Allting förändras då en fenomenologisk eller existentiell filosofi, snarare än att förklara världen eller upptäcka dess ”möjlighetsbetingelser”, åtar sig uppgiften att formulera en erfarenhet av världen, en kontakt med världen som föregår varje tanke om världen. (Merleau-Ponty,”Le roman et la métaphysique”, 1945) 

Poetiken, eller den teoretiska betraktelsen av diktkonsten, har rötter i antikens filosofi men har sedan dess återkommit i olika skepnader både inom filosofin och inom litteraturen. Simone de Beauvoirs reflektioner över sambandet mellan hennes filosofiska idéer och skönlitterära skrivande tillhör en tradition av fransk poetik som ofta formulerats av författarna själva, snarare än av litteraturteoretiker, och som har en filosofisk grundton, till skillnad från den språkliga vändning som poetiken tog i Frankrike på 1960- talet. Man återfinner de Beauvoirs poetik dels i särskilda essäer ägnade åt ämnet, dels i de mer reflekterande självbiografiska avsnitten, där hon ofta diskuterar sina romaners tillkomst. Mitt syfte i den här artikeln är att förmedla några av de tankar de Beauvoir uttrycker i sin poetik och visa hur de knyter an till centrala existensfilosofiska och fenomenologiska teman. 

I De bästa åren (La force de l’âge, 1960), del två av självbiografin, kommenterar Simone de Beauvoir sitt författarskap och delar in sitt skrivande i två olika genrer: essäer och romaner. Dessa två uttryck, förklarar hon, representerar två skilda sätt att uppleva världen. Medan essäerna speglar hennes praktiska ställningstaganden och intellektuella uppfattningar, återger romanerna hennes förundran över den mänskliga tillvarons villkor. Tillvaron, anser hon, kan inte reduceras till idéer. Den kan däremot frambesvärjas genom ett imaginärt objekt, såsom det litterära verket. Särskilt romanen, menar de Beauvoir, kan – till skillnad från den traditionella filosofins genrer – fånga tillvarons tillblivelse eller förändring, nyansrikedom och tvetydighet. Liksom de Beauvoirs självbiografiska verk aktualiserar romanerna på olika sätt den mänskliga tillvarons tvetydighet; erfarenheten av den gåtfulla föreningen av det enskilda och det allmänna, det tillfälliga och det nödvändiga, det subjektiva och det intersubjektiva (mellanmänskliga, objektiva), liksom av det tidsliga och det eviga. 

Simone de Beauvoir delar den franska existensfilosofins ideal om en “engagerad litteratur”. I ett populärt hållet svar på frågan vad existentialismen är, skriver hon att existentialismen bara är begriplig utifrån en filosofisk tradition, men på samma gång är något utöver ett rent teoretiskt företag (”Qu’est-ce que l’existentialisme?”, France-Amérique, 29.6.1947). Den franska existensfilosofin vill vara en levande attityd gentemot den samtida politiska situation i vilken individen förtvivlat söker finna sig tillrätta i en värld där hon inte längre känner igen sig. de Beauvoirs eget engagemang som författare består dock inte främst i att dokumentera historiska händelser eller skapa fiktion som tar ställning till och föreskriver hur läsaren ska ta ställning i politiska situationer. 

Vad som motiverar henne att skriva romaner är en önskan att levandegöra tillvaron genom att förmedla vad som är unikt i hennes egen erfarenhet, och på så sätt vidröra den mänskliga erfarenhetens allmängiltighet (De bästa åren, sid. 240f). Då hon skapar en intrig, förklarar de Beauvoir, utgår hon därför från en händelse som hon har erfarenhet av på ett personligt plan. Hennes uppgift som författare blir sedan att finna en form åt den personligt levda erfarenheten så att varje enskild läsare kan känna igen sig i det litterära verket och därigenom kommunicera subjektivt med författarens subjektivitet. I en självbiografisk anmärkning blir det mer konkret vad de Beauvoir menar: “Detta var just vad jag önskade: att tränga så långt in i andra varelsers liv att människor får ett intryck av att det är sig själva de talar med när de hör min röst” (De bästa åren, sid. 609). 

