Då man bläddrar i de internationella vetenskapliga tidskrifterna kring nyhetsförmedling, journalistik eller film – exempelvis The Harvard International Journal of Press/Politics eller International Communication Gazette – slås man av hur aktuellt det är att diskutera olika slags representationer av t.ex. folk och klass inom fiktion och spelfilm. Inom forskningen kring TV-nyheter och aktualiteter diskuteras frågor om vems nyheter som visas och i någon mån också nyhetsmedias roll i nationsbyggnadsprocesser. Däremot diskuteras inte värderingar och diskursiva sammanhang i nyhetsinslagen. Forskning kring hur man inkluderar eller exkluderar olika slags minoritetsgrupper i samhället genom nyhets- och aktualitetsprogram verkar inte varit aktuellt under de senaste åren, åtminstone inte i en anglosaxisk forskningstradition.

För oss svenskspråkiga i Finland är det här ett aktuellt tema. Det finns en hel del både medvetna och ofrivilliga effekter av TV:s nyhetsförmedling, kombinationen av text och bild kan ge sorglustiga effekter, liksom själva urvalet av nyheter som tangerar det svenska i Finland.

Den 1.1.1958 inledde Finlands television regelbundna TV-sändningar. Sändningarna fylldes med nationellt uppbyggligt symbolgods: presidentens nyårstal till hela nationen, nyheter och direktsända idrottsevenemang. Public service, inhemsk kultur och nyttig kunskap blandades till en folkbildande helhet – underhållning, och särskilt importerade program, sågs som ett nödvändigt ont. Den röda Repo-radion skakade om basen för det nationella, men också den socialistiska Rundradion var strängt taget nationsbyggande.

Under 1970- och 1980-talen minskade den offentliga nationella diskursen i betydelse, tanken på medias roll i en nationsbyggnadsprocess dog sakta ut. Härefter fick vi en kommersiell revolution – först på radiosidan, sedan genom satellit- och kabelsändningar även på TV. Rundradion KOM blev i kläm mellan sitt public service-uppdrag och kraven på höga tittarsiffror, vilket i sig gjorde uppdraget otydligt. Konkurrensen om tittare, kravet på underhållning och ett otydligt uppdrag följdes av att de svenska programmen stegvis försvann från de nationella kanalerna, en process som inleddes i en debatt kring 1980 och som blev verklighet åren efter ATT det den svenskspråkiga kanalen FST började produceras 2001.

Under de decennier då Rundradion framhävde sitt nationella uppdrag innebar det att tittare och lyssnare skulle delges en enhetlig uppfattning om nationen, en uppfattning där det svenska åtminstone i princip inordnades. I den nya medieverkligheten under 1980- och 1990-talen blev detta nationella bildningsprojekt först dunkelt och därefter ointressant. De medvetna nationsbyggande tendenserna ersattes av en kommersialiserad bild där den nationella retoriken inte längre syftade till ett nationsbygge utan uppenbarligen användes på andra sätt – för att skapa intresse för program, för att länka nyheter till en vardagsverklighet eller som ren underhållning. Detta påverkade naturligtvis bilden av Finland, men också den bild av språkgrupperna i landet som förmedlades. Det svenska gick från att ha varit en integrerad men konfliktfylld del av Finland till en marginaliserad position där de finlandssvenska inslagen i första hand blivit något exotiskt – exempelvis i form av skärgårdsbilder och österbottniska snuskampanjer.

Vi kan se de utvecklingstendenser som pågått sedan den dominerande nationella diskursen upplöstes, genom att fokusera på TV:s nyhets- och aktualitetsprogram. Den "dokumentära" representationen av nation och språkgrupp visar något om de faktorer som påverkar den pågående utvecklingen inom medielandskapet. Man kan fråga sig hur ett fåtal finlandssvenskar kan bibehålla både gemenskap och synlighet i ett allt kraftigare mediebrus?

Frågan om representationer är ingående behandlad i internationell forskning – ett forskningsläge som här endast antyds genom tre exempel. Forskarna Jörn Rüsen, John O’Connor och David Ludvigsson har på ett likartat sätt delat in representationer på tre nivåer, som kortfattat kan ses ett kunskapsinriktat eller kognitivt plan, ett subjektivt/moraliskt som också kan kallas politiskt plan samt ett estetiskt plan. Jag förbigår här medvetet nyhetsförmedlingen kring "pakkoruotsi" – tvångssvenskan – som jag uppfattar som ett specifikt problem, trots att nyhetsförmedlingen i sig bidrog till att upprätthålla en bild av "det svenska förtrycket". Det TV tog upp var klart beroende av diskussionens huvudfåra i andra medier.

