Vi kommer aldrig till marknaden i Mora, gummor!

En ideologi – endel är färdiga att kalla det religion – har tagit över en stor del av det som kallas tolkningsföreträde i samhället. Nu just är det visst inte längre så många av de ekonomiska experterna som vill vidkännas sin nyliberalism, men spåren efter deras framfart har ju inte försvunnit lika snabbt som jorden uppslukat experterna själva.

Jag tycker att vi som arbetar inom konst och kultur alltför lite har ifrågasatt denhär utvecklingen, inte ens när den invaderat vår egen verksamhet. Ja, vi har kanske knarrat, vi har kanske varit missnöjda, men vi har spelat med. Vi har liksom inte haft nånting handfast att sätta emot.

Jag tycker vi behöver försöka se hur marknadstänkandet alltmera genomsyrar våra verksamheter och titta på olika fenomen. Formulera oss kring dem. Vad vi kan ändra på är en annan femma – men minimikravet är väl att vara medveten om i vilken verklighet man lever och försöka hitta ett konsekvent förhållningssätt.

Jag har nu bara samlat en rad iakttagelser som jag ser som uttryck för hur denhär ideologin har påverkat finlandssvensk kultur och kulturpolitik under de senaste 10-15 åren. De är sex till antalet och jag gör inte anspråk på att ha hittat nån inre logik i denhär framställningen. Den består helt enkelt bara av en rad tankar, påståenden eller förmodanden.

1. När man talar om konstnärlig verksamhet resonerar man idag utan att blinka i termer av resultatansvar, innehållsproduktion och entreprenörskap. De nya termerna visar på nya roller för konstnären. Som dramatiker och manusförfattare har jag själv mycket konkret genomlevt denhär rollförändringen: det räckte inte längre att jag försökte skriva så bra som möjligt, jag skulle också sälja det jag skriver så bra som möjligt. En, som alla kolleger vet, ganska obekväm roll. Jag förutsätts idag också ha en hel del kunskap om produktionsapparaterna kring det jag gör.

Men i och med att konstnärerna har blivit entreprenörer, har vi också fått en ny roll i förhållande till det som är kulturpolitik. Vi har ju långt mera kunskap om helheter nuförtiden och kanske vi därför rentav borde få ett större mandat!

Låt mig tråka ut läsaren genom att ännu en gång ta exemplet om Tallinn-seminariet där man för ettochetthalvt år sen skulle diskutera Svenskfinlands framtid. Seminariet var fullt av sannolikt kloka beslutsfattare och förvaltare av det finlandssvenska andliga och materiella pundet. Man hade inte bjudit in en enda kulturarbetare eller konstnär.

Ändå är ju finlandssvenskhet per definition en fråga om kultur, bara i förlängningen en fråga om kommunsammanslagningar, juridik och politisk förhandling.

2. Finlandär det land inom OECD där inkomstklyftorna ökat mest under de senaste tio åren. Den häpnadsväckande ökningen av de finlandssvenska stiftelsernas och fondernas förmögenhet och utdelning är en följd av denhär politiska omsorgen om aktieägarens inkomst.

Snittlöner och arvoden för konstnärligt arbete har inte hållit samma tillväxttakt.

Men vi har ju alltså våra mecenater! Plötsligt befinner vi oss i en 1800-talsroman. Finlandssvenska onklar och tanter har donerat pengar som förräntar sig, det var väldigt ofta på såna testamenterade livräntor som författare försörjde sig under Balzacs tid. Men hur skulle det vara om man istället kunde leva på sitt arbete?

Ett annat resultat av denhär ekonomiska samhällsstyrningen är att vi har lyckan att ha en slags skuggbudget för kulturen i Svenskfinland. Redan för något år sen hade t.ex. Svenska Kulturfonden en utdelning som motsvarade finlandssvenskarnas andel i statens kulturbudget.

Vi kan också vara glada över dethär, det är en lättnad, en räddning, men förskjutningen från offentlig finansiering mot s.a.s. privatfinansiering medför på sikt ett demokratiproblem. Jag talar nu om fenomenet i sig, inte om huruvida pengarna kanaliseras rätt eller fel.

I ett läge där fondernas prioritering av svenskspråkig kultur ifrågasätts från finskt håll (se t.ex. HeSa 9.7.08) är det självfallet en styrka att de har sin juridiska status och är oberoende av yttre påverkan.

