Konst på teatern? Gatan kallar!

Samtal om teaterläget

Nya Argus har vi bjudit in två teaterkritiker (Christel Pettersson, Ann-Christine Snickars) och en utövande performanceartist (Annika Tudeer) för ett foajésamtal.

Vi frågade efter bl.a. ”en hujsig teaterupplevelse?”, ”dina värsta blasfemier?” och ”vad har hänt under, säg, 20 år” Vilken vägkost vill de tre teaterkännarna ge den nystartade föreningen LUST, som enligt uppgift vill ”samla den yngre teatergenerationen i ett forum för samtal kring och utveckling av den svenskspråkiga teatern här i landet”?

Christel Pettersson: Eftersom vi alla har våra käpphästar tänker jag inleda med en av mina.

Jag skulle helt enkelt vilja köra ut den finlandssvenska teatern på gatan ett tag. Framförallt mentalt, men varför inte fysiskt också.

I egenskap av provinsplebej upphör jag aldrig att förvåna mig över den självklarhet, ja, aningslöshet, med vilken den finlandssvenska teatern gång på gång positionerar sig socialt – och hur galant den oftast fullständigt ignorerar det samhälle den verkar i. Jag hävdar inte att den är ointressant, men perspektivet är ensidigt.

När Mia Hafréns Som vi minns det fick sin premiär i våras beskrev Helsingin Sanomats recensent uppsättningen som ”mycket, mycket finlandssvensk och medelklass”. Befängt, eftersom pjäsens frågeställningar kring moral, ansvar och minnets selektiva förträngningar knappast kan bindas till någon specifik samhällsgrupp. Ändå var recensentens reaktion talande, för vad hon framförallt såg var förmodligen just den självklarhet med vilken också den här uppsättningen inordnade sig i det jag brukar kalla ”den verserade finlandssvenska borgerligheten”. Det gör inte pjäsen mindre angelägen.

Nya Rampens och VIIRUS’ Finland/Svensk? var ett försök till dekonstruktion av begreppet ”finlandssvensk”. Men i sitt val av motsättningar och klichéer avslöjade den också mycket om teaterfältets egen syn på sin publik.

Jag efterlyser inte någon programmatisk socialrealism, av sådant blir det oftast usel konst, men visst är det symptomatiskt att Sirius’ intelligenta uppsättning av Janne Kubik ungefär är den enda uppsättning  där vi konkret tvingats reflektera över våra roller och val i en bredare samhällelig kontext. En iscensättning av en närmare åttio år gammal litterär klassiker.

Antin [Snickars], du hänvisar i debattantologin Replik (2008) till Claes Peter Hellwigs reflektioner över teaterns svåra sits som bollplank för identitetsbygget i ett samhälle där identitet inte längre utgör något enhetligt begrepp. Men hos oss gör man sig rationellt av med en besvärlig aspekt på begreppet genom att undvika det mesta som ligger mellan de privata relationernas mikroperspektiv och enstaka nedslag i de yttersta ödesfrågornas makrodito – mellan familjen och gud ryms inte mycket…

Ann-Christine Snickars: Teatern måste ut på gatorna, säger Christel! Man kan uttrycka det så. Det finns ju enorma bitar verklighet som inte just syns eller hörs i någon offentlighet. Ibland tycker man att teaterhusen fungerar som de där butikskedjorna som säljer samma sorts kläder i varje stad, i varje land. Sånt som folk vill ha, säger man, men är inte detta ”vad publiken vill ha”, ”vad kunden vill ha”.

Hör på nyheterna om morgnarna. Skrämselhicka hela vägen, dramaturgin går också ut på det. Allt som kan få det att gå åt helvete för en är ute och går varenda morgon. Nyheterna har tagit över dramat och tragedin.

