Mitt Hbl-bokslut

Ska du bli kulturchef på Hbl? Den skämtsamma frågan fick jag av vänner och bekanta sommaren 2000. Gustaf Widén hade just lämnat Hufvudstadsbladet med buller och bång, samtidigt som
jag var på väg att ta upp en anställning på tidningens redaktion.

Nej, mitt nya jobb hade ingenting med kulturen att göra. I stället knöts jag till ekonomiredaktionen. Från första stund trivdes jag utmärkt. Som före detta Brysselkorrespondent för FNB fick jag bland annat skriva EU-nyheter; ett angeläget tema då euron infördes som valuta och det gamla Östeuropa var på väg in i unionen. Jag medverkade ibland på ledarsidan där jag främst
skrev om ekonomi.

Jämfört med kulturen är det anonymt att arbeta på Hbl-ekonomin. Om en recension är positiv eller negativ kan vara av avgörande betydelse för hur det ska gå för en ny pjäs på Svenska Teatern. Däremot spelar det ingen större roll om Hbl:s analys av Nokias bokslut stryker mobiltelefonjätten medhårs eller om den är kritisk. Lite större genomslagskraft har det då ekonomiredaktionen skriver eller låter bli att skriva om företag i den finlandssvenska kretsen.

Som ekonomisk reporter på Hbl måste man ibland skriva om det egna bolaget, alltså Hufvudstadsbladet Ab. Att det kan vara besvärligt fick jag erfara en vårdag 2003. Vd Henrik Johansson hade för personalen presenterat bokslutet för föregående år, och det tyckte jag var värt en artikel i tidningen. Problemen med tidningens ekonomi hade nämligen kommit i dagen. Resultatet redovisades för första gången fördelat på tre enheter: tidningen, tryckeriet och fastighets- och förmögenhetsförvaltningen. Förlusten för tidningsverksamheten sades ha krympt, men uppgick trots det till närmare 3 miljoner euro. ”Ur bokslutet framgår att det i praktiken är fastighetsverksamheten och aktieinnehavet som möjliggör utgivningen av Hbl”, var min slutsats som jag presenterade för läsarna.

Alla var inte så förtjusta över artikeln. En kollega ansåg till och med att det försvårade ledarredaktionens opinionsbildning för marknadsekonomiska lösningar i samhället, då Hbl Ab så uppenbart följde andra spelregler än normala, vinstmaximerande aktiebolag. Helst borde man ha tigit om denna pinsamma omständighet. Det faktum att varje dags nummer av Hbl gav en förlust på omkring 8000 euro motsvarande inte den självbild som rådde på redaktionen och i tidningsbolaget i övrigt. Hbl var inte ett krisbolag, utan den stora tabloidreformen som planerades var ett offensivt drag för att locka nya läsare, hette det.

Men att Husis inte var något vanligt bolag framgick vid den här tiden av den påkostade renoveringen av Mannerheimvägen 18. Kostnaderna på sammanlagt 6,9 miljoner euro kunde nästan helt finansieras genom att Hbl Ab sålde en del av Forumkvarteret till sin ägare Konstsamfundet.

Att Hbl lever över sina tillgångar är inget nytt. Så tidigt som 1985 – då jag som ung studerande hade ett vikariat på Hbl:s ekonomiredaktion – gjorde Hufvudstadsbladet också miljonförlust. I årsberättelsen hette det att företagets resultat var tillfredsställande, medan tidningens resultat var starkt otillfredsställande. ”Det betyder att Hbl lever på dividender och hyror i stället för på sin egen verksamhet”, skrev Per-Erik Lönnfors i sin bok Mannerheimvägen 18.

Då det finns mycket pengar blir budgeten ett trubbigt instrument för styrning av verksamheten. I samband med en organisationsreform 2003 fick jag titeln ”nyhetschef för ekonomi och konsument”. Planeringen av tabloidreformen var snart i full gång med hjälp av utländska layoutkonsulter. Nya Hbl blev en framgång och till och med ekonomisidorna fick beröm. Att så skedde berodde främst på vår läsarvänliga konsumentjournalistik och på satsningar på resor, boende och trafik. Själv var jag missnöjd över att den traditionella ”tunga” bevakningen av näringsliv och ekonomisk politik föll i bakgrunden. Som mellanchef kände jag mig trängd då både ledningen och reportrarna tyckte att tidningsomläggningen hade utfallit väl.

