Idag gäller det ju att ge ekonomin den funktion den ska ha som tjänare, och en genomgripande värdediskussion med kraftigt vidgade perspektiv kunde desarmera den. Varför är den diskussionen så otroligt frånvarande?
    – Caterina Stenius, Ny Tid 24/11 2011

Caterina Stenius är inte ensam om sin fråga. Själv har jag upplevt de senaste åren som hemska. En ideologisk förändring från socialliberalism till nyliberalism har pågått i decennier. Den hotar och demolerar allt jag tror på, samhälleligt, politiskt och mänskligt. Men var skall man börja när man försöker beskriva det svåröverskådliga som sker omkring en? Kanske här:

För en tid sedan träffade jag en gammal bekant, en bibliotekschef på vars bibliotek jag arbetade för nästan trettio år sen. Vi pratade om biblioteket och om hur arbetet där hade förändrats under åren. Jag lade märke till att när bibliotekschefen talade om dem som nyttjade biblioteket refererade hon konsekvent till dem som ”kunderna”. Det föll mig in igen senast jag besökte min hälsostation – som för tillfället är privat eftersom jag råkar ha ett arbete. Hälsovårdaren intervjuade mig om någon av mina krämpor och konstaterade sedan: ”Visst är det ju så att kunderna ofta själva vet bäst hur de mår”.

Det finns ett bevingat ord som lyder ”vi är numera alla nyliberaler”. För den som inte rör sig på bankernas styrelsemöten eller i de nyliberala tanke­smedjorna kanske det uttrycket kunde översättas med att ”vi är numera alla kunder”. En kund är en som köper något. För att kunna köpa måste de flesta av oss också kunna sälja något. Vi köper och säljer, det är vårt liv. Detta är kärnan i den nyliberala religionen – att livet uttömmande beskrivs genom dessa två varandra förutsättande transaktioner. Som alla religioner kräver den för att fungera att man tror på den. Den ser alla av annan tro som otrogna som bör utrotas. Den är ett maktmedel som berikar ett fåtal. Dess himmelrike är konkretare och ligger närmare till hands än andra religioners: pengar och ett gott liv åt ett fåtal, resten är en resurs att berika sig av. Den nyliberalt troende kan växla det mänskliga livet i euro eller dollars: omsorg, vänskap, kärlek, kultur, konst, lek, samvaro. Demokrati, som de pågående ekonomiska kriserna visar. Vare sig det gäller vården av en gammal och sjuk människa, barn som sjunger i sin musikskola eller medborgarnas rätt att i fria val avgöra vilken politik de föredrar kan en nyliberal räkna ut vad det kostar i reda pengar – och anser sig därmed ha fastslagit aktivitetens värde.

Konflikten mellan arbete och kapital framtvingade den sociala reformtanke vars vackraste uttryck är det nordiska välfärdssamhället. Men denna konflikt har sedan 1980-talet alltmera tippat över i kapitalets favör, vilket har tagit sig uttryck i ekonomins växande dominans över politiken. Idag är politiken mest ekonomins springpojke, inte bara i de asiatiska diktaturerna utan också i Europa, också i Finland. Högerpartierna, språkrör för kapitalet, dominerar politiken. Den gamla motkraften, socialdemokraterna, har under de senaste tjugo åren förvandlats till ett högerparti också de, fastän marginaliserat och maktlöst. Den politiska oppositionen är ytterligare en högerrörelse, den populistiska och främlingsfientliga med fascistiska inslag. De som ifrågasätter högerhegemonin kunde vara pressen, universitetsvärlden och kanske kulturlivet, men som vi ser i Finland är politiken nu ekonomins verktyg för att förfölja och förstumma dem. Vi har upplevt hur medierna systematiskt klämts åt: först omvandlades presstödet till ytterligare ett partistöd, sen infördes skatt på tidningarna och härnäst blir Yle beroende av de årliga budgetförhandlingarna. Och universiteten har förvandlats till institut för tillämpade vetenskaper som med ekonomin som piska tvingas ägna sig åt att uppfylla mål som på förhand bestäms politiskt. Dessa uttrycks i ett nyspråk av ord som ”produktivitet”, ”lönsamhet” och ”toppforskning”. De som drömmer om en framtid inom universitetsvärlden gör klokt i att internalisera och förklara sig lojala med dessa mål och detta språk.