 Vad teatern gör av samma stoff är ju att berätta hur det är att vara i nånting som angår en, i nånting man inte slipper undan. Det finns någonting omistligt i det adekvata uttrycket, en tröst och befrielse. Men också en idé om att man inte bara är en i boskapen utan en individ som har en plats i ett samhälle. Maria Lundström rörde vid det i en intervju jag gjorde men henne inför premiären på Drabbad. Hopp, var det ord hon använde. Att det finns ljus även i de hemskaste historier om man bara hittar det rätta uttrycket för dem. Och det uttrycket är inget man kommer på i en handvändning.

[…]

AT: För mig handlar det nästan endast om konstens grundläggande art av destillering, om hur några tankar komprimeras till konstverk. Det är en självklarhet inom konstskapandet, men det är något som hela tiden glöms bort, både bland de som gör scenkonst och de som diskuterar den. 

[…]

ACS: Finlandssvensk teater hade under spelåret 08-09 två produktioner som visade på en aktuell finländsk verklighet: Onödiga människor på Wasa Teater och Drabbad på Åbo Svenska Teater. Bägge är skrivna av finskspråkiga dramatiker. Är det nödvändigt att fråga varför ingen finlandssvensk dramatiker har skrivit om detta? Kanske svaret i så fall är att han eller hon kan vara säker på att inte bemötas med något vidare intresse. Men kanske det finns nånting i den vägen på Labbets pjäsbank?

En bortglömd funktion på teatrarna börjar kanske se en ljusning. Tänker på dramaturgen, som ju inte bara ska dramatisera romaner för scenen så att människorna ska kunna stöka undan en roman på en kväll. Han/hon har också en uppgift i att söka pjäser – från nära och fjärran. Man har länge misstänkt att ingen ids läsa på teatrarna – eller att väldigt få läser andra främmande språk är engelska.

Brukar också reta mig på att beslutsfattare talar om kultur i termer av ”identitet” och ”hyvinvointi” (som kan översättas med ”välfärd” eller ”vällevnad”). Riktigt bokstavligt tolkat. Jag tycker det är riktigt äckligt. Konst bör ju åtnjuta en lite större självständighet – ska erövra en, ifall den inte har den.

[…]

AT: Just det! Konst är inte socialt arbete. Konst kan inte ersätta terapi, eller välfärdssamhällets funktioner. De flesta konstnärer har inga förutsättningar att arbeta med ”outreach”, man behöver specialkunskap för att arbeta socialt med teater. Konstnärer ska inte behöva fylla en massa funktioner som socialarbetare, terapeuter, pedagoger, underhållare. Förstås finns de massor konstnärer som arbetar inom sociala områden och det är ju jättefint, men det ska inte gå automatik i tänkesättet.

[…]

ACS: Men allt hänger ju på hur man gör det. Ibland också på vem som gör det. Det kan vara härligare att se på unga amatörer i föreställningen VAUDE! där man sjunger och dansar och framför sketcher av lite olika dignitet än någon ”storsatsning” på en institutionsteater som går bara på rutin. ”Di spela bra”, kan man höra i foajen.

[…]

AT: Det är igen den där emotionella medryckande här och nu-responsen som jag tycker är så jobbig. Den där feelgood-faktorn, ”för att det känns kiva är det bra”. Jag vill förstummas. Åtminstone en gång per år…

[…]

ACS: Precis nu känner jag mig pessimistisk, fast det den här spelsäsongen funnits många exempel på bra teater på nästan alla finlandssvenska scener. Good enough-teater – kanske man skulle kunna mynta ett sånt uttryck. Good enough för minoriteten. Pessimismen kan också bero på en släng av magkatarr, en krämpa som väl passar språkminoriteter och kulturproletariat bättre än mången annan sjuka, men jag tycker mig se hur kulturinstitutionerna blir ett slags slutna system som producerar varor. Som man kan ”tycka till om” här och där eller på egna e-postlistor. Men dialog finns just inte, och dagstidningarnas kultursidor har aldrig annat material om teater än recensioner och ibland en och annan intervju med nån ”aktuell” regissör eller stjärnskådis.

