| KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING
Lokala frågor (2)
Överskuggade av Schildts förlags beslut att kasta in handduken och uppgå i Söderströms (se föregående nummer, ”Förlagsmonopol”) har ett par andra omställningar med potentiella effekter för kulturfältet tillkännagetts från högsta finlandssvenska ort. Jens Berg har tagit över Hufvudstadsbladet, Leif Jakobsson Svenska folkpartiets kulturfond Svenska kulturfonden. Från positioner bland annat inom public service-skeppen YLE och SVT äntrar de alltså nu var sin mera partibundna skuta. Jakobssons kortvariga föregångare Berndt Arell valde att gå i andra riktningen, till Nationalmuseet i Stockholm. Man kunde säga att han fick ett riktigt jobb.
Hbl:s ägare Konstsamfundet fortsätter sin nuvarande linje att välja administratörer, snarare än opinionsbildare, till VD-chefredaktörsposten. Att döma av Bergs föregångare Hannu Olkinuoras nu avslutade dryga tre år behöver det inte innebära någon katastrof att chefredaktören de jure inte själv i första hand är skrivande journalist – även om legendariska föregångare som Jan-Magnus Jansson och Erik Wahlström bevisade att motsatsen inte heller är fallet. Vad i Hbl:s nuvarande profil som är Olkinuoras förtjänst, vad inte, kan en utomstående inte bedöma. Han verkar ha verkat främst internt. Men han har åtminstone inte hindrat folket på Hbl från att idag ge hyfsad läsning både på nyhets-, ledar- och kultursidorna; mycket av detta kunde vara mycket värre. Mot bakgrund av den kuppartade utnämningen 2008, de hårda sparkraven från ledningens sida och andra illavarslande tecken (bland annat flyttandet av avgående kulturchefen Tuva Korsströms sista ledare till annan plats i tidningen) skrev jag i Nya Argus 2/2009 en text med rubriken ”Krisen på Hufvudstadsbladet”. Tre år senare tar Jens Berg över ett blad som åtminstone innehållsmässigt tycks ha klarat krisen och där en del av personvalen träffat rätt. I ledningen för kultursidan kompletterar t.f. chefen Pia Ingströms och f.n. tjänstlediga Philip Teirs profiler varandra och åtminstone hittills har farhågorna om en nedgradering inte slagit in. Till årets mest positiva kulturnyheter hör tvärtom att Hbl i Isabella Rothberg fått en teaterkritiker på nivå med de gediget kunniga kollegerna på radio Vega. Också på ledarsidan gör skribenterna i dag ofta ett bra jobb, inom de givna kommersiella och partipolitiska ramarna. Det politruk-aktiga tonfall som präglade Björn Månssons inrikeskommentarer under hans tid som ledarskribent saknas hos Marit af Björkesten. Mikael Kosks ekonomiska analyser är långt mera övertygande än de som tidningens två nyliberala kolumnister långt ute till höger brukar prestera – lyckligtvis. Att befria Anna-Lena Laurén från tyckande i blandade ämnen och på nytt låta henne göra det hon är bra på, Rysslandskorrespondens, är ytterligare ett exempel på kloka Hbl-personval under senare år.
Ska man oroa sig för något i den finlandssvenska mediavärlden, så är adressen idag snarare Finlands Svenska Television som sedan länge saknar återkommande och ambitiösa kulturprogram (Georg Grotenfelts Björling-essä var ett ensligt undantag). På tal om personval är det egendomlig casting att redan på fjärde året se Pia-Maria Lehtola som ansikte för kulturmagasinet Pixel. Repliker som ”det är en trend nu med ärlighet” är visserligen avväpnande, men Lehtolas begåvning för såna kommer bättre till sin rätt som ren underhållning, som i radio Vegas Eftersnack. Varför inte vika en avdelning inom Strömsö i stället på temat andlighet, magiska stenar och mindfulness? Boktid och Pixel fyller en orienterande funktion, ibland glimtar inslagen till, och några av dem vore värda att göra ”på riktigt”. För de djupa samtalen och lärda essäerna får man i dag gå till SVT, SR och Radio Vega – en annan av årets positiva kulturnyheter var att sydfinländska tittare inte längre behöver betala extra för att se SVT:s kulturprogram Kobra och Babel, de sänds nu i FST. Babels programledare Daniel Sjölin slutar vid årsskiftet, efter fem minnesvärda år. Så intensiva studioögonblick som det i höstas, när författaren Stig Larsson diskuterade sitt drogberoende med vännen Horace Engdahl, inträffar förstås sällan i TV:s historia. Men också i mindre laddade författarmöten – och trots soffprogramformens riskabla trevlighet – har Sjölins egen trovärdighet och situationskänsla varit imponerande. En svår genre: låtsas underhållning, göra kultur. 15.12.2011
En tidigare kommentar under rubriken ”Lokala frågor” ingick i Nya Argus 1–2/2010. |
Prenumerera • E-post • Arkiv • NyaArgus hemsida