I början av 2005 bad jag att få lämna nyhetschefskapet för att åter bli skrivande journalist. Det väckte ingen större uppmärksamhet, åtminstone inte utanför Hbl. Förklaringen är enkel: för den omkringliggande världen är det ganska egalt vem som leder ekonomiredaktionen. Chefen för Hbl:s kulturredaktion är däremot en central figur i Svenskfinland.

Naturligtvis var det ett misslyckande att avgå redan efter ett och ett halvt år, då mitt kontrakt var på tre år. I och med avhoppet förlorade jag i inflytande men jag såg inget ljus i ändan av tunneln. Det heter att en bra mellanchef ska slicka uppåt och sparka nedåt, och bland annat enligt de kriterierna skötte jag mig dåligt. Icke desto mindre var det en värdefull erfarenhet att vara chef, och jag ångrar inte att jag åtog mig uppdraget. Men jag borde ha varit tuffare och kämpat hårdare för det jag trodde på.

Efter avhoppet fick jag bli politikreporter med samhällsekonomi och EU som specialområden.

En av de sista artiklar jag skrev som nyhetschef var en intervju med en relativt okänd finlandssvensk finansman. Kaj-Gustaf Bergh hade nyligen utsetts till styrelseordförande för Aktia. Han var en tänkbar kandidat för posten som vd för Konstsamfundet och därmed också som styrelseordförande i Hbl. Sålunda var det värt att presentera Bergh och hans tankar för Hufvudstadsbladets läsekrets. Som kuriosa kan nämnas att jag var tvungen att skära ned intervjutexten från 5000 tecken till 3500 för att ge plats för ett stort foto, i enlighet med tabloid-Hbl:s layoutregler.

Jag hade rätt i mina aningar och snart hade Bergh efterträtt Lasse Koivu som Konstsamfundets vd. Från första början, har jag låtit mig berättas, höjde den nya chefen ögonbrynen gällande liturgin att Hbl inte var ett krisföretag. Lösningen blev grundandet av Konstsamfundet (KSF) Media, som bland annat innebar att Hbl Ab:s förmögenhet lyftes ut i ett skilt bolag.

Marknadsekonomiskt sett var det en renlärig lösning. Tidningsverksamheten borde enligt Bergh sträva efter att klara sin ekonomi på egen hand genom försäljning av prenumerationer och annonser. Vid behov skulle eventuella förluster täckas genom koncernbidrag som utgjordes av avkastningen på förmögenheten. I praktiken var skillnaden inte så stor jämfört med tidigare, men den nya strukturen var mera transparent och avsedd att uppmuntra till sunt ekonomiskt tänkande.

Inom redaktionen höjdes vissa röster som oroade sig för Hbl:s redaktionella autonomi. Om avkastningen på förmögenheten inte automatiskt fick användas för att utveckla tidningen (och för att täcka förlusterna) skulle redaktionens rörelseutrymme begränsas av snävt företagsekonomiska överväganden, menade kritikerna.

Åtminstone till en början hade jag förståelse för Berghs tänkande. Förmögenhetsmassan skulle nu förvaltas mera professionellt än tidigare, hette det. Och föreningen Konstsamfundet hade fortfarande full kontroll över pengarna; de hade inte försvunnit någonstans. Att Hufvudstadsbladet åtminstone skulle försöka klara sig på marknadens villkor kändes inte helt fel.

Med facit på hand blev kontrasten ändå alltför stor. Fram till och med 2000-talets första år ville man inom Konstsamfundet/Hbl varken externt eller internt medge vilka allvarliga ekonomiska problem tidningen led av. Offensiva tidningsreformer var tidens melodi, kosta vad det ville. Efter skapandet av KSF Media blev det plötsligt annat ljud i skällan. Nu tutades det ut till höger och vänster att tidningen gjorde en förlust på tre miljoner euro per år. Det blev nästan ett självändamål att oja sig och voja sig över hur dåligt det gick för Husis. Alla förslag till nya satsningar kunde stoppas med motiveringen att det inte fanns pengar.