[…]

AT: Teater blir underhållning på alla fronter. Ändå tänker teaterarbetare ju faktiskt. Men en ofrånkomlig orsak till det slutna finlandssvenska, och delvis finska, är utbildningen, Teaterhögskolan. Årskurserna arbetar med varandra och sina kompisar och bygger grupper med varandra och de sina. Det där incestuösa draget gör onekligen teaterklimatet hos oss rätt jämntjockt, trots aktiva grupperingar och projekt. På finskt håll förvånar jag mig över allt det som så självklart erbjuds de som kommer från Teaterhögskolan; det är tv, film, hela landets scener, arbetsgrupper och projekt. Precis som Peter Mickwitz skriver i Ny Tid om de finska författarnas professionalism, så häpnas jag över de finska kollegernas möjligheter i Finland.

Det som återstår för de som är helt utanför är förstås att rikta sig utåt, internationellt. Det är för mig det enda intressanta. Om man känner sig utanför och är nyfiken är det en naturlig utveckling. Men jag har alltid varit sådan, passionerat intresserad av internationella kontakter; redan i skolan… och alltid förvånat mig över hur få av mina landsmän och kvinnor som har samma intresse.

Dansen som jag kommer från är ju i sig internationell och gränsöverskridande, det är kutym att resa runt världen för att gå på kurser, träna, följa favoritlärare och senare kanske söka sig utomlands för att arbeta. Miljön är internationell i sig. När jag höll på att sluta dansa kom festivalen Helsinki ACT i slutet av 1990-talet till Helsingfors och öppnade under några år den internationella aktuella teatern för mig (och många andra). Vi fick under några intensiva dagar se den nya scenkonsten som gällde i Europa: Baktruppen, Needcompany, Forced Entertainment med flera. Där jag såg den bästa föreställningen jag någonsin sett; belgiska Needcompanys Caligula. Den var en glasklar analys av makt, diktaturens sterilitet, avskalad, och strålande konsekvent. En del handlingar som tråkig dans, dött gitarrjammande avbröt replikerna. Vi fördes till en steril och farlig värld utan åthävor. Senare reste jag till Paris enkom för att se Needcompanys Kung Lear och förfärades tillsammans med hundratals andra åskådare över den ödeläggande expressiviteten i föreställningen. Så ens gurun lyckas inte heller alltid.

Men tillbaka till Helsinki Acts betydelse. Seminarierna var svindyra men som ackrediterad kritiker för Ny Tid fick man gå gratis. De internationella kändisföreläsarna presenterade de nyaste vindarna inom den postdramatiska forskningen. Vilken fest, den fyllde mitt hungrande sinne för det nya.

Jag tycker att man institutionellt inte inser mötets vikt och festivalens potential för att bygga broar och visa det nyaste nya, påkostat och bra. Man måste kunna se, i sitt eget land, det som händer överallt annars. Man måste kunna skapa en internationell miljö i vårt land. Antingen är det stort och skamlöst dyrt som Helsingfors festspel eller så är det mindre teatermönstring som i Hangö. Tammerfors teatersommar kunde vara alternativet, men den är alltför traditionell. Klimatet är delvis uppgivet, för både understöden och publiken sviker de som småskaligt försöker göra en skillnad. Dels är klimatet så fruktansvärt knutpatriotiskt och inte alls öppet för det som sker överallt. Ärligt sagt vill jag ha Belgien. Belgien är ofrånkomligen landet för den nya scenkonsten och har så varit under de senaste snart 30(!) åren på grund av nyfikenhet och öppenhet för konstnärer från världens alla hörn samt en mycket generös kulturpolitik inom den flamiska sektorn för nya former.

[…]

CP: Hos oss har undervisningsministeriet möblerat om i konstkommissionernas förslag till festivalunderstöd på ett sätt som får omedelbar konsekvens. När Annika lyfte upp den avsomnade Helsinki ACT gick tankarna med tacksamhet till Asien i Helsingfors, en av mina egna favoriter på hemmaplan. Ett par dagar senare nåddes vi av beskedet att årets upplaga blir den sista. Tala om ironi.