Precis som de existensfilosofiska begreppen tillvaro, tillblivelse och tvetydighet har idén om den subjektiva kommunikationen eller meddelelsen sin teoretiska upprinnelse hos den danske 1800-talstänkaren Søren Kierkegaard. Mot bakgrund av sin tolkning av kristendomen förstår Kierkegaard den mänskliga tillvaron som ”det evigas tillblivelse i det tidsliga” och som sådan bestämd av en grundläggande paradox. Tillvarons paradox gör sig inte bara påmind i människans sätt att uppleva det eviga i det tidsliga, utan också i hennes försök att meddela denna enskilda erfarenhet till andra. Erfarenheten av tillvarons paradox kan nämligen inte uttryckas direkt, eller i objektiva termer, vilket genom att göra paradoxen fullständigt begriplig också skulle ”förklara bort” själva subjektiviteten, utan måste förmedlas indirekt, på ett sätt som bevarar det unikt enskilda sättet att uppleva tillvaron. Kierkegaard använde sig som bekant själv av litterära genrer och stilgrepp, snarare än klassiska filosofiska, för att meddela sin filosofi om den mänskliga tillvaron eller existensen. Det är intressant att notera att de Beauvoir samtidigt antyder en etablerad tradition för den litterära filosofiska stilen i sina essäer om filosofi och litteratur. I ”Littératur et métaphysique” (1946) hänvisar hon exempelvis inte bara till Kiekegaards skrifter, utan även till Platons dialoger som tidiga prov på ”metafysisk litteratur”. 

Även om Simone de Beauvoir tidigt tog avstånd från kristendomen, och i allmänhet vänder sig mot religiösa dogmer i sina moralfilosofiska essäer, präglar Kierkegaards tänkande hennes förståelse av tillvarons tvetydighet och tillblivelse. Hans åtskillnad mellan den direkta och den indirekta kommunikationen ger dessutom en tolkningsram åt de Beauvoirs poetik. 

Medan det centrala filosofiska problemet i debutromanen Den inbjudna (L’Invitée, 1943), till exempel, enligt de Beauvoir är den konkreta erfarenheten av självmedvetande hos andra, inför vilket det egna självmedvetandet måste ge upp illusionen om att vara suveränt, uppstod det verkliga motivet till romanen ur en plågsam känslomässig händelse; hennes personliga erfarenhet av den triangelrelation hon etablerade med Jean- Paul Sartre och en av sina före detta studenter, Olga Kosakievicz, på 1930-talet. Detta betyder dock inte att romanen ska läsas självbiografiskt. 

Simone de Beauvoir reflekterar kring tillblivelsen av Den inbjudna i De bästa åren. Här betonar hon tanken att romanen, genom det konkreta, narrativa och imaginära gestaltandet av ’trion’ – eller av romanfiguren Françoises subjektiva förvandlingar – ger en förståelse av dess allmängiltiga aspekter och förutsättningar i deras komplexitet. Till trions förutsättningar hör till exempel ’paret’. Som intrigerna i Den inbjudna visar består trion av de sammanflätade relationerna mellan ett antal par (Françoise- Pierre, Pierre-Xavière, Xavière-Françoise, Xavière- Gerbert), snarare än mellan enskilda individer. Genom att gestalta trion både ifrågasätter romanen parets naturlighet och undersöker dess gränser. I vad består det mänskliga parets enhet? Finns det olika typer av par? Finns det något som förenar parets olika variationer? Simone de Beauvoir föregriper här sin studie i Det andra könet, där hon särskilt diskuterar det heterosexuella parets villkor. Genom att förmedla en erfarenhet som engagerar läsaren känslomässigt innan hon eller han fäller moraliska och teoretiska omdömen möjliggör litteraturen dessutom en mer omfattande kunskap än en abstrakt hållen text hade gjort. 

