Kommentarer: Niklas Bruun och Tom Sandlund

Universitetsreformen i landet Annorlunda

Det var en gång en regering som beslöt genomföra en stor universitetsreform. Från början planerade man att inrätta ett innovationsuniversitet genom att sammanslå Tekniska högskolan, Helsingfors handelshögskola (Kauppis) och Konstindustriella högskolan, men snart bestämde man sig för att genomföra århundradets stora reform.

Man hade beställt en snabbrapport av två driftiga tyckare, som bägge hade gjort hela sin karriär utanför universiteten (Jääskinen-Rantanen). Någon vidare egentlig utredning ansåg regeringen sig inte behöva och för att undvika tvister så fattade man snabba linjedragningsbeslut den 21.11.2007 i regeringens aftonskola. Efter det har man berett olika lagförslag som avser att förverkliga dessa beslut. Förslaget har varit på remiss och ska under våren drivas igenom i snabb takt efter det att regeringspropositionen avgetts i februari.

Förr i världen brukade man börja stora reformer med utredningar och probleminventeringar. Numera går det inte till så. Man börjar med beslut och verkställighet, därefter börjar man utreda problem och avge lagförslag. – Det verkar inte vara något problem att man samtidigt struntar i alla principer i det program för ”Bättre lagstiftning”, som regeringen själv antagit och enligt vilken man i lagberedningsarbetet bättre än hittills ska överväga alternativ och effektivare göra konsekvensbedömningar. Men kanske ministergruppen för ”Bättre lagstiftning” har andra viktigare projekt på sin agenda?

Sålunda finns det än så länge ingen lagstiftning om det Aalto-universitet som redan har fått en styrelse och som står inför val av rektor. Lagstiftaren har sålunda inte tagit ställning till den centrala lagstiftningsfrågan om vår grundlag, som förutsätter att universiteten ska åtnjuta självstyrelse enligt vad som närmare bestäms enligt lag (grundlagen § 123) tillåter en förvaltningsmodell där styrelsen helt och hållet väljs av externa aktörer.

Under hösten fick universiteten ge sin åsikt om ett utkast till preliminärt lagförslag som hade utarbetats inom undervisningsministeriet. Problemet var att universiteten måste ta ställning till ett förslag som lämnar många centrala frågor obesvarade: Hur ska universiteten i framtiden styras och finansieras och hur ska fastighetsförvaltningen skötas? Så mycket står nämligen klart allt vackert tal om autonomi till trots att en övergång från att kalla statsfinansieringen för statsbidrag inte leder till att statsstyrningen uteblir och lagförslaget innehåller också diffusa skrivningar om detta. Dessutom ska statsmaktens för utbildningssektorn ödesdigra produktivitetsprogram tydligen framöver även gälla universiteten.

Ett kapitel för sig är planerna på att överföra universitetsanställda i alla kategorier från att vara offentligt anställda tjänstemän till att bli privatanställda arbetstagare enligt arbetsavtalslagen. Denna linjedragning baserar sig återigen på det famösa regeringsbeslutet från november 2007 och återigen saknas alla utredningar och motiv. Inte heller i motiveringarna till lagutkastet har man brytt sig om att motivera varför man på denna punkt ser det nödvändigt att avvika från grundlagens utgångspunkt att offentlig makt (som ju professorer och lärare i ett universitet utan tvekan utövar) ska utövas under tjänsteansvar och inom ramen för särskilt inrättade tjänster. Eftersom regeringen redan ”har beslutat” i frågan så förefaller den stå utanför all diskussion.

Inom universiteten har man skyndat sig att fatta beslut med sikte att genomföra nya förvaltningsmodeller anpassade till den kommande universitetslagen innan det slutliga lagförslaget ens publicerats eller avgetts till riksdagen. Helsingfors universitets konsistorium har redan i november 2008 slagit fast principerna för det nya ledningssystemet som ska införas efter det att den nya universitetslagen trätt i kraft. Helsingfors universitet är bara ett i raden av universitet som tävlar i att visa hur bra man redan på förhand anpassar sig till den nya regimen för att eventuellt kunna få bättre gehör för sina specialfrågor hos undervisningsministeriet.

När studentrevolten blossade för fullt framfördes många tankar om hur universitetsdemokratin skulle utformas. Ett av kraven var att universitets rektor skulle väljas enligt principen ”en man, en röst”. Många av förespråkarna ansåg att motsvarande demokrati däremot inte var tillämplig i frågor om vetenskaplig kompetens. Men valet av rektor enligt ovan nämnda princip skulle garantera universitetet en representant som åtnjöt hela universitetssamfundets – lärares, studenters och övrig personals – förtroende, åtminstone majoritetens förtroende. Tanken grundades sig inte bara på ett demokratiskt ideal utan också på att detta skulle understryka universitetsautonomin både utåt och inåt.

I förslaget till ny universitetslag går utvecklingen i rakt motsatt riktning. Rektorsvalet blir mindre autonomt styrt och en från universiteten utomstående person kan väljas. Frågorna är legio men svaret på åtminstone några av dem verkar vara givet. Rektor ska vara en företagsledare som ska leda en koncern i en allt hårdare konkurrenssituation. Mycket av verksamheten vid universiteten och verksamhetens resultat är emellertid inte, och kan inte vara konkurrensutsatta på samma sätt som i ekonomiska företag. Den har inte samma tidsperspektiv och försäljningsvärdet mätt i pengar är ofta lågt även om samhällsnyttan på sikt är stor.

Det kanske mest intressanta avsnittet i förslaget till ny universitetslag återfinns i det som gäller målsättningarna för den nya lagen. Dessa genomsyras av tanken att konkurrenskraften måste öka och av den något lustiga EU-influerade formuleringen att universitetens autonomi måste ökas för att de ska var mera konkurrenskraftiga. Man vill öka universitetens ekonomiska och administrativa autonomi för att därigenom stärka universitetens strategiska målsättning som förverkligas genom förnyelse av ledningsstrukturer och flexiblare verksamhetsformer. Konklusionen är att starkare och självständigare universitet har förutsättningar för framgång även i internationell verksamhet.

I princip kan man hålla med om mycket, men skrivningarna ger nog ett intryck av retorik baserad på en ideologisk barlast snarare än på en väl genomtänkt analys att universitetens funktioner och de olika behov, förutsättningar och samhällsanknytningar som finns inom olika forskningsområden. Ideologiskt verkar den underliggande grundinställningen vara den att universiteten bör konkurrensutsättas snarare än stödas till samarbete. I slutändan går det kanske som för finansmarknaden – staten får komma in för att rädda universiteten.

Universitetsreformen som lagstiftningsprocess väcker försynta frågor. Blir det nånting kvar för riksdagen att besluta om när den ställs inför ”fait accompli”? Är vi mer generellt på väg mot en helt ny beslutsmodell i landet Annorlunda? Och kommer nån i universitetsvärlden framöver att kunna säga ”Slutet gott, allting gott”?