Allt detta angår förstås oss finlandssvenskar i högsta grad. En minoritet – även om den är så välbeställd som vår – är alltid sårbarare än majoriteten. Marginalen för misstag är mindre, motståndsfickorna färre. Fortfarande ser man ibland invändningar mot den nyliberala ekonomiska hegemonin, personer som vänder sig mot ideologins huvudtanke att penningen är det absoluta värdet och sin egen måttstock. Den som i vardagsspråket uttrycks genom att vi alla blivit kunder. Man bör också outtröttligt föra fram dessa invändningar och hävda att livet är rikare än så, att värdet av mänsklighet, välbefinnande, omsorg och demokrati – allt sådant som sätts på undantag i de totalitära ekonomier som brukar framhållas som våra konkurrenter och eftersträvansvärda ideal – inte kan mätas i pengar på det simplistiska sätt som dagens ideologi gör. Den existentiella aspekten av ekonomismen är en omfattande och komplicerad fråga. Vad vi finlandssvenskar kan erbjuda är en principiellt intressant förenkling av den. Då måste man förstås besluta sig för ifall man tycker att det är ett värde i sig att finlandssvenskheten lever vidare. Man behöver inte tycka det. Var och en är som individ fri att bestämma sig för att det kostar för mycket att leva som finlandssvensk. Man kan bli finne, emigrera till Australien eller gå i brunn. Tills vidare utgår dock den dominerande retoriken i Svenskfinland från att finlandssvenskheten skall leva vidare, på svenska. Går man med på det har man en fast punkt: vi skall handla så att det blir möjligt. I och med det finns ett värde som strider mot det nyliberala axiomet om ekonomin som sin egen mätare: svenskheten. Dessutom har vi den praktiska vetskapen om att minoritetsliv alltid är dyrare än majoritetsliv. Specialarrangemang behövs, mindre enheter kostar mer än större, det saknas nästan alltid tillräckligt med betalande publik för att verksamheten skall löna sig.

Nu kan det vara dags att tänka på några av den senaste tidens viktiga händelser inom undervisning och kultur i Svenskfinland. Först den framtvingade sammanslagningen av de två finlandssvenska bokförlagen Schildts och Söderströms, sedan lektoratet i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi som hotas av indragning, senast planen på att slakta de svenska gymnasierna i Helsingfors. Alla dessa åtgärder förklaras med hänvisningar till ekonomin, direkt eller indirekt. I alla dessa fall är det finlandssvenska institutioner eller personer som håller i slaktyxan.

Förlagssammanslagningen beslutades av två representanter för huvudägarna, Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner, utan att stiftelsernas beslutande organ, förlagens personal, författarna eller bokköparna gavs minsta möjlighet att påverka beslutet. I retoriken kring det skedda har dessa ägarrepresentanter tagit på sig rollen av dem som bär det ekonomiska ansvaret bland en mängd blåögda kulturknuttar som inte förstår att tiderna förändras och därmed de ekonomiska realiteterna. I själva verket har ägarstiftelserna i olika sammanhang förlorat gigantiska penningbelopp på misslyckade affärsprojekt. För SFV:s del kan man nämna de katastrofala affärerna kring det rikssvenska förlaget Alfabeta, för Konstsamfundets del misslyckade mediesatsningar som Volt, Peppar, Papper. Bägge förlagen har också okunnigt gått in i den nya marknaden för elektroniska läromedel och förlorat stora pengar där (se till exempel Trygve Söderlings ledare i Nya Argus 10/2011). Förmodligen känner vi till bara en del av de klanterier som försiggår bland bröderna bakom stiftelsernas stängda dörrar.

I ljuset av detta är de ekonomiska förlusterna som de finlandssvenska romanerna, diktsamlingarna och barnböckerna ger helt marginella. Hela kravet på vinst av skönlitterär bokutgivning är dessutom i våra förhållanden förfelat. Den finlandssvenska litteraturen har haft en enorm betydelse för uppkoms­ten av den föreställda gemenskapen Svenskfinland, förutom att den ofta gett oss konst av en kvalitet som ingenting har att göra med storleken på vår minoritet och hur mycket pengar vi förmår lägga ut på bokköp. Ägarnas syn på sin roll är fullständigt felaktig. Stiftelserna varken får eller bör generera ekonomisk vinst. Deras uppgift borde vara att garantera utgivningen av skönlitteratur genom att stå för de – relativt sett – obetydliga ekonomiska förluster den skapar, i stället för att slösa pengar på annat. Schildts och Söderströms skönlitterära utgivning borde ha kvarstått som separata förlag. Möjligen kunde ett gemensamt läromedelsförlag ha grundats.

Ännu större betydelse för finlandssvenskhetens fortlevnad har den svenskspråkiga humanistiska undervisningen och forskningen vid universiteten. Det är den som ger oss lärare för våra skolor. Må vara att vi behöver svenskspråkiga ingenjörer och ekonomer – de som det med nuvarande finansieringsmodeller ”lönar” sig för universiteten att ”producera”. Om det inte finns svenskspråkiga grundskolor och gymnasier där olönsamma svenskspråkiga lärare undervisar olönsamma svenskspråkiga barn och ungdomar finns det snart inga svenskspråkiga ekonomer och ingenjörer heller, oberoende av hur många ”toppforskningsenheter” det ”svenska universitetet” Åbo Akademi grundar för sin ”innovativa resultatforskning”. Man skulle tro att detta är elementärt.