3. Frågan om nyttan med konst och kultur definieras inte längre som att konst är fint, att man blir en bättre människa av att lyssna på Beethoven och läsa dikt, eller med andra som det verkar förlegade motiveringar som luktar elitism och folkförakt.

Nej, konsten och kulturen har ett direkt resultatansvar inom en annan sfär än konstens. Dess betydelse motiveras med att den främjar folkhälsan, den har en terapeutisk funktion, den drar turister till orten, den stärker minoritetens självkänsla. Man räknar i kvantitet, av det enkla skälet att kvalitet är så svårt att fånga i stapeldiagram.

Och så tittar man på publiksifffror, på upplagor och om de sviker talar man ett tyst språk genom att skära ner och bort.

Vem försvarar substansen? Att konst ska tillåtas vara… förlåt nu… konst?

I skriften ”Det osynliga” (utgiven av Svenska Teaterförbundet, rekommenderas varmt) och i andra rikssvenska sammanhang stöter jag på ett argument som jag sällan stött på i Finland: konst och kultur befrämjar demokratin. Inte alltså bara i fråga om att integrera invandrargrupper i samhället eller andra klara sociala mål, utan för att konst och kulturupplevelser får människor att tänka och känna. Ty människor som kan tänka och känna blir bättre medborgare, reflekterande, självständiga medborgare som bär större ansvar för sig själv och sina medmänniskor, ja för hela samhällsbygget! Ungefär så.

Denna ökade självkännedom, existentiella anknytning till livet m.m., som goda konstupplevelser skapar, fortplantar sig alltså osynligt genom hela samhällskroppen, märk väl också till dem som inte varit direkt involverade. Konsten omvandlas också till ett demokratiskt kapital.

4. Marknadstänkandet har kommit in i utbildningen.

Utbildningsanstalter får numera statsstöd enligt antal inlockade kunder: d.v.s. studerande elever. Därför sätter de gärna upp attraktiva kurser i alla slags konstnärliga ämnen. Men i Svenskfinland finns uppenbart en hög risk för att dessa studerande unga utbildas till arbetslöshet. Är det etiskt hållbart att bara se till utbildningsanstaltens position i konkurrensen (den s.k. ”sunda” konkurrensen) med andra läroinrättningar, och bry sig mindre om ungdomarnas framtid?

Det är säkert flera än någonsin som vill komma in i konstnärliga yrken och ibland får man en känsla av att alla i dag vill stå på scenen, men allt färre vill sitta i publiken.

I diskussioner om t.ex. överutbud av skådespelare i Svenskfinland har jag också hört resonemang av typen ”vinn eller försvinn”. Konkurrens är bara att acceptera, säger man, och den som inte klarar sig bland hårdnande attityder och tuffa producenter göre sig inget besvär.

Men vi vet att det tar tid att mogna, och alla blommor slår inte ut samtidigt om sommaren. Attityden ”vinn eller försvinn” är väldigt kortsiktig, osolidarisk och destruktiv.

5. Vårabärande kulturinstitutioner är idag underfinansierade – så verkar det i alla fall.

FST5 ska producera program med i stort sett hälften av minutpriset för 8 år sen, och då har vi inte beaktat inflationen. Egentligen är det helt sanslöst. Hufvudstadsbladet ska visst börja bära sig ekonomiskt, vilket är helt obegripligt då en viss Amos Anderson uttryckligen byggde upp ett mecenatsystem kring tidningsverksamheten. Svenska Teatern har av olika anledningar förlorat s.k. årsverken, basen för sitt statsunderstöd.

Jag vet inte om här och nu är platsen att tycka synd om institutionerna, men det är rimligt att försöka se varför de emellanåt har så svårt att uppfylla våra förväntningar: Hbl på en livlig kulturbevakning och debatt, FST på t.ex. musik, dokumentärfilm och drama och Svenska Teatern på riskabla nya uppsättningar.

Men hur ska Hbl ha en livlig kulturbevakning och frisk kulturdebatt om en kolumn betalas med samma summa idag som i början av 90-talet. Detta har man berättat mig och jag tror det, fast motvilligt… Här skulle ju en enkel åtgärd ge snabbare utdelning än dussinet kulturpolitiska seminarier.

Det antyds ofta att fonderna är villiga att ge startpeng för olika projekt men inte vill binda sig till en fast finansiering på sikt. Projekten ska bli självbärande.

