Kommentarer: Trygve Söderling
Tillbaka i
verkligheten
KANSKE ÄR VI det mest lättlurade
folket. Men vi har de bästa betygen.
Finland är det OECD-land där
inkomstskillnaderna ökat mest sedan mitten av 1990-talet. Smickrande
Pisa-poäng kan inte överskugga att vi blir alltmera ojämlika och vi
blir det snabbare än andra, trots att få av oss vill ha den
utvecklingen.
Under året som gått har OECD-rapporten om detta (se t.ex. Helsingin Sanomat
den 13.11.2008)
inte fått många politiska väckarklockor att ringa. Ändå är den sociala
förändring som här avspeglas ett resultat av politiska beslut.
Ett bevis är att
Sverige och Danmark enligt samma rapport ligger kvar på en ”nordisk” nivå
av relativt jämna inkomster: gini-index 0,23 efter
skatt. Från denna har Finland och Norge brutit
sig loss och närmar sig numera det europeiska
mittfältet (från 0,23 till 0,27 respektive från 0,26
till 0,28 mellan 1995 och 2005). Men ännu 1985
låg Norges gini-värde på 0,23, Finlands på 0,21.
Ytterligare salt i
såren strödde YLE:s program
MOT nyligen (31.8.) med häpnadsväckande siffror
om hur den rikaste tiondelen dragit nytta av
våra skattereformer, från och med regeringen
Aho 1993. Ett fenomen för sig är att den allra
rikaste procenten numera åtnjuter ”regressiv beskattning”
(snarare än progressiv).
INSIKTEN OM att vi
blivit lurade sjunker inte
in över en natt, men i kölvattnet på en global
finanskris har media möjligen börjat bli bättre
på pengar och samhälle. Årets stora tema i den
vägen, utredningen av den finländska partifinansieringen,
har aktivt pressats fram av fjärde stats-
makten. Resultatet är knappast överraskande
och nytt, snarare bekräftar det något gammalt.
Kapitalet stöder högern, facket vänstern, föreställningen
att alla partier ”nuförtiden” är likadana
delas åtminstone inte av partimecenaterna.
Men en sådan
föreställning kunde kanske
uppkomma bland väljarna under en epok som
präglades av en speciell sorts hybris. Sedd i
backspegeln hör till exempel ”arbetarnas presidentkandidat”
Sauli Niinistös slogan inför valet
2006, att ”motsättningarnas tid är förbi”, till
denna passerade epok.
I dag är vi tillbaka i
verkligheten.
Inklusive verklighetens motsättningar.
Till det förflutna hör troligen också statsminister
Matti Vanhanens uttalande, våren 2008, att man
inom centern till skillnad från vänstern inte är
”avundsjuka” på höginkomsttagarna.
Åtminstone det goda
hade de här uttalandena
ändå med sig att bägge förde debatten tillbaka
till själva kärnan i den samhällspolitiska diskussionen.
STIGANDE KURSER
BERUSAR. Vi ser nu
hur USA:s militära ”projekt” i det nära förflutna
– främst beslutet att försöka ersätta obefintliga
massförstörelsevapen i Irak med obefintlig demokrati
– uppstod som en logisk följd av skenande
stormaktshybris. Valet av Obama signalerar
tillnyktring.
Någonting av
2000-skiftets optimism, med
drag av fantasteri, hittar man också på nära håll.
T.ex. i de projekt som verkar ha utlösts av oväntat
riklig tillgång på friska pengar i de så kallade
finlandssvenska Fonderna. Miljonsatsningar på
storslagna framtidsinstitut och webbtidningar
dök nu upp i bredd med den traditionella, småskaliga,
till stor del frivilliga kulturverksamheten
(t.ex. Nya Argus hör till den senare). Bredvid
roddbåten dyker plötsligt en lyxkryssare upp.
Visst: visioner
behövs, och visioner kommer
sällan till per demokrati. Och om ett av tio projekt
lyckas så har ett projekt lyckats. Men samtidigt
kan det vara knepigt för vilken besättning
som helst, att manövrera in flådiga kryssare i den
trånga finlandssvenska skärgården. Ibland går
man på grund. Ibland är effekten komisk. Ibland
kan skratten bara kvävas med mera pengar.
Man kan hålla med
Monica Ålgars när hon i en
vass kolumn om nätprojektet peppar.fi (Hufvudstadsbladet
den 8.9) ifrågasätter ”förvaltarnas”
kännedom om de lokala sjökorten. ”Sluta hafsa
med överdådiga projekt […] Istället – satsa på
det som funkar”.
Tilläggas kan ändå den
realpolitiska dimensionen.
Att ”det som funkar” inom kulturen ibland
funkar väldigt dåligt när det kommer till röster
i val – den funktion som trots allt är A och O ur
”förvaltarnas” synvinkel.
Företagen är inte
korkade när de placerar partistöd.
Lika litet är fonderna korkade när de placerar
kultur. I den fattiga ändan av kultursektorn
verkar en mängd egensinniga, opålitliga typer.
Bättre att starta upp helt nya projekt där man kan
behålla total kontroll.
10.9.2009
|