i stället för ”Bye, bye”, som om det redan var en vardaglig hälsning. Hunger Games, någon?

1 februari

I månadsskiftet är jag i Uleåborg för att intervjua unga om deras tankar kring familjebildning. Nativiteten sjunker i Finland för femte året i rad och mitt forskningsinstitut borde kunna förklara varför. Sitter i universitetens grå små seminarierum och hör på manliga mekanikstuderande och kvinnliga språkstuderande. Visst, de vill ha barn, det hör ju till, men inte nu … Vi har så bråttom, så mycket att göra! säger de, och jag nickar med neutral och saklig uppsyn men ler brett inombords. De tror faktiskt att livet sedan någon gång, efter att de blivit jättegamla och fyllt 30, blir mindre hektiskt.

Vandrar i tidig skymning över snötäckt is till min bed utan breakfast där jag lever inkvarterad några nätter. Sover ytligt och saknar den normala väckningen då Sylvia – som ofta stiger upp tidigare än vi föräldrar gör och givetvis genast kollar vad som hänt på klassens Whatsappgrupp – stormar in i vårt sovrum med nyheter från hennes värld. ”Vet ni vad som har hänt?! En på vår klass stavade morgon med ’å’!”

I dag ringer hon i stället. Denna morgons nyhet är ännu mer dramatisk. Beyoncé ska få tvillingar!

Sociala medier är redan vilda av glädje. Den överlägset bästa och populäraste kvinnliga popartisten har en flicka och ska nu få fler barn. Många kommenterar hur popstjärnans fruktsamhet känns extra viktig, livsbejakande, ”i dessa tider vi lever i”. Nyheten tillkännages snitsigare än för någonsin en kungafamilj. En väl avvägd kungörelse på Instagram saknar orden graviditet, barn eller baby. ”Vår familj har blivit välsignad, två gånger”, skriver maktparet Beyoncé och Jay Z. På bilden är hon ensam, avklädd och högtidlig.

Under tågresan tillbaka söderut känns det bra att googla annat än Trump. Beyoncés familjeliv är som ännu ett bevis på Motståndet. (Hon stödde Clinton, förstås, och förra årets megahit ”Partition” var ett öppet politiskt ställningstagande för kvinnors och svartas rättigheter.)

Alla sprider bilden med den vackra kvinnan och hennes putande mage i tropiska färger. Inramningen är mytisk och österländsk. En svart, modern madonna, naken förutom slöja och blommor. Det uppknäppta matriarkatet slår tillbaka.

ANNA ROTKIRCH