På en kognitiv nivå kan vi se det urval av fakta, händelser och bakgrundskunskap som journalisten väljer att presentera. Trots att de fakta som presenteras i sig kan anses objektiva är urvalet ett resultat av just ett val. Urvalet påverkar också den bild tittaren får av det behandlade temat. Under det senaste decenniet har den språkliga diskursen i finska nyhetssändningar lyfts fram i frågor om fiske, om snus och om höginkomsttagare som Mikael Lilius.

Fisket har behandlats i relation till EU, till fiskekvoter och konkurrens om laxfisket med fiskare i norr och relaterat till sälskador. Språkfrågan har i alla dessa fall skjutits i bakgrunden men ändå varit uppenbar för alla som närmare följt sändningarna. Kampen mellan å ena sidan åländska och åboländska fiskare och å andra sidan turismföretagarna vid de nordfinländska älvarna och yrkesfiskare i norr gjordes i nyhetssändningarna inte explicit till en språkfråga. Detta var ett sympatiskt drag hos TV-journalisterna. Frågan gjordes rent faktamässigt till en fråga om hur en vandrande naturresurs skulle beskattas rättvist av fiskarna längs hela kusten.

Björn Wahlroos och Mikael Lilius har under det senaste decenniet flitigt valsat runt i media, inte minst relaterade till rikedom och optionsprogram. I dessa sammanhang har t.ex. dessa herrars herrgård, segelbåt, umgänge med kungligheter eller relation till Sverige ofta lyfts fram. I en lite annan anda har också Alexander Stubb och Harry Harkimo beskrivits som svenskspråkigt herrskap.

De två svenska diskurser som präglat bilden av finlandssvenskar i finska nyheter under det senaste decenniet kunde kallas exotisering och elitisering. Vardera diskursen är strängt tagen exkluderande, med ett visst undantag för exotiska idrottsmän som maratonlöparen Janne Homén eller stavhopparen Vanessa Vandy – kanske man tidvis kan hävda att också Harry Harkimo tidvis inräknats i en inkluderande diskurs. I första hand gäller dock olika slags exkludering.

Fiskarna i skärgården visas konsekvent i estetiska sammanhang där de antingen talar svenska eller en bruten finska. Deras motparter – fiskeföretagarna från älvarna och vattnen i norr – intervjuas oftast då de kommit till Helsingfors för att förhandla. Vi får en tydlig dikotomi mellan de vanliga företagarna i kostym och sittande kring förhandlingsbord och de exotiska skäriborna i sina overaller och med sina vackra omgivningar.

Det är tydligt att nyheter som beskrivit Björn Wahlroos och Mikael Lilius ofta har lyft fram bibetydelser av en finlandssvensk överklass. Wahlroos beskrivs som herrgårdsägaren som genom bank- och försäkringsaffärer flyttar pengar mellan länder och investeringsobjekt. Då han sålde Sampos bankverksamhet till Danmark, fanns det drag av nationellt svek i den berättelse som nyheterna förmedlade, medan det då han köpte HANS KÖP AV aktier i Nordea närmast sågs i ljuset av kontakter till Sverige.

De bilder som följer TV-reportage där tittare tar emot information om den svenska språkgruppen stöder de två diskurserna – elitisering och exotisering. På bildnivå är det också svårt att debattera om den "image" som nyheterna uttryckligen skapar. Valet av vackra skärgårdsbilder, hårt arbete på fiskebåtar eller stora lyxbilar och vackra herrgårdar är ju inte osant. Problemet uppstår i en intertextuell relation med fördomar och genom att detta är all information om det svenska i Finland som finska nyhetsmedier visar.

Frågan blir då vad som kan göras och vad detta betyder rent praktiskt för synen på landets språkgrupper? Uppenbarligen är exotiseringstendensen något som har haft betydelse för politiska och administrativa beslut. Man behöver inte längre bry sig om de svenskspråkiga, de är en spännande men främmande kvarleva, jämförbar med hur helsingforsare förhåller sig till samer. Elitiseringen leder till att diskussioner om moraliska förpliktelser och lika behandling blir svåra att föra fram; varför sköta om en överklass som har råd att sköta sig själv.

Jag tror att vi står inför ett reellt problem. Om ingen känner till den vardagsverklighet som vanliga svenskspråkiga lever i, med vardagsproblem som ibland utökas av språkfrågor, så blir det allt svårare att vinna förståelse för svensk service. Åldringsvård, långa skolresor eller ungdomsgårdar representerar en svensk vardagsverklighet som inte längre får någon som helst synlighet på finska och därför blir allt lättare att glömma bort.