Publicerad
på nätet
25.6.2012
| KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING Klassiker.Kanon. Chorell?
Själva gör de inte mycket. Det är en rolig och dubbelbottnad studie i beundrandets paradoxer, i fanskapets fallgropar. Var går gränsen mellan kulturintresse och nördighet? Nätgruppen växer och frodas, men hur smickrande är det med beundrarskaror som verkar sakna allt omdöme, all förmåga till artikulation och reflektion och vars ledare är beredd att bryta sig in hos idolen för att stjäla Ingmar Bergmans Oscar-statyett? Att bli uppskattad på fel sätt kan vara värre än att inte bli uppskattad alls. Tove Jansson har ofta skildrat den ömtåliga relationen fan och idol, beundrad–beundrare. Uppenbarligen kände hon till problematiken från nära håll – en brevkorg i hennes ateljé har påskriften ”fans fans” – och den återkommer i en mängd variationer i hela författarskapet. Direkt groteskt blir fanskapet i novellen ”Kvinnan som lånade minnen” (1987), om en mytoman som gradvis övertar idolens hela biografi för egen räkning. Roligare, men också mycket bitsk, är ”Meddelande” (1998) – ett av citaten: Hej! Vi är tre tjejer som har väldigt bråttom med vår uppsats om dig så kunde du hjälpa till med att alldeles kort säga hur du började skriva och varför och vad du menar med livet och sen ett budskap till ungdomen, du vet nog. Tack på förhand Fanskapstematbehandlas också i muminböckerna, exempelvis ekorrens beundran för Isfrun, hunden Ynks för vargarna, Muminpappans för hattifnattarna. Samt förstås Mumintrollets dyrkan av Snusmumriken, en ganska osund relation, som idolen ändå verkar kunna hantera – bland annat genom att fly fältet. Tove Jansson själv flydde till yttre havsbandet men kom enligt vad som berättats inte ens där helt undan fan-svansen. Oväntade båtlaster med helt främmande, hungriga barnfamiljer kunde dyka upp som ett slags upplevelseturister med omedelbara krav på underhållning och mat. En viss typ av Beundrare nöjer sig inte med att läsa sin Idols verk, de anser sig också ha ”rätt” till sin Idols person, inklusive dennas tid och uppmärksamhet. Tove Jansson är klassiker, ingår i kanon, det är så självklart att det inte behöver sägas. Hur med den två år äldre Walentin Chorell (1912–1983) – är han spelbar och läsbar i dag? Och en kanske intressantare fråga: var Chorell spelbar och läsbar på den tiden han spelades och lästes? Chorell skulle ha fyllt 100 år i april; två släktingar frågade sig i Hufvudstadsbladet varför en i tiden så erkänd författare har glömts bort. De, och Sture-Christian Eklund (i ÅU, Vbl, Hbl), hade också svaret: 1960-talets vänstervåg är den skyldiga. En tes som Jutta Zilliacus ivrigt skrev under och som Ralf Långbacka ifrågasatte. ”Tystnaden kring Chorell”, kanske ”brottet mot Chorell”, har diskuterats vidare. Man kan se det som en form av kanon-debatt: vilken, om någon, är Chorells plats där? Kärnfrågan, Chorells författarskap, har däremot nätt och jämnt berörts. I sig symptomatiskt. Ett faktum är att teatrar och förlag under 1950‑, -60- och -70-talen spelade och publicerade Chorelltexter i nästan lika frenetisk takt som han levererade. Dramatikern Chorell var den mest uppförda finlandssvensken och nådde också ut till finska och nordiska scener. Ändå är hans dåtida ställning förstås inget argument för att hävda Chorells livskraft idag. Snarare vittnar den sortens bevisföring om en egendomlig uppfattning av hur en kanon bildas och hur en levande klassiker fungerar.