Frågan om lektoratet i litteraturvetenskap är intressant av flera principiella skäl. Dels för att det rör sig om utbildningen av våra modersmålslärare, alltså det allra viktigaste ledet i det bräckliga system som för vårt språk vidare under allt trängdare förhållanden. Dels för att Litteraturvetenskapen vid Åbo Akademi i många år har lyckats extremt väl med att uppfylla de ”resultatkvoter” som numera är måttstocken för framgångsrik akademisk verksamhet. Enligt den liturgi undervisningsbyråkraterna använder borde ämnet därför belönas med utökade resurser. När det omvända istället sker visar det ovanligt tydligt vilka tankarna bakom denna liturgi egentligen är. ”Effektivitetskriterierna” har utformats för att premiera de tillämpade vetenskaperna som dels är näringslivets springpojkar, dels – vilket väl egentligen är samma sak – kan få sina målsättningar definierade utifrån, av politiker och tjänstemän som saknar substanskunskap. Universitetens samhällsuppdrag är inte länge ”tänk förutsättningslöst!” utan ”skapa produkter som kan säljas så att det nuvarande samhällssystemet inte blir ifrågasatt!”. Om ett humanistiskt ämne genom aktörernas kompetens och skicklighet kringgår detta upphör belöningskriterierna att gälla för just det ämnet.

Samma tankar ligger i botten på den planerade svenska gymnasieslakten i Helsingfors. Skolorna skall bli ”effektiva” och eleverna skall ges möjlighet att ”specialisera” sig redan i tidig ålder. Idealet att ge en bred bildning och försöka frambringa mångsidiga människor med en vid förståelse för många olika uttryck för samhällslivet ger vika för drömmen om specialisten/ingenjören som kan en sak och det till fulländning. Därför skapar man så stora enheter som möjligt oberoende av vad detta innebär för elevernas utveckling, trivsel och trygghet. Har man tusen elever under samma tak kan man kanske få ihop femtio som vill specialisera sig på fysik redan som sjuåringar. Fördelen med dessa drömda idealvarelser är att var och en behärskar en sak och vill behärska en sak. Varje specialist lever i en värld för sig där han är foglig så länge han får hålla på med sitt. Det finns inte längre något samhälle, precis som fru Thatcher drömde. Eller för den delen Friedrich Schiller för över tvåhundra år sen. Men för honom var det en mardröm. Ingen ingenjör kommer heller någonsin att ha fått höra om Schillers Estetiska brev med det utbildningssystem vi har och är på väg allt djupare in i.

Nå, men även om principerna om undervisningssystemets och kulturens ”effektivering” och ”ekonomiska lönsamhet” står starka i Finland idag så borde väl de finlandssvenska beslutsfattarna kämpa emot med alla krafter, till sista man? Minoritetsförsvar går, som redan påpekades, inte ihop med nyliberalismens idéer om ”ekonomisk” ”effektivitet”. Och hela vår offentlighet paraderar ju som ”svensk”. Vi har ett ”Svenskt” folkparti, Åbo Akademi brukar marknadsföra sig som det ”svenska” universitetet. Vår kultur skall backas upp av en ”svensk” kulturfond (som utses av det ”svenska” partiet). Vi har ett ”svenskt” litteratursällskap och det var redan tal om fonden ”Svenska” folkskolans vänner. Ingen av dessa institutioner finns till i vinstintresse, allas uppdrag upphör den dag det inte längre finns någon svensk minoritet i Finland, oberoende av hur mycket pengar de har sparat in åt sig genom att skära i finlandssvenska verksamheter. Varför är det då svenska fondherrar, byråkrater och politiker som håller i yxan när finlandssvenskheten demoleras?