Det blir de ju inte, och projektet får läggas ner efter att finaniseringen är slut.

Finlandssvensk kultur blir ju helt enkelt sällan ekonomiskt lukrativ.

Men genom denhär konstruktionen, som en-del redan döpt till ”projekthelvetet”, går vi gång på gång miste om det oumbärliga mervärde som skulle skapas av kontinuitet.

Dethär för över till följande punkt:

6. Ettrelativt väsentligt problem när man inför marknadstänkande i Svenskfinland är dethär: det finns ingen marknad, eller det finns en, men den är haltande.

Fondherrar och Förvaltare är ständigt på väg till den finlandssvenska marknaden i likhet med de tre små gummorna som gick till marknaden i Mora. Där skulle man åka karusell, äta karamell och fröjdas hela dagen. Good luck, bara!

Att själva kapitalförvaltningen ligger i händerna på ekonomer, börsgubbar och bokhållartyper är väl helt rätt – de kan branschen.

Problemet är bara att många av dessa mandariner samtidigt i högsta grad utövar kulturpolitik utan särskild utbildning, erfarenhet och djupare förankring i vad kulturpolitik är och kan vara (vilket de i och för sig ibland oskuldsfullt tillstår).

Strategierna bygger på kommersiellt tänkande – att man ska kunna sälja kultur eller mediainnehåll. Man resonerar att det som säljer nog i slutändan på något vis ska gagna finlandssvenskheten för om det finns nöjda köpare så är allt OK. Det är en visdom som bygger på studier i Hanken, förvisso.

Men kan man bygga och upprätthålla en nationell minoritet och dess identitet via gemensamma konsumtionsmönster?

Här syns en osäkerhet och nästan skräck för INNEHÅLL på bekostnad av VOLYM.

Det är också lätt hänt att man uppfattar fondförvaltandet som den närande biten, och kulturfinansieringen som den tärande komponenten, i detta universum. I själva verket är det precis tvärtom.

Finlandssvenskheten är inget annat än kultur. Vi är inte en nation, vi är inte en ekonomisk eller politisk enhet, vi är inte en språklig enhet. Vår sammanhållning och enhet skapas av kulturella koordinater.

Anhopningen av den förmögenhetsmassa som fonderna förvaltar bygger på att en massa (nu döda) finlandssvenskar uppfattat dessa kulturella koordinater som viktiga och existerande.

En beslutande position inom finlandssvensk förvaltning, vilket slag det än må vara, förutsätter ett kulturpolitiskt ansvar och insikt.

Jag har hört en kanalchef på FST säga: Vi har inget ansvar för de fria finlandssvenska produktionsbolagen.

Som om FST skulle vara ett medium bland andra och det skulle finnas en alternativ marknad för det finlandssvenska produktionsbolaget.

FST är ett monopol, liksom Hbl.

Att de människor som jobbar på dehär platserna ofta inte har kraft, lust, förstånd att inse att de genom sin monopolmakt har ett definitivt ansvar för all finlandsvensk kultur är förbryllande.

Vanföreställningen om att man agerar på en ”marknad” stöder i alla fall folk på dehär institutionerna i deras tro på att de gör så gott de kan.

En sista tanke som jag vill framföra kan i dethär sammanhanget verka överraskande: det är helt onödigt av ifrågasätta Volt, teatersatsningen ”Play Me”, nätförsöket med ”Peppar” och alla andra kompensationer för utebliven marknadsdriven populärkultur på finlandssvenska. Högkultur och lågkultur kan och ska leva sida vid sida. Varför måste vi alltid konstruera dehär motsättningarna? Visst kan vi, som liksom känner oss mera hemma i den traditionella högkulturen känna att den oginhet och aggressivitet som populärkulturen odlar mot allt som inte är som den, kan kännas provocerande.

Men där i det verkliga livet, i de stora sammanhangen, lobbar alla globala aktörer hänsynslöst för sitt, med konsekvensen att vi finlandssvenskar verkligen inte har råd att ifrågasätta varandras projekt! För det är verkligen ingen bondemarknad i Mora ”out there”.

Finanskrisen avslöjade nyliberalismen som en irrationell och förnuftsvidrig ideologi för global och nationell ekonomi. Det skulle gälla att få ett genomslag för samma insikt när det gäller ”nyliberaliseringen” av kultursfären.