Chorell-frontens försök till äreräddning hävdar alltså ”kulturvänsterns” väldiga skuld; i redan ett halvsekels tid har en grym åsiktsmaffia, lika enögd som orättvis, hindrat alla att läsa och spela Chorell, ständigt saboterat hans återupptäckt. Men sabotage-argumentet fördes faktiskt fram redan för 20 år sen, i ett långt inlägg av Johan Lumme i Hbl 1.7.1992; förtrycket tycks vara märkvärdigt uthålligt. Enligt Lummes dramatiska beskrivning drabbades Chorells verk av ”aktiv glömska” en viss dag, nämligen den 13 oktober 1966, när en av hans böcker fick en negativ recension. Får man tro Lumme var Margaretha Starcks anmälan i Vasabladet det dödliga slag som Chorells rykte aldrig hämtat sig från. Ingen liten effekt av en enda text av en ung kritiker i en provinstidning. Sant är att recensionen utlöste en debatt, mycket förvirrad och mycket tidsenlig, på temat ”individualism kontra kollektivism”. Där kritikerna av Chorell såg en alltför inskränkt motivkrets, kallade försvararna detta ”individualism”, menat som beröm. När Margaretha Starck av Hbl:skulturchef kallades ”den socialt medvetna känslokalla litteraturförmedlaren” var det inte menat som beröm. Till det förvirrande med Chorelldebatten 1966 hör att den recenserade romanen inte alls diskuterades som roman, som konstverk – varken i Starcks recension eller av hennes kritiker. Såtillvida var uppställningen densamma som i Chorelldebatten 2012: mest munhuggning utan kontakt med sitt formella föremål. Döda författare är i regel glömda, såtillvida är Chorells ”glömdhet” inget särfall. En litteraturvetare förvånas knappast över att 90% av de författarskap hon studerar är mer eller mindre okända i dagens populärkultur. Samtidigt har Chorells verk självklart behandlats i alla de finländska litteraturhandböckerna, senast och utförligast i Finlandssvenska litteraturhistoria II (2000) där Clas Zilliacus konstaterar att när intresset för psykologiskt drama återkom, efter de samhällstillvända 1960- och -70-talen, kändes Chorell trång. ”När samhällssyn åter slutat vara mode var hans människosyn alltför onyanserad”. Det omdömet bestreds i Hbl-debatten av Sture-Christian Eklund, dock utan motivering. Som skolelev hade Eklund suttit på Chorells psykologilektioner. Mycket tyder på att personen Chorell ägde karisma eller åtminstone utstrålning. För att re-etablera hans verk behövs i alla fall litet tyngre argument än teorin att 1960-talsvänstern ständigt ”hindrar” dagens unga från att upptäcka honom. På ett litet paradoxalt sätt har Eklund och hans meningsfränder hyperpolitiserat vad som kunde vara en konstdiskussion, samtidigt som de uttryckligen fördömer all politisering av konsten. Man kan i linje med Ralf Långbackas replik undra varför borgerskapet, som ändå äger pressen, förlagen och teatrarna, inte gjort något för att bryta den påstådda konspirationen? Är Chorell så bra som de säger så borde rehabiliteringen ju vara en smal sak. En kanon är aldrig statisk. Omflyttningar i klassikergalleriet görs och måste göras av varje generation, ifall generationen alls tänkt sig att ha något mentalt liv. Ibland görs omvärderingarna på akademiskt håll, med långsiktiga effekter i kurs- och skolböcker. Ibland lyckas släkt och supportrar göra sig hörda, kanske en fan-förening eller Facebookgrupp. En tredje modell är att utövande konstnärer känner igen en okänd syskonsjäl, står upp som den dödas ambassadörer i livet. En övertygande essä eller nyuppsättning kan blåsa liv i arkiven. Just Chorell är förresten speciellt enkel och billig att vid behov återlansera, eftersom han skrev fem TV- och förskräckande många radiopjäser (minst ett femtiotal, vid sidan av 27 scendramer, 24 romaner, sex filmmanus, två diktsamlingar). I maj repriserade Radio Vega Ralf Långbackas uppsättning av hörspelet Tre vita skjortor från 1960. Återhörandet var underväldigande. Precis som vid förra lyssningen (1970-talet?) hindrades jag effektivt från att ta pjäsen på allvar av att alla personer var skrivna som mer eller mindre otillräkneliga. Ändå verkade avsikten inte vara lyteskomik. Tre vita skjortor exponerar en sorts pittoreska teaterarbetare (jfr teaterbönder) som efter viss bembölisk motsträvighet inser att den önskade klassresan uppåt går via vitt. Mentalt och i garderoben. Rätt egendomligt klingar mot den bakgrunden Chorells intervjuuttalande (Astra 11/1966) att konst enbart kan handla om ”individen”, allt annat är ”reportage och propaganda”, att ”lösningen på sociala problem – det är inte författarens