Litteratur bjuds i dag ut som ett kortlivat bruksföremål. Förläggarna anser sig sakna utrymme för lager där man kunde beställa klassiker, eller ens succéromaner med ett par år på nacken. 

Den franska existentialisten Simone de Beauvoirs syn på en boks livscykel är en helt annan: hon betonar att en bok räcker ett helt människoliv. Enligt de Beauvoir är en roman inte en dagligvara med begränsad hållbarhet, en dikt är inte överflödig lyx. Litteraturen är ett uttryck för tanken och som sådan en del av den mänskliga existensen. Om boken dör – som man nuförtiden så säkert förutspår – då dör enligt de Beauvoir också vi själva. 

Vi försvinner visserligen inte som biologisk art, men vi går under som oberoende, fria varelser. 

Detta sker inte i en handvändning, utan till en början obemärkt. Först förlorar vi vår förmåga att göra vissa subtila distinktioner; ord och begrepp som tidigare varit lätta att hålla isär börjar smälta samman. ”Självständig” börjar låta som ”självsvåldig”, och förväxlas i sin tur med ”självisk” och ”självupptagen”. Vi kommer kanske att förlora hela begrepp; vi inser inte längre deras specifika karaktär eller hur de skiljer sig från andra begrepp. Till slut förlorar tanken sin struktur, världen faller sönder. 

Vi uppmärksammar denna slags demens, när vi varseblir den som en fysisk sjukdom. Men reagerar vi ifall avtrubbningen stiger fram ur våra egna handlingar och val? 

Simone de Beauvoir hävdar att litteraturen har en oersättlig uppgift i mänskans liv eftersom den vidgar fältet för vad som kan sägas och tänkas. Litteraturen sätter våra talesätt och tankevanor på prov, tänjer på betydelserna i våra vardagliga fraser och pekar på nya uttrycksmöjligheter. Därför berikar allt litterärt arbete det mänskliga livet; och å andra sidan undergräver en underskattad, utnyttjad och förintad litteratur våra livsmöjligheter. Därför bör vi inte fördöma bara bokbålen, utan också förlagshusens makuleringsiver.

Mänskligt vara 

Simone de Beauvoir är bäst känd som författare till verket Det andra könet (Le deuxième sexe) – alltså som feminist och kvinnoforskare. När de Beauvoirs studie utkom 1949 fick den ett kluvet mottagande: å ena sidan sågs den som omoralisk, å andra sidan hyllades den som det kritiska tänkandets genombrott. Vatikanen satte upp den på sitt index över förbjudna böcker – vilket bara ökade försäljningen. 

I Det andra könet hävdar de Beauvoir att vetenskap, konst och religion fortfarande sprider urgamla fördomar om könens karaktär och möjligheter. En kritisk undersökning måste därför riktas mot traditionens alla former. Genast i bokens början konstaterar de Beauvoir: ”Genom att studera [sexualitetens] konkreta verklighet kan vi försöka frilägga dess betydelse: då kanske innebörden i ordet ’hona’ kommer att klarna” (DAK 47). 

Det andra könet arbetar med konkreta undersökningar av just det här slaget. Simone de Beauvoir reder ut hur termerna ”hona” och ”kvinna” används i biologin, psykologin och ekonomin samt i filosofiska och religiösa lärosystem. Målet är att visa, att ordet ”kvinna” är lika diffust och öppet som ordet ”människa”. Beauvoir sammanfattar: ”Faktum är att hon skulle bli rätt besvärad av att behöva bestämma sig för vem hon är, frågan innefattar inget svar. Men det beror inte på att den dolda sanningen skulle vara alltför flytande för att låta sig fångas, utan på att det inte finns någon sanning på detta [den mänskliga existensens] område.” (DAK 311) 

Människans natur, såväl kvinnans som mannens, är enligt de Beauvoirs existentialistiska uppfattning på ett grundläggande sätt obestämd. Det mänskliga varat är öppet, eftersom människan förhåller sig till framtiden på ett specifikt sätt. Hon reagerar inte enbart på de rådande omständigheterna och det som är tillhands, utan förbinder sig i all sin verksamhet till kommande situationer och möjliga händelser. Dessutom förmår människan avvika från det hon förbundit sig till, och på så sätt ge sitt liv en ny riktning. Enligt de Beauvoir är den här betoningen av framtidsperspektivet rent av en del av människans väsentliga natur: nuet bestäms ständigt utgående ifrån möjligheten att avvika. Människan kan alltid förändra sig själv, men å andra sidan kan hon i alla situationer också nöja sig med att vara den hon har blivit. En förändring innebär i allmänhet både en inre och yttre kamp, medan anpassning innebär att man riskerar sin mänsklighet. I bägge fallen svarar individen själv för sina livsval. Därför är kvinnan inte – inte desto mera än mannen – något färdigt definierat, utan ständigt på väg att bli något.

Kreativitet och ansvar 

Simone de Beauvoir tvekade aldrig att betrakta sig som feminist, men kvinna kallade hon sig en smula motvilligt. Framför allt var hon författare och filosof. 

Hon publicerade ett stort antal romaner och noveller, samt flera etiska och politiska studier. Den mest kända romanen, Mandarinerna (Les mandarins, 1954; sv.1992) beskriver kreativitetens och ansvarets olösta paradox. Individens skapande kräver material och en inramning, som hon kan finna enbart i samhället och dess historia. Det mänskliga samfundet kan å sin sida förnyas bara i och med individernas kreativa handlingar. Paradoxen består i att relationen mellan individen och samfundet inte är enbart konstruktiv och ömsesidig, den är också destruktiv: individen kan bli tvungen att vända sig mot sitt samfund och ta avstånd från det, liksom samfundet kan välja att fängsla individen och förinta henne. 