Under sin drygt tio år långa existens har Asien i Helsingfors, Veli Rosenbergs och Jukka O. Miettinens ambitiösa projekt fungerat som en fortlöpande forskningsresa i asiatisk teaterkultur, med siktet inställt på att hitta gäster som reflekterar de respektive traditionerna i möjligast ren form, utan "turistiska" attribut. Nycklarna till publiken har i stället getts i form av presentationer, översättningar, föreläsningar.

Att festivalen verkligen inte representerat ”det nyaste nya” har inte gjort den mindre intressant. I ett land med en kort teaterhistoria, kraftigt präglad av den realistiska traditionen, har de här regelbundna mötena med det symbolladdade, strikt kodade teaterspråket ofta varit stimulerande. I det explicita går det snabbt inflation. Som åskådare vill jag ha impulser, inte bli lurad på min egen förmåga att skapa och tyda bilder. En röd sidenduk som singlar iväg över scenen kan uttrycka mer än det ymnigaste blodbad. 

Utblickar behövs, åt alla håll. Men nu blir vi alltså i stället en festival fattigare. Asiatiska gästspel kommer vi säkert att se också framöver, men de blir kanske av det slag som kallas ”kulturexport”, de där uppsättningarna som av något kulturministerium befunnits duga som representativa ”brand” i den bild politikerna vill framkalla utomlands. Och visst ÄR det en omistligt bisarr upplevelse att se pekingopera-highlights under discokulan till tonerna av hammondorgel eller Twelve girls som förföriskt leende pluckar på sina elförstärkta instrument medan de utför sin svajande koreografi.

[…]

AS: På Hangö teaterdagar visas Det osynliga, en föreställning från Sverige, som handlar om teatern ”som motmakt”. Pjäsen ingår i en bok som heter detsamma och som också innehåller texter av olika teatermänniskor och -kritiker i Sverige. En svidande kritik av den kulturpolitik som får allting att rasa.

Teater som handlar om teater, det är väl inte så nytt, men bevittnar man inte ett slags rundgång överallt nuförtiden. Kolla Hbl:s nya outfit, och vad första numret handlade om. Om husis självt, ganska långt. Jag tänkte nästan: tidningar som självbelåtet insisterar på att berätta för sina läsare vad en ”horunge” är måste man göra satir på.

Som på beställning kommer en pjäs som grundar sig på husis ett visst datum (9.2.09). Det är teater Trotsallt som ger några föreställningar om ”våra förställningar”, som undertiteln lyder, vill jag minnas.

Varför rotar jag i föreställningar som jag inte sett och i amatörteater? För att jag just nu inte har nåt annat, tror jag. Har ju inte haft lust att se Evita, som gått här i Åbo. Fast jag vet att Birthe Wingren är bra. Och alla kan dansa och sjunga. Men jag tänker som Sven Willner när han hörde om filmen Titanic. Varför skulle man se den? Man vet ju hur det går!

Det var så han sa, men de facto kan man ju se klassiker UTAN att riktigt minnas hur de ska sluta. Jag har sett en Ibsenuppsättning (Samfundets støtter) i Oslo en gång, som tog mig så mycket att jag just tänkte: Huru ska detta sluta! Fast jag ju på ett plan visste det.

Men konst på teatern! Ja, tack, säger jag. Finns i Finland: bra skådisar, bra regissörer, bra ställen att spela på, tror jag också. Men inte så mycken tilltro till vad teater kan göra. Man behöver ju inte hosta upp sin egen version av en film, man behöver inte ha ett rockband på scenen varje gång. Men man måste kanske ha en idé. Min kulturpessimism för dagen har gått över i en allmän surhet. För det finlandssvenska kulturlivet hotas av en ghettosjuka som man måste göra något åt, om man vill bli tagen på allvar. Den finlandssvenska teatern blir/är redan frånsprungen av den finska.

Konst på teatern, kanske den inte kan finnas för att teatern, där den har muskler, måste vara så mycket motmakt. Teatern kanske blir vår nya proggemusik.