uppgift”. Åtminstone skjortpjäsen proklamerar uttryckligen en ”lösning”. Man kunde också gissa var Chorell på sin tid hade sin publik: hans gestalter, ofta udda, gärna ömkansvärda, ibland groteska, är tillräckligt små för att kunna studeras genom ett nyckelhål, från ett stort avstånd, som ”individer”. Katharsis verkar hos Chorell bestå i motsatsen till identifikation: skönt att det inte är jag. Hur uppburen var Chorell i sin samtid, alltså före 1966, året för Starcks recension och den Stora Glömskan? I de anmälningar av hans böcker och pjäser som genom åren har ingått i till exempel Nya Argus ser man vissa konstanter. Från Bertel Kihlman 1948 till Sven Willner 1982 ges poäng för dramaturgisk ekonomi men samtidigt påtalar så gott som alla ett drag av ”konstruktion”. Chorell anses vara en av våra främsta dramatiker, ibland den främsta. Men hur högt lagd är den ribban? När ett lustspel sätts upp 1974, på alltid lika operetthungriga Svenska Teatern, kallar Thomas Warburton stycket ”fullt uthärdligt”: ”Inom kategorin blaj är det ett blaj med vissa kvaliteter”. Vid sidan av ett dussintal recensioner har Nya Argus publicerat tre längre artiklar om Chorell, nämligen tre av Lars Hambergs många katalogartade studier i ämnet; 1957 avhandlas ”Kvinnogestalter i Chorells dramatik”, 1963 och 1988 Chorells miljöer. I de två senare texterna (delvis samma text) får vi veta en hel del om Chorells biografi och temata men inte mycket om hans konst, hur den fungerar. På ett ställe ger Hamberg ändå en bedömning, det är, skriver han, som om Chorells figurer […] skulle kura ihop sig i väntat på att bli bjudna ömhet, trygghet och barmhärtighet. De gör ingenting för att ens försöka bli gåvorna värdiga. Det är synd om Ivar Aalto i den förvirring författaren lämnar honom, det är synd om Stig Sundkvist som inte heller han får någon väg visad, framåt. Figurerna lever i Backens värld, nu och framgent i dessa pjäser och romaner som är tillräckligt skickligt skrivna för att hålla vårt intresse fånget, men som inte på djupet engagerar oss. De kan vara ett lysande följe, ett teaterpack – men har dessa figurer och figuranter ett liv utanför fantasin? (Nya Argus 14/1963) Detta slags förbehåll har alltid förekommit i kritiken – vilket också Hamberg själv har påpekat (Hbl 4.7.1992). Chorells ofta omtalade ”uppburenhet” ska alltså tas med reservation. Kritiken ser skickligt hantverk, habilt drama, men också ett drag av spekulation i effektfulla gräsligheter: brott, vansinne, incest, trånga rum, kroppsliga lyten. Ämnena kan motiveras, men att den ”psykologiska” planritningen hos Chorell är för synlig påpekas ofta. Kanske Chorell är en finlandssvensk Hitchcock? Den chorellska skickligheten berördes på nytt av Pia Ingström i en kommentar till vårens Hbl-debatt: kanske finns hos honom, trots allt, ”något slags dramaturgisk stringens och kompetens som kunde te sig fräsch och underbart tät som omväxling efter all icke-verbalt utlevd kroppslighet, multimedial visualitet och överdådigt slösande tidsanvändning som vi fått se en del av på sistone”. Till det kan man säga att ett grepp, en form knappast räcker om själva materialet känns alltför begränsat. Ett kännetecken på riktiga klassiker är deras bredd: att de kan diggas på många slags grunder och trots sina fel. Å andra sidan ska man aldrig säga aldrig i kanonfrågor: Chorells klichéartade personer och miljöer, hans litet för rafflande, litet för effektsökande intriger kunde platsa väl inom dagens a-psykologiska, kanske postmoderna trend av mer eller mindre ”gotisk” litteratur (jfr min ”Skrivet med eyeliner”, Nya Argus 5/2010). I de svarta sagornas värld är brist på psykologi och samhällsskildring inget hinder för att berätta en story. I fantasy-genren blir otrovärdighet tvärtom en sorts kvalitet. Vårens pro Chorell-kampanj verkar ha utgått från den tvivelaktiga föreställningen att ett författarskaps värde konstateras en gång för alla och att den en gång uppburna som försvinner ur samtidens medvetande är orättvist bortglömd. Mot detta kan man ställa faktum att författare i allmänhet är bortglömda och att varken pliktjubiléer, 100-årsdagar eller begagnad storhet duger för att rädda dem ur glömskan. Det enda som håller ett konstnärskap levande är att nya generationer hittar det, gång på gång, personligen tar det till sig, bearbetar, kommenterar, spelar, diskuterar. Någon annan väg finns inte. 20.6.2012 Publicerad på nätet 25.6.2012 Se också:
|
Prenumerera • E-post • Arkiv • NyaArgus hemsida