Svenskfinland lider ju av ett demokratiunderskott värre än någonsin EU:s. Finlandssvenskarna är numera så få att de inte väcker rikspolitiskt intresse hos andra än populistiska belackare. Vi har lämnats att sköta våra egna angelägenheter, och i allt högre grad att betala för dem. Det betyder att knappt något sker i Svenskfinland utan att fonderna, som inte kontrolleras av medborgarna och som väljer sina beslutsfattare internt, står bakom det. Det svenska politiska partiet sitter i fondherrarnas västficka. Tills den nya korruptionslagstiftningen satte stopp för det finansierades partiet huvudsakligen av Stiftelsen för ett tvåspråkigt Finland, där några toppar ur näringslivet förmedlade pengar av anonyma givare åt partiet. Symbiosen mellan den nyliberala ekonomiska eliten och ”svenskheten” är total. Och jag tror att här finns en av förklaringarna till vår utförsbacke. Dagens finlandssvenska fondherrar och chefer, rekryterade ur näringslivet, är ekonomer som har fått sin utbildning och varit verksamma under nyliberalismens blomstringsår i Finland. Deras referensram är näringslivet. De vill vara dynamiska aktörer, skapa och utveckla projekt inte bara när de handhar företagspengar utan också när de i fonderna ger ut andras pengar, donerade för finlandssvenskhetens väl. Pengarna skall röra på sig, det gäller inte att bevara utan att drömma om vinster också där det är fullkomligt orimligt. Nätsajter som skall dra in miljoner i reklampengar (men får fyrahundra besökare i veckan), förlag som blir rika på nya, moderna läromedel (men aldrig får fram några produkter), ”svenska” universitet som utvecklar flogiston ur pappersmassa. De vill omge sig med konsulter och headhunters och deras låtsasföretag skall ha stora kontor. Gryningen, G18, Litteratursällskapets hus – under de senaste decennierna har finlandssvenskheten blivit stor som flera hus. Konstsamfundet, som inte längre har råd med sin gamla, trista egentliga uppgift, att upprätthålla Hufvudstadsbladet, har köpt sig synlighet genom att delta i finansieringen av Musikhuset och Svenska teaterns renovering, projekt som borde bekostas med offentliga medel. Stiftelsen för Åbo Akademi, vars främsta uppgift det borde vara att stödja den för finlandssvenskhetens framtid avgörande del av Akademins verksamhet som inte får bidrag av näringslivet, Humanistiska fakulteten, drar i stället in stora belopp på hyror av denna fakultet.

Jämfört med allt detta kostar det nålpengar att ge ut böcker och tidningar på svenska och att undervisa i humaniora. Den nyliberala finlandssvenska chefs­kasten, som ”vet vad allting kostar och ingenting om vad det är värt” (Oscar Wilde om cynikern), försöker visserligen få det till att sakfrågorna rör sig om pengar, men mer än det handlar det om det totala genomtrumfandet av nyliberalismen som principiellt ideal. Paradoxalt nog också då det i praktiken leder till en utplåning av finlandssvenskheten. Kanske för att eliten alltid vill berika sig, kosta vad det kosta vill (vi vet ju vad eliten förtjänar, av de ”finlandssvenska” pengarna). Eller kanske för att det religiösa draget i nyliberalismen kommer in här. I trosfrågor gör man ju inte praktiskt funktionella kompromisser.

Och folket – det stod naturligtvis och tittade på, eftersom dess fattningsförmåga inte riktigt räckte till för att inse vad det var för en märklig kamp som pågick.   
    – M.A. Numminen, Till Helsingfors, s. 188

Nu har det finlandssvenska intresseförsvaret alltid valt pengarna framför livet. Sedan den svenska samlingsrörelsen grundades för drygt hundra år sen har den varit berättelsen om en krympningsrörelse där de som inte delat det politiska ledarskiktets övertygelse har röstat med fötterna och inom en generation förfinskats eller emigrerat. Samlingsrörelsen har varit ett med Svenska folkpartiet. Från början uteslöts arbetarrörelsen, idag går det exkluderade läckaget i riktning mot de gröna, och från att ha varit ett parti med tre falanger, högern, socialliberalerna och de agrara, har Sfp idag skakat av sig de två senare och styrs av en liten nyliberal klick från Helsingfors och Åbo. Trots att partiets ideologi konstruerades utifrån en kulturell folklighet har den praktiska intressebevakningen gällt de förmögna, arvet från det gamla högborgerliga Svenska partiet. Och då har det varit viktigare att skydda pengarna än språket, en strategi som accentuerats ju mer partiet krympt. Under de senaste tjugo åren har det märkts i att det blivit en liten släpvagn till de gamla svenskätarna i Samlingspartiet, medan Socialdemokraterna och De Gröna skapas som fiendebilderna, partier som genom åren har haft en mycket positivare syn på den svenska minoriteten.

Läget är allvarligt för oss svenskspråkiga i Finland. När hetsen mot minoriteterna på nytt kom igång för några år sen var det anmärkningsvärt hur tysta de finskspråkiga liberala kretsarna förhöll sig. Och nu när svenskan i någon mån blivit ett diskussionsämne är det fortfarande språkhetsarna som hörs mest, samtidigt som det ofta visar sig att okunnigheten på finskt håll om vilka förhållanden finlandssvenskarna lever i är enorm. Det syns till exempel i den aktuella diskussionen om en tvåspråkig skola. Men det är svårt att peka finger åt utomstående eller komma med krav på förståelse och hjälp i minoritetens utsatta position när så mycket av det pågående förstörelsearbetet i realiteten kommer från de nyliberala krafterna inom vår egen minoritet.

MICHEL EKMAN