Modis Indien smakar fascism

För ett år sen höll professor KK (av begripliga skäl får ni nöja er med en pseudonym) en föreläsning för en grupp finländare om det politiska läget i Indien. Jag hade beställt en lätt dukning i turistklass.

KK påminde sex gånger (på den tiden tyckte jag ännu att det hade räckt med två) om hur statsminister Narendra Modis regim dag för dag allt mera påminner om hur det gick till i Tyskland under slutet av 1930-talet. De forna ledarna för Sangh Parivar, den allsmäktiga koncernen bakom Modi och BJP (Bharatiya Janata Party), beundrade Mussolini och Hitler och tillämpade deras idéer på Indien.

Enligt M. S. Golwalkar, ledaren för Sangh Parivars järnnäve, det halvmilitära RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh, Nationella Frivilligorganisationen), är muslimerna en fara för den hinduiska nationens renhet. Därför borde de skaffas ur vägen på samma sätt som judarna på sin tid. Enligt Golwalkar var Förintelsen ”den ariska rasstolthetens högsta uttryck”.

När jag nu i augusti ringde professor KK, lät hon plågad: ”Vad var det jag sa. Vi har blivit en lynchningsstat”. KK hänvisade till ko-morden. Efter att Modi kom till makten (2014) har stormtrupper från Sangh Parivar (”Hindufamiljen”) slaktat över etthundra mänskor. Största delen av de mördade var muslimer i nötboskaps-business, eller personer som det ryktades att hade ätit nötkött. Att slakta kor och äta nötkött är i flera indiska delstater ett brott som man kan sys in för, till och med på livstid. I princip gäller lagen visserligen alla indier, både hinduer och muslimer.

19 december. KK:s telefon fungerar, allas funkar inte. På befallning av myndigheterna har operatörer på många håll i Indien stängt ner sin service. Hyggliga medborgare bör inte få veta varför en del indier protesterar.

KK vet varför, och den livslånga aktivisten vaknar till liv: ”Studenter och vanliga medborgare är hjältarna i den här protestvågen. Bara de kan stoppa det här vansinnet.”

Med protesterna menar KK de oroligheter som den nya nationalitetslagen har orsakat i hela Indien. Flera delstatsregeringar har meddelat att de inte kommer att verkställa den. Med vansinnet avser KK Sangh Parivars tilltagande strävan att hänsynslöst baka om jättestaten med dess 5 500 olika folk till en hinduisk teokrati.

Vad handlar den nya lagen om? Enligt Modis regering är avsikten att komplettera det medborgarregister som redan finns. På basen av ett tillägg får hinduer, sikher, kristna, buddhister, jainister och parser (zoroastrer), som kommit till Indien från Pakistan, Bangladesh eller Afghanistan, stanna i landet. Men lagen gäller inte för muslimer som flytt från förtrycket i de här länderna, inte heller till exempel tamiler som flytt från Sri Lanka eller rohingyer från Myanmar.

Lagen är maskerad att, liksom den israeliska motsvarigheten, ge de ”indiska minoriteterna” rätt att återvända hem. Poängen är inte vilka som släpps in utan vilka som lämnas utanför – eller kommer att slängas ut. Utan att överdriva kan den sägas legalisera en tudelning på basis av religion och göra alla Indiens 200 miljoner muslimer till andra klassens medborgare.

Nu bestraffas de kollektivt och retroaktivt. ”Det var ju dessa moguler med flera som mördade, tvångsomvände och våldtog hinduer redan för århundraden sen, när de ockuperade Indien. Det var de som stympade Moder Indien 1947. Borde man kantänka hjälpa dem? Skicka dem tillbaka till deras eget land.”

Håll i minnet att miljontals muslimer som levt i decenner i Indien, inte har några som helst dokument att stödja sig på för att bevisa att de funnits i landet före 2014.

På gatorna har man under de senaste veckorna viftat mycket med landets flagga och läst utdrag ur grundlagen. En observatör som inte känner till läget kunde föreställa sig att Modi & Co gnuggar händerna. Särskilt som makten innehas av en ultranationalistisk regering med supemaktskomplex.

Är inte såna fosterländska demonstrationer ett gott tecken? Nej, inte för Modi, för det är fel mänskor som viftar med flaggor. För dem som försvarar ett pluralistiskt Indien är de ett samtidigt gott och dåligt tecken.