Jag hade föredragit en gyllene medelväg; det hade räckt om man på Mannerheimvägen 18 hade simulerat marknadsekonomi. Tuffare kostnadskontroll och en intensifierad jakt efter intäkter i kombination med medvetnare satsningar på tidningens innehåll kunde ha burit frukt, utan att man alls hade behövt konstruera något KSF. Det ska medges att den vackert redigerade tabloid- Husisen inte riktigt var min grej. I stället förenar jag mig med vad Per-Erik Lönnfors skrev för över tjugo år sedan: ”Den enda återstående utvägen är att bygga på samma myt som hittills, d.v.s. att Hbl är en tidning som läses i alla ledande kretsar, och därför är värd att annonsera i, även mot reklambyråernas vilja. Den ska helst betraktas som en kvalitetstidning, med ett vägande innehåll inom politik, ekonomi och kultur och med en egen profil och personlighet.”

I stället för ”myt” som Lönnfors skriver skulle jag hellre säga att det fortfarande borde vara ett ”mål” eller en ”vision” att Hbl ska läsas av alla ledande kretsar i landet. För min del hade Hbl gärna fått bli en lite smalare kvalitetstidning i stället för tabloidens försök att fånga de stora läsarmassorna.

Samtidigt är det klart att Hbl måste ligga i tiden. Det enskilt största misstaget under 2000-talets första decennium, tycker jag, var att tidningsbolaget inte tillräckligt snabbt reagerade på den oerhört snabba branschutvecklingen. Risken är uppenbar att det går för papperstidningen som för vinylskivan, den försvinner. Då måste man ha en stark digital grund att stå på. Jag tror att inte ens den finlandssvenska kulturen är beroende av att papperstidningen Hufvudstadsbladet existerar i all framtid. Däremot behövs – förhoppningsvis – hbl.fi som ett modererande forum för den moderna digitala kulturdebatten. Det är säkert något som Hufvudstadsbladets nya kulturchef Philip Teir, 28, slår vakt om.

Oro för hur det ska gå för papperstidningen har i och för sig funnits länge. Redan 1948 skrev J. Mikander i en festskrift till 70-årsjubilerande Amos Anderson att värre faror än radion lurade runt hörnet: ”Nu är det televisionen och faksimiltidningen som har blivit föremål för pressens uppmärksamhet och oro. Faksimiltidningen som läsaren sitter och lyssnar på i sin radioapparat, och som han vid utsändningens slut helt stilla tager ut från sin mottagare lika fin, men färskare än den tidning han brukar hämta i brevluckan.”

Exakt som Mikander förutspådde gick det inte, men långt från sanningen var han inte. Personligen tror jag att finlandssvenskheten och vår svenska kultur i Finland kan överleva trots att papperstidningarna på sikt utvecklas till något annat. Det viktigaste är att vi i någon form får läsa familjeannonserna och att vi som enskilda medborgare kan följa med och delta i ett modererat finlandssvenskt samtal. Själv försöker jag följa med kulturdebatten och finlandssvenska nyheter via tankesmedjan Magmas hemsida (magma.fi), som ger mig länkar till allt jag behöver veta.

Eftersom jag sedan drygt ett halvt år tillbaka inte längre alls arbetar på Hbl (jag jobbar som informatör på Finlands Bank) är min insyn i den senaste tidens händelser begränsad. Den här artikeln är skriven innan den tidningsomläggning som aviserats till 11 maj. Eftersom tidningen har en mycket kompetent ledning i medieproffset Hannu Olkinuora och i den erfarna andraredaktören Marit af Björkesten torde det finnas goda förutsättningar för att reformen ska lyckas. Jag önskar mina f.d. kolleger på Mannerheimvägen 18 lycka till.