Futuristisk föda  

Framtidstron fyller jämna år. Det var på senvintern 1909 futurismens överstepräst Filippo Tommaso Marinetti gjorde upp grundritningarna för sin ism, modernitetens bejakare framom andra. Den var inte bara hastighetens och aggressivitetens härold utan också kvinnoföraktets och mussolinismens. Den dödförklarade gamla och spattiga dimensioner som tid och rum. Dess första manifest publicerades i Le Figaro men den var i hög grad norditaliensk. Den sekeljubilerar och minns sin mandom på många håll i år. En storståtlig utställning äger rum i Palazzo Reale i Milano, dess födelseort i februari-juni 2009.  

Den milanesiska utställningen har många dygder. Icke minst börjar den tidigt och slutar sent och ger därmed rörelsen inte bara en levnadshistoria utan också en begriplighet: den tar vid innan den futuristiske vildbasaren föds och den slutar efter honom, ger honom också förhistoria och efterkommande. Den visar också, åskådligt, att rörelsen i huvudsak, för att tala i tempusformer, var presentistisk. Mest gick den ut på att bejaka nuet. Ibland gjordes det mest effektfullt genom att man dödförklarade dået. Enklast skedde det genom att skriva ner det förflutnas, det nästan sjunknas sinnebild: Contro Venezia passatista hette manifestet där det gjordes (1910). Egentligen var det bara i sina visioner om stadsgestaltning som futurismen var utopisk, hävdar uställningen. I övrigt räckte det med de sinnebilder för snabbhet som redan fanns, som lok, flyg, radio.  

En tanke om det tidiga nittonhundratalets mångförgrenade konstrevolution som lite lojt har knäsatts är att den manifesterade sig mellan åren 1909-1924, att den alltså ryms inom femton år. Tanken kodifierades t.ex. i Gunnar Qvarnströms förträffliga, fyra delar starka utgåva Moderna manifest, från 1973, som rör sig mellan just dessa gränsår.  

Visst stämmer de i huvudsak, också för futurismens del. I stort sett hade man hunnit örfila den allmänna smaken så långt det ansågs av nöden redan innan första världskriget var över. Ett futuristmanifest med örfilande i rubriken avgavs f.ö. 1912, men det var ryskt. På utställningen i Milano ser man inte mycket av sådana fjärran företeelser: här är både Rom och Paris provins och Ryssland ligger bortom synranden.  

De futuristiska manifest som skrevs efter kriget och fram till tidigt trettiotal bars upp mer av ett slags kompletteringsiver än av kreativitet och omstörtarvilja. De handlade om subgenrer, om man så vill, om den taktila teatern (1924) eller futuristisk sakralkonst (1932). Från 1932 härrör sig också en text om l’aeropittura (flygmåleri), och exemplen visar vilket radikalt nytt seende detta medförde. Tidigare hade bara gudar haft tillgång till sådana hisnande nersiktsperspektiv. Star Wars har normaliserat det för oss, men de hade nog lärt av miraklen i Milano.  

Till utställningen har utgivits en femkilosvolym med bilder samt en mer bärbar bok med texter. Den bärbara, Manifesti futuristi, red. Guido Davico Bonino (RCS Rizzoli Libri, Milano 2009), innehåller ett trettiotal manifest. Jag vill dröja vid ett, som vår matglada samtid gör särskilt aktuellt. Det må härmed inta sin plats mellan Jamie Olivers kokböcker och alla dessa manualer om hur man gluffar sig slank.”Manifest för det futuristiska köket” heter det, författat av Marinetti själv och tryckt i Gazzetta del Popolo i Turin 1930. Det sena årtalet till trots var det ett gammalt futuristiskt intresse som där kom till uttryck. Den första futuristmiddagen hade avätits i Trieste 1910. I ett annat kvällsmål, i Buenos Aires 1926, deltog den unge Jorge Luis Borges. Många andra konst-ismer har kommit  ihåg kokkonsten. Guillaume Apollinaire publicerade 1913 manifestet ”Le cubisme culinaire” i en parisisk tidskrift. Till exempel.  

”Vi tänker, drömmer och handlar i enlighet med vad vi dricker och äter.” Det handlar om gastrokemi, skriver Marinetti. Han finner att det italienska köket måste totalrenoveras. Inledningsvis är det uppenbart att italienarens främsta fiende är pastan. Det är av vikt, bokstavligen, att han inte äter sig kubiskt massiv och kompakt. En italiensk stofthydda bör vara avpassad för framtidens tåg, som tillverkas av aluminium och är lätta, inte tunga av järn trä stål som i dag. (Marinetti skyr kommatecken.) Och i den världsbrand en framsynt futurist ser komma – ser fram emot – är det de snabba och spänstiga som avgår med segern.  

Möjligt är, att engelsmannen föryngras av sin rostbiff och stockfisk och tysken av sin surkål, men italienarens absurda pastadyrkan måste avskaffas. Pasta gör trög. Pasta trycker man in, man tuggar den inte, kroppsorganens arbetsfördelning blir fel och härav följer trötthet, pessimism och neutralism. Nej, ris ska det vara, god inhemsk föda som man sätter tänderna i.  

I väntan på de närande piller som inom kort ersätter konventionell mat ges sedan detaljerade recept på futuristiska rätter, t.ex. Alaskalax i solstrålar med marssås. Inför taffeln gäller en huvudregel om absolut originalitet och om harmoni mellan glas porslin dukning och rätternas smaker och färger. Alla sinnen deltar i måltiden. Kniv och gaffel avskaffas till förmån för plastiskt uppbyggda födokomplex som kan avbetas utan instrument. Detta möjliggör”prelabial taktil njutning” (citat).Varje rätt bör föregås av en doft som sprids för att förbereda smaksensationen och som nogsamt fjärmas per fläkt inför följande rätt. Middagsgästernas nyfikenhet och fantasi stimuleras även på andra sätt. Manifestet anger i punkt nio att näsa och ögon mellan rätterna bör snabbexponeras både för sådan mat som sedan serveras och sådant som går näsa och ögon förbi oserverat. Det retar aptiten.  

I punkt sju – totalt är de elva – förvisas all vältalighet och alla politiska ämnen utan krus från bordet. Fast fan tro’t, med den svadan.  

Clas Zilliacus