Ett gott tecken: att miljontals indier äntligen har vaknat upp och motsätter sig Sangh Parivanis teokratiprojekt. Ett dåligt tecken: de visar vilket elände den indiska demokratin brottas med i dag.

Bland flaggviftarna finns de medborgare som statsminister Narendra Modis regering stämplat som ofosterländska, bland andra ”pakistaner” (muslimer), ”stadsgerilla” (intelligentian) eller ”maoister” (kastlösa och urbefolkning (adivasi) som inte utan protester accepterar sin plats i det kommandosystem som kast-hinduerna drivit igenom under århundraden).

1947 skars det brittiska Indien upp i Indien och Pakistan, på religiösa grunder. I indien skulle alla medborgare starta från samma utångspunkt, oberoende av religion, kast eller etnisk bakgrund. Principerna skrevs in i grundlagen. Pakistan å sin sida skulle bli ett hem för alla sydasiatiska muslimer. Samtidigt stannade tiotals miljoner muslimer i Indien. De är idag cirka 15 procent av befolkningen.

Idag gestaltar Sangh Parivar läget för hindu-majoriteten enligt fiendebilder som har marinerats under århundraden. Att stämpla muslimerna som en femte kolonn är det effektivaste sättet att trolla bort de mest explosiva skiljelinjerna i den socialt och ekonomiskt oerhört ojämlika staten. I synnerhet hinduerna från de lägsta kasterna (över hälften hör till det klustret) och de utfattiga kastlösa lönar det sig att båda upp till Sangh Parivars talkoarbete genom att vifta med det muslimska spöket.

Enligt hindufamiljens uppdaterade superberättelse försöker muslimerna göra Indien till en del av sitt kalifat. De förökar sig som kaniner, vanhelgar hinduismen genom att frossa på nötkött och, värst av allt, de förför unga hindutjejer love jihad) för att sedan utbilda dem till terrorister.

Före valet i fjol våras erbjöd Sangh Parivar de röstande två alternativ: rätt eller fel, Indien eller Pakistan. Hela ledningen för det traditionella statsbärande Kongresspartiet, motståndarna till Modis BJP, stämplades som anhängare av eller medlöpare till Pakistan. Men antydde att Sonia Gandhi, som har italiensk bakgrund, skulle vara Vatikanens agent och att hennes son Rahul Gandhi är muslim. En minister i Modis regering krävde att Rahul skulle bevisa sin hinduiskhet med DNA-test.

Det polariserade landskampsupplägget tog skruv. Modis BJP fick en skrällseger och projektet att bygga en hindustisk teokrati tog ett jättekliv framåt.

Största delen av de indiska muslimerna härstammar från hinduer ur de lägsta kasterna, eller från kastlösa som under århundraden har försökt frigöra sig från kast-förtrycket genom att byta religion. Tiotals miljoner av dem är barn till de mänskor som 1947 valde Mahatma Gandhis och Jawaharlal Nehrus pluralistiska Indien framför Ali Jinnahs islamska Pakistan.

Under hela Indiens självständighetstid har den muslimska minoriteten suttit i obsklass. I dagens Sangh Parivar-ledda Indien är deras rörelseutrymme minimalt. En muslimsk medborgare som viftar med den indiska flaggan och läser grundlagen i en demonstration mot medborgarlagen? Det är en talande bild av vilken omöjlig bevisbörda som har lagts på de muslimska medborgarna.

Fascism-stämpeln lönar det sig att använda försiktigt. Även om Sangh Parivars kokbok innehåller receptet för ett rent Hindustan, verkade indofascism och raskrig ännu för sex år sen vara en omöjlig tanke. Idag påminner allt flera indiska forskare om att Hitler kom till makten i en flerpartistat.

Jag ringer upp KK. Hon är uppe i varv. ”Du måste komma hit. Nu händer det. Folk har vaknat. Den indiska demokratin visar sin styrka.”

Förhoppningsvis har KK rätt. Visst har han erfarenhet. Han är en av de upp emot 200 000 personer som statsminister Indira Gandhi satte bakom galler på 1970-talet.

Indira Gandhi satte den indiska demokratin på hyllan i 18 månader för att behålla sin egen makt. Hon hade inga ras- eller andra giftrecept. Men det har Sangh Parivar.

(20.1.2020)

MIKKO ZENGER