I essän ”Littérature et métaphysique” från 1946 reflekterar Simone de Beauvoir särskilt kring romanens filosofiska ställning. För den filosof som önskar ge ett uttryck åt den mänskliga tillvaron, skriver hon, handlar det inte om att beskriva tillvaron på ett abstrakt sätt, eller systematisera den i dess väsensmässiga karaktär, utan om att gestalta tillvarons filosofiska problem. Med andra ord är den existensfilosofiska författarens uppgift att framvisa tillvarons subjektiva, dramatiska och tvetydiga karaktär, eller att beskriva vad de Beauvoir kallar ”den metafysiska erfarenheten” i dess singulära form. Samma motiv är centralt för de Beauvoirs föreställning om den metafysiska eller filosofiska romanen. Om beskrivningen av väsen är en fråga för filosofin i egentlig mening, är litteraturens uppgift att återuppväcka tillvarons födelse, förstådd som den erfarenhet där tillvarons mening framträder i sin enskildhet, tidslighet och ursprunglighet. Romanförfattarens uppgift är att rekonstruera denna erfarenhet i fantasin, före varje intellektuellt klargörande. 

I den levda erfarenheten är ett tings mening inte ett begrepp som är gripbart för det rena förståndet, menar de Beauvoir. Tingets mening är tinget som det framträder för oss i den totala relation vi upprätthåller med det, och som är känsla, handling och tanke. Medan teoretikern vill övertyga oss om de idéer tinget eller händelsen framkastat för honom, önskar romanförfattaren istället åstadkomma en berättelse som imiterar livets ogenomtränglighet. I sin poetik framställer de Beauvoir samtidigt vad man kunde kalla den metafysiska romanens paradox: romanen ska tillåta läsaren att i fantasin genomleva erfarenheter som är lika fullständiga och komplexa som verkliga erfarenheter, men läsaren erbjuds också att i fantasin överskrida den verkliga världens alltför snäva gränser. Romanen imiterar med andra ord verklighetens form, men pekar samtidigt mot det som är möjligt och inte (ännu) aktualiserat. 

Genom att peka mot det möjliga och ännu inte aktualiserade eller levda påminner romanens ”seende” om den fenomenologiska filosofins särskilda seende, vilket Simone de Beauvoir själv påpekat. Liksom det fenomenologiska seendet sätter den vardagliga eller ”naturliga inställningen” inom parentes, med syftet att beskriva själva erfarandets utmärkande drag, avbryter fiktionens imaginära inställning vårt vanemässiga sätt att uppfatta verkligheten. I båda fallen kan det verkliga därefter framträda i alla sina nyanser och tänkbara variationer. 

---

Referenser 

Beauvoir, Simone de, 1943/2009, Den inbjudna (L’Invitée), övers. Cecilia Franklin & Cecilia Skeppström. Stockholm: Norstedts (utkommer hösten 2009). 

Beauvoir, Simone de, 1946, Littérature et métaphysique. Les Temps Modernes, vol. 1, no. 7, April, sid. 1153-1163. 

Beauvoir, Simone de, 1947, ”Qu’est-ce que l’existentialisme?”, France-Amérique, 29.6.1947. 

Beauvoir, Simone de, 1949/2002, Det andra könet (Le deuxième sexe), övers. Adam Inczèdy-Gombos & Åsa Moberg. Stockholm: Norstedts. 

Beauvoir, Simone de, 1960/1984, De bästa åren (La force de l’âge), övers. Anne-Marie Edéus. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 

Kierkegaard, Søren, 1846/2002, Afsluttende uvidenskabelig efterskrift, S. Kierkegaards skrifter, Bind 7. København: Fonden for Søren Kierkegaard Forskningscentret. 

Merleau-Ponty, Maurice, 1945/1948, ”Le roman et la métaphysique”, Sens et non-sens. Paris: Gallimard, s. 51-81.