Även om de Beauvoir tror att individen med nödvändighet är tvungen att balansera mellan sitt samvete och samfundets krav, avvisar hon de förenklande motsättningar, som hävdar att människan tvingas välja att antingen förverkliga sig själv eller tjäna andra. I sina etiska verk Pyrrhus et Cinéas (1944) och För en tvetydighetens moral (Pour une morale de l‘ambiguïté, 1947; sv.1992) visar de Beauvoir, att människan har flera olika möjligheter att förena individualitet och tillhörighet, skapande och universellt ansvar. Inget av alternativen är däremot smärtfritt; den som skapar nytt kommer alltid att möta sin samtids motstånd och förakt. 

Essän ”Bör Sade brännas?” (Faut-il bruler Sade?, 1951–1952) beskriver den smärta och det våld denna konflikt genererar i den franske författaren markis de Sades liv och verk. Sade är känd för sin ohämmat frivola pornografi, men enligt de Beauvoir är markisen varken en galen pervertiker eller en stor upplysningsfilosof; utan snarare en omutlig, om än inkonsekvent skriftställare, som kämpade för att visa det som andra ville blunda för. 

Markis de Sades skrifter ifrågasätter många av de principer, som fortfarande i dag styr våra handlingar och resonemang. Sade utmanar vår tids populäraste världsåskådningar: naturalismen, som ser människan som naturvarelse, och utilitarismen, som härleder det goda ur det nyttiga. Beauvoir godkänner varken de Sades slutsatser eller utgångspunkter, men hon hyllar den kompromisslöshet med vilken de Sade kräver att hans läsare undersöker sina nobla principers pinsamma konsekvenser. 

Den amerikanska teoretikern Judith Butler framhåller i sin senaste artikel om de Beauvoirs tänkande att de Beauvoirs text om de Sade utgår ifrån tanken att självkännedom är människans bestämmande etiska skyldighet (2003). Butler pekar här ut vägen mot en riktig tolkning, men lämnar outrett hur de Beauvoir förstår denna etisk-filosofiska uppgift. 

För de Beauvoir betyder självkännedom i ingen händelse självupptagenhet. Den är inte heller betjänt av att man registrerar sina tankar, kartlägger sina hemliga begär eller strävar efter nya upplevelser. Varken en tolkning av den egna erfarenheten eller en förståelse av andras handlingar leder till någon egentlig självförståelse. Den enda vägen till detta etiska mål är att studera och pröva människovarandets vedertagna gränser. Avsikten är att greppa jagets obestämbarhet och ta ansvar för hurudana människor vi själva är redo att bli. 

Texten om de Sade öppnar ett perspektiv också på de Beauvoirs feministiska studier. Den röda tråden i Det andra könet är inte ett politiskt krav på jämställdhet, utan en etisk-filosofisk idé om den mänskliga individens självkännedom. Beauvoir vidhåller att ett ärligt och konsekvent feministiskt tänkande vägleder oss till att ifrågasätta inte bara könshierarkin och de könsbundna värderingarna, utan också våra sedvanliga föreställningar om könsskillnaden och dess bas. I sista hand handlar det om vår egen kvinnlighet och/eller manlighet. Det räcker alltså inte att vi kräver samma rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor – även om det naturligtvis också är nödvändigt. Vi måste dessutom minnas att, och våga fråga oss vad vi egentligen menar när vi benämner oss själva och varandra som ”kvinnor” och ”män”. 

Beauvoir behandlar frågan redan i sin tidiga roman L’Invitée (1941). Färsk de Beauvoir-forskning har visat att Beauvoirs skönlitterära verk har stort filosofiskt värde, något som redan Maurice Merleau-Ponty pekade på i sitt arbete Phénoménologie de la perception och i essän ”Le roman et la métaphysique” (1945a: 36 ff, 1945b: 438, 1964: 113–114). Runtom i världen diskuterar unga de Beauvoir-forskare kvinnogestalternas etiska och ontologiska innebörd i L’Invitée: är Xavier Françoises alter ego, eller det okända X som all erfarenhet syftar på? Dagens forskning undersöker också hur de Beauvoirs etiska essäer förhåller sig till hennes feministiska argument, och till hennes mindre kända, men banbrytande verk Ålderdomen (La vieillesse, 1970; sv.1976), som skildrar olika sätt att leva sin ålderdom och olika sätt att gå sin egen död tillmötes. 

På många håll i världen firas de Beauvoirs 100-årsjubileum i spännande tecken. I Finland är läget ett annat; året har förlöpt nästan obemärkt på landets kvinnoforskningscentra och filosofiska institutioner, liksom i bokhandlarna och på förlagen. 

Av de kommande åren kan vi ändå vänta oss bättring: i början av 2009 disputerar Ulrika Björk vid Filosofiska institutionen, Helsingfors universitet, med en avhandling om de Beauvoirs subjektsuppfattning. Björk har utvecklat en nyskapande, subjektsfilosofiskt baserad tolkning av romanen L’Invitée och dess förhållande till Det andra könet. Samtidigt har tre unga filosofer, Erika Ruonakoski, Hanna Lukkari och Iina Koskinen, med stöd av förlaget Tammi, inlett ett jättearbete: en nyöversättning av Det andra könet till finska. Den gamla, förkortade och populariserade versionen kompletteras äntligen med en fullständig översättning, som baserar sig på orginalets existentialistiska begreppsvärld. Motsvarande svenska och norska nyöversättningar utkom i början av 2000-talet. Förhoppningsvis kan vi fira Simone de Beauvoir på finska i början av 2010-talet. 

Översättning: Trygve Söderling och Martina Reuter 

Artikeln baserar sig delvis på Sara Heinämaas företal till boken Onko Sade poltettava? ja muita essäitä. WSOY, 2007.