Nr 4 • 2012	Publicerad på nätet 4.4.2012
	KOMMENTARER: YASMIN NYQVIST Fyrk finns för den som spelar enligt reglerna ”Fyrk finns – finns det kultur?” var namnet på seminariet som ordnades av ämnet nordisk litteratur vid Helsingfors universitet i samarbete med Nya Argus en eftermiddag i februari. Seminariet samlade en bred publik ur det finlandssvenska kulturlivet som kommit för att dryfta frågor om kulturens fortlevnad och den ekonomiska verklighetens inverkan på denna. Flera av huvudtalarnas texter kunde läsas i senaste nummer. Medan många varnar för hotet från det nyliberala marknadstänkandet och visar på hur ekonomispråket sakta har sipprat in även i kultursektorn (se till exempel Michel Ekman i Nya Argus 1/2012), höjs samtidigt andra röster som talar för ett mera avspänt förhållande till Mammon. Man uppmuntras i denna diskussion att skärpa sig och inse att finansiärerna är kulturarbetarnas vänner, och att pengar och understöd gärna delas ut bara man ser till att be om dem på rätt sätt. En väluppställd budget eller en flashig ansökan med god marknadsföring av det planerade projektet kommer högst sannolikt att do the trick. Koppla av, gilla läget, spela spelet, lär dig ”sälja dig själv”, så ska du få precis så mycket fyrk du behöver. Det ligger onekligen något i detta sätt att resonera. Den ekonomiska verkligheten styr ju i stort sett all övrig verksamhet, och att ha en fördjupad insikt i ekonomiska mekanismer och förstå hur de fungerar underlättar utan tvekan kulturarbetarens eller konstnärens möjligheter att slå igenom eller få finansiellt stöd. Med en bra ansökning får du fyrk, men samtidigt har du målat upp en förenklad bild av det du gör och själv översatt din verksamhet till marknadsspråk. Att sedan, när det skärs och fusioneras i kulturen med liknande argument, ta steget tillbaka och återerövra definitionsrätten kan bli svårt och sker allt oftare för döva öron. Theodor W. Adorno talar i Minima Moralia om den eviga utmaningen för den intellektuelle: för att kunna se och granska samhället måste man ha kunskap om det, känna till det man kritiserar, annars verkar man i ett moln av världsfrånvändhet. Men samtidigt riskerar man att korrumperas om man kastar sig för djupt in i de materiella realiteterna och tankegångarna: ens blick sänks, man ser inte längre himlen. Samma dilemma kunde man säga att vi har i dagens diskussion om ekonomi och kultur: hur ska man som kulturarbetare, författare eller konstnär passa ihop dessa två bitar, utan att det ena blir lidande? Man kan fråga sig: var det inte just för att avhjälpa detta dilemma som vi tillsatte stödfunktioner i form av förlagschefer, marknadsföringsansvariga, redaktionssekreterare, kulturproducenter, kultursekreterare, budgetansvariga? Man kan också fråga sig om det verkligen är nödvändigt att översvämma kultursfären med ekonomisk terminologi, kostnadskrav och -kalkyler? Finns det ingen möjlighet för oss att hålla penningens diskurser skilda från verksamheten, den ekonomiska logiken i det ena hörnet och kulturen i det andra? Detta innebär ju inte att man undervärderar ekonomins betydelse, snarare handlar det om att argumentera för ekonomin som kulturens osynliga bas, en nödvändig grund som dock är helt väsenskild från aktivitetens innehåll. Det finns skäl att vara orolig för vad som i längden sker med en författare som år efter år får höra att hennes verksamhet är en kugge i en produktionskedja, en projektarbetare som får höra att hans arbete är värdefullt endast om det genererar inkomster, en konstnär som får understöd på basis av hur fina formuleringar hon kan hitta på i sin stipendieansökan. Kultur och kulturutövare kommer det alltid att finnas, men synen på kultur, uppskattningen av dess egenart och dess vikt för mänskligheten, är attityder som inte är konstanta, och förändringarna i dessa har följder som lämnar djupa spår, som vi har sett i Svenskfinland under det gångna året. 2.4.2012 Publicerad på nätet 4.4.2012
	Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida